Varje morgon under julen har jag vaknat med Dong-Meis huvud inkört mot mitt och D:s åttaåriga ben inflätade i mina. Trots att vi ju har en tredje säng som gör vår säng till en stor trippelbädd. Men den ligger inte D. i. Det är inte lika mysigt, säger han. Så jag ligger som en korvskiva mellan två brödbitar.
Sömnkvalitén blir inte perfekt i det läget. Men lyckofaktorn är hög.
Och de luktar så gott av sömnigt barn.
Om mig
- Elsas gäng
- Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.
torsdag 29 december 2016
Latmask
Vad är det med barn nuförtiden? De orkar ju ingenting. I alla fall ingenting som de inte har hittat på själva, för sina egna projekt har de mycket ork till.
En frukostkonversation hos oss illustrerar det här utmärkt.
-Nu ska vi bara äta upp, klä på oss och borsta tänderna så är vi klara, säger D.
A. tittar på honom.
-Det är mycket jobb!
Orkar man inte det så blir det naturligtvis enormt jobbigt att ta sig samman och ta på ytterkläder och följa med och handla, även om man inte själv ska få något denna dag.
Vad gör vi för fel?
En frukostkonversation hos oss illustrerar det här utmärkt.
-Nu ska vi bara äta upp, klä på oss och borsta tänderna så är vi klara, säger D.
A. tittar på honom.
-Det är mycket jobb!
Orkar man inte det så blir det naturligtvis enormt jobbigt att ta sig samman och ta på ytterkläder och följa med och handla, även om man inte själv ska få något denna dag.
Vad gör vi för fel?
onsdag 28 december 2016
Ett minne
När vi äter frukost frågar A. om hon kan få behålla skålen. En helt vanlig vit, tråkig porslinsskål som vi äter filmjölk i.
-Behålla, vad ska du ha den till? undrar vi.
-När jag flyttar.
-Jaha?
-Som ett litet minne av er!
Det är ändå fint att hon vill minnas oss. Men hon är fem år. Flytten måste väl ligga sådär 13 år fram i tiden, i alla fall.
-Behålla, vad ska du ha den till? undrar vi.
-När jag flyttar.
-Jaha?
-Som ett litet minne av er!
Det är ändå fint att hon vill minnas oss. Men hon är fem år. Flytten måste väl ligga sådär 13 år fram i tiden, i alla fall.
måndag 26 december 2016
Shirley Temple
Nej, men det här med att Dong-Mei inte ska uppfostras har gått för långt. Bara kärlek verkar inte vara grejen.
På julaftons kväll satt Dong-Mei och lassade in risgrynsgröt. Det är nog hennes älsklingsrätt och hon hade inte ätit så mycket julbord, det var för mycket folk för att koncentrera sig på att äta. Efter tre portioner gröt rapade Dong-Mei ljudligt och försökte sedan få alla att skratta åt det.
Vi skrattade inte, så gott vi kunde. Dong-Mei fattade att det skulle krävas mer för att tjusa hennes publik. Alltså satte hon båda handflatorna mot kinderna och lade huvudet på sned som Shirley Temple (var det hon som spelade Dorothy i Trollkarlen från Oz - det är henne jag menar i alla fall, amerikansk flicka med lockar) och sade:
-Jag är söt!
Då skrattade alla i alla fall.
Men var har hon lärt sig det här? Ingen hemma säger till henne att hon är söt. Go och fin säger vi, men inte söt. Absolut ingen gör Shirley Temple-gester. Jag är ingen söt mamma, ingen hemma uppmuntrar just söthet, i synnerhet inte hos flickor.
Så var?
Förresten måste hon uppfostras, men jag vet inte hur man gör när man bara är så glad att hon finns.
På julaftons kväll satt Dong-Mei och lassade in risgrynsgröt. Det är nog hennes älsklingsrätt och hon hade inte ätit så mycket julbord, det var för mycket folk för att koncentrera sig på att äta. Efter tre portioner gröt rapade Dong-Mei ljudligt och försökte sedan få alla att skratta åt det.
Vi skrattade inte, så gott vi kunde. Dong-Mei fattade att det skulle krävas mer för att tjusa hennes publik. Alltså satte hon båda handflatorna mot kinderna och lade huvudet på sned som Shirley Temple (var det hon som spelade Dorothy i Trollkarlen från Oz - det är henne jag menar i alla fall, amerikansk flicka med lockar) och sade:
-Jag är söt!
Då skrattade alla i alla fall.
Men var har hon lärt sig det här? Ingen hemma säger till henne att hon är söt. Go och fin säger vi, men inte söt. Absolut ingen gör Shirley Temple-gester. Jag är ingen söt mamma, ingen hemma uppmuntrar just söthet, i synnerhet inte hos flickor.
