Mitt i naturen

I mitt huvud kommenterar en naturfilmsspeakerröst som David Attenborough morgonens aktiviteter:

I soluppgången, innan flocken har vaknat, är Elsamman uppe och på jakt. Hon vet att hon måste lyckas nu. Om hon inte gör det får det konsekvenser för hela flocken. Hon tar sig till påsen för ren, men ännu ovikt, tvätt. Hon krafsar, först försiktigt, sedan allt snabbare. Hon måste hitta dem, nu, de mörka strumpbyxorna till A. Utan strumpbyxorna kan inte A. ha en kkjol och utan kjol vill hon inte gå till skolan. Hon kommer att skrika och gråta och kasta saker och stressa hela flocken till bristningsgränsen. Elsamamman vet det, och därför letar hon.

Efter ett tag tvingas hon byta strategi. Det finns inga rena strumpbyxor utan hål på. Det får bli tights istället. Hon vet att avkomman inte kommer att nöja sig med det, men kanske finns det en liten chans att hon kan förpacka budskapet så att det ändå accepteras.

För en rutinerad hona kan den här typen av manövrar ibland lyckas. A. blir nöjd med kläderna och efter att Elsamamman lirkat på clipsörhängen och ett armband utbrister A:

-Vad fin jag känner mig!

Honan vet att hon har lyckats det här gången. Men hon vet också att nästa morgon väntar en ny utmaning, en ny risk för flocken. Barnfamiljslivet i förortshuset är krävande och tufft.