Adoptionsutredningar är pappersinfernon

När vi flyttade från Göteborg till Stockholm för ett par år sedan hade vi med oss åtta hela, full, tunga flyttkartonger som det stod "ADOPTION" på. Nu har de stått i källaren i två år, och jag har lovat mig själv att gå igenom dem och spara varje barns adoptionspapper värdigt och fint. I en pärm, eller fem, och så en låda med saker intill. Så att de går att använda, titta i, kolla upp saker i, bara lära sig mer av.

Och nu är det påsk, man får inte gå i kyrkan, vi får inte lämna Stockholm, skidresan inställd och våra mammor är för gamla för besök i coronatiden, och vi är så lite etablerade i Stockholm att vi inte känner några gamla som behöver hjälp. Dags att ta tag i lådorna, alltså. Jag tar korta pass för att inte få spader och har snart kommit igenom den första. Då det kan ta tid, det här.

En del av lådorna innehåller kläder eller prylar som här till barnen, deras första tid i livet eller sånt vi fått tidigt.

Men det allra mesta är adoptionsutredningspapper. Ibland hittar jag fotopresentationer vi har gjort av familjen som den har sett ut. Inget barn, ett barn, två barn. Och så återrapporter till Taiwan med familjen. Ett barn, två barn, tre barn.

Men det mesta är sådant som har behövts för utredningarna. Det är listor på att göra-grejor. Det är kom ihåg-lappar. Det är kuvert från sjukhus, social resursnämnd, polisen, notarius publicus, UD, adoptionsorganisationen, psykologen, banken, Försäkringskassan, BVC, förskolan, en präst, vänner och jag vet inte allt.

Mycket är kopior. Jag slänger alla kopior och kopior på kopior. Men mycket är papper som till slut inte landade i utredningen, utan papper som behövdes för att få ut papper som behövdes för att få ut papper som skulle in i utredningen. Läkare som rekvirerar blodprov som ska bilda underlag för en annan läkare som ska skriva en rapport om vår hälsa, vilken ska bli till ett litet formulär som ska översättas till kinesiska och faktiskt få resa till Taiwan. Om det inte hinner bli för gammalt. Då får man börja om.

Jag hade glömt att det var så det var. Jag fattar inte hur vi orkade tre gånger.

Och nej. Jag tycker inte att man ska slarva med adoptionsutredningar. Jag tycker att det är viktigt att barn kommer till familjer som har möjlighet att vara bra familjer för dem.

Men jag undrar, särskilt när jag ser de åtta flyttlådorna, om detta pappersraseri verkligen är bästa sättet. Är man en bra familj om man orkar producera åtta fulla flyttlådor med papper?