Så var?
Förresten måste hon uppfostras, men jag vet inte hur man gör när man bara är så glad att hon finns.
fredag 23 december 2016
God Jul
Jaa... Hur man ska kunna leva upp till de skyhöga förväntningar på julafton som åttaårige D. har, det vet inte jag. Det är nog upplagt för en flopp, det här.
Men fira ska vi. God Jul!
Men fira ska vi. God Jul!
torsdag 22 december 2016
Fler
Nu kan vi inte adoptera fler barn. Min man är för gammal, snart är jag också för gammal.
Och hur många barn måste man ha? tänker människor. De har fått tre, de som inte kunde få några (jo, det kunde vi, tre), de borde vara tacksamma.
Det är vi. Hela tiden.
Men ändå har jag en liten dröm som går ut på att något av barnen får ett sykon i Taiwan och då händer det att familjen blir uppringd och får frågan om man kan tänka sig att adoptera syskonet också. Jag vill ju inte att det ska bli så. Vi har träffat alla mammorna och vi önskar dem verkligen det bästa, och jag tror inte att någon av dem vill göra om det där med adoption. I bästa fall har de ett helt annat liv nu än de hade när deras barn också blev våra barn, och då kan deras barn stanna hos dem. Jag tror att de alla ville bli mammor en dag, mammor som har barnen hos sig.
Men om det på något magiskt sätt kunde bli så att det kom ett samtal hit om ett syskon utan att någon annan måste lida för det, och i drömmar kan det bli så, så skulle vi säga ja, absolut, välkommen nya lilla syskon.
Jag fattar inte hur folk kan känna att de är "färdiga" med att få barn. Jag har börjat fråga runt lite försiktigt, det är ju inget ämne som man bara kan bullra på med, och de flesta säger att det visste att de ville ha två, och så fick de två och så var det bra, det var som det skulle.
En del säger att de inte visste riktigt men kände efter och så kändes det lagom med två eller tre eller fyra. Vissa säger att de hade svårt att få barn och de är överlyckliga för att det blev ett. Någon försökte få så många det bara kunde bli och då blev det fem. När det inte blev fel kändes det okej, så här blev det.
Men så finns det någon som säger att den där längtan efter barn, den går aldrig över. Men omständigheter av olika slag gör att det inte blir fler än det blir, ålder, sjukdom, inga pengar, flytt, trötthet, skilsmässa vad det nu kan vara, gör att det till slut inte blir fler. Men man slutar inte längta. Hon som sade det var barnmorska och jag vet att hon tycker mycket om barn. Och säkert har hon pratat med många kvinnor om saken tidigare i sitt arbete.
Så jag får fortsätta längta efter en till. Och jag längtar inte som många andra, tror jag, efter en bebis nödvändigtvis. Om man adopterar kan det bli en liten mjuk som inte har lärt sig gå. Det kan bli en som stapplar och säger några ord. Det kan bli en som redan kan räkna och skriva och gå på styltor.
Vilket som skulle gå bra för mig. Vilken sort som helst.
Och hur många barn måste man ha? tänker människor. De har fått tre, de som inte kunde få några (jo, det kunde vi, tre), de borde vara tacksamma.
Det är vi. Hela tiden.
Men ändå har jag en liten dröm som går ut på att något av barnen får ett sykon i Taiwan och då händer det att familjen blir uppringd och får frågan om man kan tänka sig att adoptera syskonet också. Jag vill ju inte att det ska bli så. Vi har träffat alla mammorna och vi önskar dem verkligen det bästa, och jag tror inte att någon av dem vill göra om det där med adoption. I bästa fall har de ett helt annat liv nu än de hade när deras barn också blev våra barn, och då kan deras barn stanna hos dem. Jag tror att de alla ville bli mammor en dag, mammor som har barnen hos sig.
Men om det på något magiskt sätt kunde bli så att det kom ett samtal hit om ett syskon utan att någon annan måste lida för det, och i drömmar kan det bli så, så skulle vi säga ja, absolut, välkommen nya lilla syskon.
Jag fattar inte hur folk kan känna att de är "färdiga" med att få barn. Jag har börjat fråga runt lite försiktigt, det är ju inget ämne som man bara kan bullra på med, och de flesta säger att det visste att de ville ha två, och så fick de två och så var det bra, det var som det skulle.
En del säger att de inte visste riktigt men kände efter och så kändes det lagom med två eller tre eller fyra. Vissa säger att de hade svårt att få barn och de är överlyckliga för att det blev ett. Någon försökte få så många det bara kunde bli och då blev det fem. När det inte blev fel kändes det okej, så här blev det.
Men så finns det någon som säger att den där längtan efter barn, den går aldrig över. Men omständigheter av olika slag gör att det inte blir fler än det blir, ålder, sjukdom, inga pengar, flytt, trötthet, skilsmässa vad det nu kan vara, gör att det till slut inte blir fler. Men man slutar inte längta. Hon som sade det var barnmorska och jag vet att hon tycker mycket om barn. Och säkert har hon pratat med många kvinnor om saken tidigare i sitt arbete.
Så jag får fortsätta längta efter en till. Och jag längtar inte som många andra, tror jag, efter en bebis nödvändigtvis. Om man adopterar kan det bli en liten mjuk som inte har lärt sig gå. Det kan bli en som stapplar och säger några ord. Det kan bli en som redan kan räkna och skriva och gå på styltor.
Vilket som skulle gå bra för mig. Vilken sort som helst.
onsdag 21 december 2016
#wecouldhavemissedthis
Jag är inte romantisk. Jag tror inte att det finns en enda rätt person för varje människa. En kompis till påstår att man inte gifter sig med den man älskar mest i sitt liv, utan med den man råkar vara ihop med i trettioårsåldern. Jag hoppas att det är så för att man i trettioårsåldern vet något om vad som funkar för en, men han kan ha rätt.
Jag har i grunden samma inställning till barnen. När människor säger att det var meningen att vi skulle få just de här barnen, så vet jag inte det. Nu är det mitt livs mening att ha de här barnen, det vet jag däremot. Men om de föddes, ämnade för vår familj - jag vet inte.
Om vi hade fött våra barn själva hade vi förmodligen älskat dem lika mycket och det hade känts lika rätt. Jag tvivlar lite, men jag förstår att det ändå är så.
Men så är det det här med Dong-Mei. Dong-Mei kom in i familjen och rundade av den så snyggt. Hon passar precis in, hon är den lilla person som behövdes för att göra allt så som det skulle vara. Hon har precis den personlighet som krävs för att ta sig fram med två äldre syskon, rätt personlighet för att klara av att adopteras som ganska stor.
Det kan vara så att hon blev allt detta för att det krävdes av henne. Blir man adopterad när man är ett och ett halvt, så får man väl laga efter läge och bli sådan att man överlever det. Och får man två äldre syskon blir man såklart van vid en del törnar och väldigt mycket kärlek.
Men frågan är ändå om inte den lilla klyftiga, roliga, pigga, glada, arga och helt omöjligt jobbiga ungen var ämnad för den här familjen. Jag får nästan panik när jag tänker på att min man höll på att bli för gammal för att få göra en adoption till.
Tänk om jag inte hade ringt adoptionsorganisationen i februari för två år sedan och sagt att snart går vårt medgivande för adoption ut, och vi får det nog inte förlängt. Då hade de inte sagt till organisationen i Taiwan att de här två föräldrarna tajmar snart ut ut systemet. Och då hade inte de två barn som till slut var aktuella för adoption och inte kunde komma till vilken familj som helst, eftersom de hade så speciella omständigheter, äntrat vårt liv. Och den av dem som var hon, Hon, hade inte blivit vår.
Tänk om vi hade missat henne.
Kolla gärna hashtaggen #wecouldhavemissedthis
Jag lägger inte ut saker på Insta, men we could have missed this.
Hon är perfekt.
Jag har i grunden samma inställning till barnen. När människor säger att det var meningen att vi skulle få just de här barnen, så vet jag inte det. Nu är det mitt livs mening att ha de här barnen, det vet jag däremot. Men om de föddes, ämnade för vår familj - jag vet inte.
Om vi hade fött våra barn själva hade vi förmodligen älskat dem lika mycket och det hade känts lika rätt. Jag tvivlar lite, men jag förstår att det ändå är så.
Men så är det det här med Dong-Mei. Dong-Mei kom in i familjen och rundade av den så snyggt. Hon passar precis in, hon är den lilla person som behövdes för att göra allt så som det skulle vara. Hon har precis den personlighet som krävs för att ta sig fram med två äldre syskon, rätt personlighet för att klara av att adopteras som ganska stor.
Det kan vara så att hon blev allt detta för att det krävdes av henne. Blir man adopterad när man är ett och ett halvt, så får man väl laga efter läge och bli sådan att man överlever det. Och får man två äldre syskon blir man såklart van vid en del törnar och väldigt mycket kärlek.
Men frågan är ändå om inte den lilla klyftiga, roliga, pigga, glada, arga och helt omöjligt jobbiga ungen var ämnad för den här familjen. Jag får nästan panik när jag tänker på att min man höll på att bli för gammal för att få göra en adoption till.
Tänk om jag inte hade ringt adoptionsorganisationen i februari för två år sedan och sagt att snart går vårt medgivande för adoption ut, och vi får det nog inte förlängt. Då hade de inte sagt till organisationen i Taiwan att de här två föräldrarna tajmar snart ut ut systemet. Och då hade inte de två barn som till slut var aktuella för adoption och inte kunde komma till vilken familj som helst, eftersom de hade så speciella omständigheter, äntrat vårt liv. Och den av dem som var hon, Hon, hade inte blivit vår.
Tänk om vi hade missat henne.
Kolla gärna hashtaggen #wecouldhavemissedthis
Jag lägger inte ut saker på Insta, men we could have missed this.
Hon är perfekt.
tisdag 20 december 2016
Mercedes och cashmere
På väg från dagis ska jag och Dong-Mei gå över ett övergångsställe. En stor, svart och bred Mercedes stannar för att släppa över oss. Jag har en mängd fördomar som grundar sig på vilken bil folk kör. Folk som kör en skruttig Saab kombi är uppenbarligen som vi. Folk som kör BMW kör för fort. Om de inte kör en BMW-suv, för då kör de lugnare, men oartigt. Mercedesfolk kör artigt, men är nog ofta lite viktiga. Ja, ni förstår, det är förfärligt. Och dessa fördomar ska komma på skam.
Dong-Mei ska inte hålla mig i handen när vi går över övergångsstället. Hon vägrar och spjärnar emot och tre gånger på två meter måste vi stanna och krångla, innan jag lyckas lirka henne vidare mot refugen.
Mercedesen väntar. Dong-Mei vänder sig mot den och vinkar ett par gånger under passagen över gatan och jag tänker att det hjälper nog inte, den här Mersan vill fram, inte stå här och kolla på en mamma som delvis lurar, delvis trycker en overall över gatan.
Till slut får Mercedesen köra förbi. På andra sidan övergångsstället stannar bilen, någon vevar ner rutan och visar sig vara en perfekt mercedesdam; blonda lockar, felfri makeup och en beige cashmeretröja sticker ut ur bilfönstret.
Ojdå, tänker jag. Det tog nog för lång tid det här gåövergatandet. Men jag får inte skäll.
-Det var en go'ing du har där. Det var det gulligaste jag har sett idag.
Kort paus.
-Det gulligaste jag har sett på väldigt länge faktiskt.
Sen kör hon.
Och jag ska revidera alla mina fördomar.
Dong-Mei ska inte hålla mig i handen när vi går över övergångsstället. Hon vägrar och spjärnar emot och tre gånger på två meter måste vi stanna och krångla, innan jag lyckas lirka henne vidare mot refugen.
Mercedesen väntar. Dong-Mei vänder sig mot den och vinkar ett par gånger under passagen över gatan och jag tänker att det hjälper nog inte, den här Mersan vill fram, inte stå här och kolla på en mamma som delvis lurar, delvis trycker en overall över gatan.
Till slut får Mercedesen köra förbi. På andra sidan övergångsstället stannar bilen, någon vevar ner rutan och visar sig vara en perfekt mercedesdam; blonda lockar, felfri makeup och en beige cashmeretröja sticker ut ur bilfönstret.
Ojdå, tänker jag. Det tog nog för lång tid det här gåövergatandet. Men jag får inte skäll.
-Det var en go'ing du har där. Det var det gulligaste jag har sett idag.
Kort paus.
-Det gulligaste jag har sett på väldigt länge faktiskt.
Sen kör hon.
Och jag ska revidera alla mina fördomar.
måndag 19 december 2016
Lämnar mig
Varför känns det som om jag skickar mina små barn, mina döttrar, i döden varje morgon när de åker iväg på inskolning med pappa? Jag gillar ju dagis, dagis har gjort underverk för D. och delvis för A., även om hon inte har trivts lika bra som D. gjorde.
Kanske är det för att Dong-Mei har varit hemma med mig så mycket längre än de andra var. Jag och Dong-Mei har hängt i över ett år. Jag tror att det är bra för barn som ska gå i skola och arbeta på arbetsplatser såsmåningom att lära sig umgås på det sätt som man umgås i barngrupper. Och de händer saker på dagis hela tiden.
Visserligen har jag kokat fingerfärg och gjort playdoh, vi har sjungit varenda barnsång och läst sagor. Vi har lagat mat ihop. Eller "lagat mat". Vi har gått på upptäcktsfärder i skogen och i stan. Jag är inte en hemskt dålig hemmamorsa. Men såklart blir det städ och tvätt och mammaläsertidningen.
De får så mycket mer på dagis.
Men de lämnar mig. Jag vill ha dem hos mig hela tiden. Utom en timme ibland, om jag kan få läsa lite i en bok och dricka te.
Det är för hon är min sista unge, eller hur? Det blir inga fler små mjuka, så jag vill glupskt suga i mig allt av det där som luktar så gott.
Men de behöver lära sig leva också.
Kanske är det för att Dong-Mei har varit hemma med mig så mycket längre än de andra var. Jag och Dong-Mei har hängt i över ett år. Jag tror att det är bra för barn som ska gå i skola och arbeta på arbetsplatser såsmåningom att lära sig umgås på det sätt som man umgås i barngrupper. Och de händer saker på dagis hela tiden.
Visserligen har jag kokat fingerfärg och gjort playdoh, vi har sjungit varenda barnsång och läst sagor. Vi har lagat mat ihop. Eller "lagat mat". Vi har gått på upptäcktsfärder i skogen och i stan. Jag är inte en hemskt dålig hemmamorsa. Men såklart blir det städ och tvätt och mammaläsertidningen.
De får så mycket mer på dagis.
Men de lämnar mig. Jag vill ha dem hos mig hela tiden. Utom en timme ibland, om jag kan få läsa lite i en bok och dricka te.
Det är för hon är min sista unge, eller hur? Det blir inga fler små mjuka, så jag vill glupskt suga i mig allt av det där som luktar så gott.
Men de behöver lära sig leva också.
söndag 18 december 2016
Gran och dans och tomte
Idag var vi i kyrkan och Dong-Mei fick dansa runt granen. Och träffa tomten.
Hon var sevärd. Hon älskade att dansa runt granen. Det var ingen överraskning, för hon brukar arrangera dans hemma i köket med så många familjemedlemmar som hon lyckas övertyga om att delta.
Ingen kan ha sett en så engagerad och ständigt kiknande tvååring kring en gran.
Sen kom alltså tomten med godispåsar till alla barn.
Och nu undrar jag: hur kan Dong-Mei veta att det är tomten? Vi har inte haft nån tomte förut, och det dräller väl inte av tomtar, så att tvååringar som bara varit i landet i ett år kan öva på det ordet. Men hon kunde det.
-Tonte, tonte!
Och hon tackade också för påsen, efter vissa påtryckningar.
Allltid bra att vara artig som sagt, och tontar ska man hålla sig väl med.
Hon var sevärd. Hon älskade att dansa runt granen. Det var ingen överraskning, för hon brukar arrangera dans hemma i köket med så många familjemedlemmar som hon lyckas övertyga om att delta.
Ingen kan ha sett en så engagerad och ständigt kiknande tvååring kring en gran.
Sen kom alltså tomten med godispåsar till alla barn.
Och nu undrar jag: hur kan Dong-Mei veta att det är tomten? Vi har inte haft nån tomte förut, och det dräller väl inte av tomtar, så att tvååringar som bara varit i landet i ett år kan öva på det ordet. Men hon kunde det.
-Tonte, tonte!
Och hon tackade också för påsen, efter vissa påtryckningar.
Allltid bra att vara artig som sagt, och tontar ska man hålla sig väl med.
lördag 17 december 2016
Svart
Dong-Meis ena häl är kolsvart. Hon måste ha trampat i färg. Det gör ju inte så mycket för hälens skull, men jag vill gärna veta varifrån färgen kommer så att jag kan torka upp den och undvika att den trampas in i precis varenda textil i hela hemmet.
-Vet du vad det här är för färg, frågar jag därför A. som sitter på golvet, och så håller jag upp Dong-Meis häl.
A. granskar den ganska ingående och har sedan ett svar.
-Svart!
Så jag vet fortfarande inte varifrån färgen kommer, kan man säga.
-Vet du vad det här är för färg, frågar jag därför A. som sitter på golvet, och så håller jag upp Dong-Meis häl.
A. granskar den ganska ingående och har sedan ett svar.
-Svart!
Så jag vet fortfarande inte varifrån färgen kommer, kan man säga.
Varsågod
Dong-Mei får en pepparkaka. Eller snor, från plåten. Men hon är trevlig, för hon snor genast en till för att ge till A. A. blir glad när hon får den, men tackar inte Dong -Mei.
-Vad säger man? säger jag lite uppfostrande till A.
Dong-Mei tror att jag säger till henne, för den frasen är vanligast till henne.
-Tack! säger de därför i kör.
Men nån måste ju vara den som säger varsågod, tycker Dong-Mei och säger:
-Schegod!
Jag tror att det är det viktigaste man kan lära dem: hälsa artigt, tacka och så hyggligt bordsskick. Sen är de redo för livet.
-Vad säger man? säger jag lite uppfostrande till A.
Dong-Mei tror att jag säger till henne, för den frasen är vanligast till henne.
-Tack! säger de därför i kör.
Men nån måste ju vara den som säger varsågod, tycker Dong-Mei och säger:
-Schegod!
Jag tror att det är det viktigaste man kan lära dem: hälsa artigt, tacka och så hyggligt bordsskick. Sen är de redo för livet.
torsdag 15 december 2016
Varje dag
Så många skriver om att de saknar barn eller önskar att de hade barn just när det är jul.
Jul utan barn, när man vill ha barn, är inte så kul. Men det konstiga är att sedan vi fick barn är jag inte alls speciellt glad åt jularna, eller midsomrarna. (Möjligen påskarna faktiskt, de är kul med barn, men jag har alltid gillat påsk.)
Det konstiga är att det jag är glad för är alla de vanliga dagarna. En torsdag när man går upp och inte hittar de enda strumpbyxorna som funkar till kjolen som man strök kvällen innan, när man äter fil stående och försöker laga dragkedjan i en jacka samtidigt, när det är kolsvart ute.
De dagarna är det extra fantastiskt att det sitter någon vid frukostbordet och gör något som man aldrig kunnat tänka sig att man gör vid frukostbord. Det kan vara att lirka fast en bricka i stolen, hälla ut flingor i ljuset eller bara sjunga sommarsånger högt och klart.
Alla de där dagarna är fantastiskt mycket bättre med barn. Inte för att jag inte tjatar, skäller, ber dem skärpa sig, snabba sig, lyssna. För det gör jag.
Men ändå. De finns där, varenda eviga torsdag året runt.
Det är värt vadsomhelst.
Jul utan barn, när man vill ha barn, är inte så kul. Men det konstiga är att sedan vi fick barn är jag inte alls speciellt glad åt jularna, eller midsomrarna. (Möjligen påskarna faktiskt, de är kul med barn, men jag har alltid gillat påsk.)
Det konstiga är att det jag är glad för är alla de vanliga dagarna. En torsdag när man går upp och inte hittar de enda strumpbyxorna som funkar till kjolen som man strök kvällen innan, när man äter fil stående och försöker laga dragkedjan i en jacka samtidigt, när det är kolsvart ute.
De dagarna är det extra fantastiskt att det sitter någon vid frukostbordet och gör något som man aldrig kunnat tänka sig att man gör vid frukostbord. Det kan vara att lirka fast en bricka i stolen, hälla ut flingor i ljuset eller bara sjunga sommarsånger högt och klart.
Alla de där dagarna är fantastiskt mycket bättre med barn. Inte för att jag inte tjatar, skäller, ber dem skärpa sig, snabba sig, lyssna. För det gör jag.
Men ändå. De finns där, varenda eviga torsdag året runt.
Det är värt vadsomhelst.
onsdag 14 december 2016
Provokation
Så bra, idag åt Dong-Mei både välling och en pepparkaka till frukost. Då är hon nog bättre. Så då kan vi nog sluta med fjäskdieten.
Men om blåsorna i Dong-Meis mun är bättre så verkar det som om D., åtta år, har fått nån sorts giftblåsor á la huggorm i sin mun. Han kan inte säga snälla saker med sin mun längre. Han kan inte vara trevlig. Det är som om han var besatt eller hade en sjukdom. Som en tonåring utan kontroll på kropp och känslor.
Mina ögons ljus och mitt hjärtas sång är förvandlad till en vandrande förolämpningsmaskin, som kräver att få min telefon när han och pappa ska promenera till skolan, så att han kan spela pokemon go. Han gör inget, nada, av det vi ber honom om. Typ lägga pyjamasen i sängen, plocka upp pappersspill på golvet under sitt skrivbord. Han sjunger högt och gällt (han är gosskorist, så tro mig, han kan sjunga fint) för att störa alla. Han är på toaletten i tio minuter när han borde ha gått för två minuter sedan för att hinna. Han segar. Han provocerar. Han får utbrott.
D. tyckte att det var jobbigt när vi hämtade Dong-Mei i Taiwan förra hösten. Det var lätt att förstå. Men det här? Vad gäller det?
Vet nån om åttaåringar ska vara extra otrevliga?
Men om blåsorna i Dong-Meis mun är bättre så verkar det som om D., åtta år, har fått nån sorts giftblåsor á la huggorm i sin mun. Han kan inte säga snälla saker med sin mun längre. Han kan inte vara trevlig. Det är som om han var besatt eller hade en sjukdom. Som en tonåring utan kontroll på kropp och känslor.
Mina ögons ljus och mitt hjärtas sång är förvandlad till en vandrande förolämpningsmaskin, som kräver att få min telefon när han och pappa ska promenera till skolan, så att han kan spela pokemon go. Han gör inget, nada, av det vi ber honom om. Typ lägga pyjamasen i sängen, plocka upp pappersspill på golvet under sitt skrivbord. Han sjunger högt och gällt (han är gosskorist, så tro mig, han kan sjunga fint) för att störa alla. Han är på toaletten i tio minuter när han borde ha gått för två minuter sedan för att hinna. Han segar. Han provocerar. Han får utbrott.
D. tyckte att det var jobbigt när vi hämtade Dong-Mei i Taiwan förra hösten. Det var lätt att förstå. Men det här? Vad gäller det?
Vet nån om åttaåringar ska vara extra otrevliga?
Höstblåsor i december
Nu är det höstblåsor. Dong-Mei kan inte dricka välling ur nappflaska, vill inte ha nappen, men vill ha den, sätter in den, tar ut den, slår handen för munnen och bölar av smärta. Det ser inte skönt ut i hennes lilla söta mun.
Hon dricker saft och äter glass. Och ingen tandborste. Men nåja.
Hoppas det går över.
Det är mycket med allt hela tiden.
Hon dricker saft och äter glass. Och ingen tandborste. Men nåja.
Hoppas det går över.
Det är mycket med allt hela tiden.
söndag 11 december 2016
Lypsyl
Stackars lilla A. har så nariga läppar. Det hjälper föga att hon har fått ett Elsalypsyl. Det har hon först vridit upp som ett klet i korken och därefter tappat i sanden och sedan bort.
-Gör det ont på läpparna, A.? frågar jag.
-Ja, när jag sprider ut dem.
Ler eller säger "e" alltså. Stackars lilla A.
-Gör det ont på läpparna, A.? frågar jag.
-Ja, när jag sprider ut dem.
Ler eller säger "e" alltså. Stackars lilla A.
torsdag 8 december 2016
Heminredning
Alltså , vi måste snart flytta. Det är trångt här. Det hjälper inte att det är högt i tak, fin parkett som snart är hundra år och utsikt över takåsarna. Vi snubblar på varandra.
Det som är bra med denna förestående flytt är att jag skjuter upp alla beslut om inhandlande av heminredningsdetaljer. Ingen idé. Kanske kan man inreda superfint på nästa plejs, och då kanske inte gardinen/dynan och definitivt inte tapeten kan tas med.
Billigt och bra.
Det som är bra med denna förestående flytt är att jag skjuter upp alla beslut om inhandlande av heminredningsdetaljer. Ingen idé. Kanske kan man inreda superfint på nästa plejs, och då kanske inte gardinen/dynan och definitivt inte tapeten kan tas med.
Billigt och bra.
Simma lugnt
A: -Jag kan simma utan simdyna i mellanbassängen!
Jag: -Ja, vad bra.
A:- Det är jättelätt!
Jag:- Att simma?
A: - Ja, man tar bara bilen eller cykeln dit!
Jag: -Ja, vad bra.
A:- Det är jättelätt!
Jag:- Att simma?
A: - Ja, man tar bara bilen eller cykeln dit!
tisdag 6 december 2016
Ljuva hämnd
Jag borde hämnas för allt konstigt jag måste lyssna på och säga "jaha jaha, ja, där ser man" om. Problemet är väl att det inte kommer att drabba dem som har utsatt mig för märkliga frågor om barnens ursprung och konstiga berättelser om nån som blev gravid så fort han adopterade.
Men nu är det dags att slå tillbaka, lite generellt, känner jag. Jag är på bettet.
Tänk er så här ungefär:
Jag sitter på bussen vid kvart över fyra på eftermiddagen, det är fullt med folk, oftast är barnvagnsplatserna rejält laddade med småttingar i sina fordon, deras syskon och mammor. Jag kan vända mig till valfri flerbarnsmamma, gärna nån som är lite svettig och redan rattlar en tappad napp, en äppelskrott och ett par kladdiga vantar.
-Ja, jag ser att du har flera barn. Så roligt då. Härligt med barn. Har du samma pappa till alla barnen? Eller olika, det kan man ju ha?! Och vet i så fall alla papporna om vem som är pappa, jag menar, det måste man ju inte berätta?! Som kvinna, menar jag. Och mor. Man gör ju det som är bäst för barnen. Så hur gjorde du med de här papporna?
Eller kanske vid sandlådekanten:
-Så fina, va!? Är de dina alla tre? Ja, du vilken tur! Ja, min man och jag tänkte mycket på att kanske bara nuppa lite, men sen kom vi fram till att vi kan ju faktiskt få egna adopterade barn. Alla kan ju inte det. Så då tog vi såklart det alternativet. Men du ska veta, att jag stöttar dig och din man till etthundra procent! Dina barn är ju jättefina, de också! Vi hade också nuppat om vi inte hade kunnat få adoptera. Ja, det hade vi absolut!
Men nu är det dags att slå tillbaka, lite generellt, känner jag. Jag är på bettet.
Tänk er så här ungefär:
Jag sitter på bussen vid kvart över fyra på eftermiddagen, det är fullt med folk, oftast är barnvagnsplatserna rejält laddade med småttingar i sina fordon, deras syskon och mammor. Jag kan vända mig till valfri flerbarnsmamma, gärna nån som är lite svettig och redan rattlar en tappad napp, en äppelskrott och ett par kladdiga vantar.
-Ja, jag ser att du har flera barn. Så roligt då. Härligt med barn. Har du samma pappa till alla barnen? Eller olika, det kan man ju ha?! Och vet i så fall alla papporna om vem som är pappa, jag menar, det måste man ju inte berätta?! Som kvinna, menar jag. Och mor. Man gör ju det som är bäst för barnen. Så hur gjorde du med de här papporna?
Eller kanske vid sandlådekanten:
-Så fina, va!? Är de dina alla tre? Ja, du vilken tur! Ja, min man och jag tänkte mycket på att kanske bara nuppa lite, men sen kom vi fram till att vi kan ju faktiskt få egna adopterade barn. Alla kan ju inte det. Så då tog vi såklart det alternativet. Men du ska veta, att jag stöttar dig och din man till etthundra procent! Dina barn är ju jättefina, de också! Vi hade också nuppat om vi inte hade kunnat få adoptera. Ja, det hade vi absolut!
måndag 5 december 2016
Mitt i prick
Vardagens små glädjeämnen:
När man plockar upp spridda kläder som ska till tvättkorgen (och som en åttaåring inte ooorkar lägga där själv) så kan man öva sig på att pricka tvättkorgen. Samma sak varje gång man byter en blöja. Man rullar den till en trekantig boll och så ser man hur långt från papperskorgen man kan stå och ändå träffa.
Jag har blivit mycket bättre på att kasta prick det senaste året.
När man plockar upp spridda kläder som ska till tvättkorgen (och som en åttaåring inte ooorkar lägga där själv) så kan man öva sig på att pricka tvättkorgen. Samma sak varje gång man byter en blöja. Man rullar den till en trekantig boll och så ser man hur långt från papperskorgen man kan stå och ändå träffa.
Jag har blivit mycket bättre på att kasta prick det senaste året.
söndag 4 december 2016
The happy end
När jag var sjuk i förra veckan, åkte övrig familj åkte på utflykt, jag stannade hemma och kombinerade konvalescens med med boning av golv (dålig kombo, men om man bonar långsamt är det okej) och rotande på vinden efter adventsstjärnor. Teven som sällskap. Jag såg Did you hear about the Morgans, sarring Sarah Jessica Parker och Hugh Grant.
Jag fick inte med mig hela den inte så invecklade handlingen, eftersom jag bonade samtidigt. Och tvättade, min vana trogen. Men det var alltså ett par som bodde i New York och var väldigt urbana, och av nån anledning hamnade de i ett vittnesskyddsprogram och var tvungna att resa till nån avkrok i USA. Tokiga lantisskämt.
Paret låg i skilsmässa, men förhållandet lappades ihop av de kloka lantisarna. Men en sak saknades: barn!
När hotet från vaddetnuvar var avvärjt i New York åkte paret tillbaka, och flyttade ihop igen. Och så adopterade de. Det skulle kunna vara filmens slutscen. Nu är allt bra: de är inte skilda, det är återihopflyttade och de har fåt en (gudanemejen så fin!) kinesisk bäbisdotter.
Men det är inte lyckligt nog. I sista scenen ser vi att Mrs Morgan är gravid också! Vilken tur.
Ett lyckligt liv blir det aldrig utan äktenskap, det vet man ju. Och inte utan barn. Men det kan ju inte vara fel sorts barn. Det måste vara riktiga barn. Och de är inte kineser, så mycket vet vi.
Fast hos oss är the happy end tre kinesiska barn. De är ljuvliga. Jag erbjuder praktik för den som tror att en graviditet är oundviklig för ett lyckligt slut. Hollywood-producenter: kom hit och ät mitt pulvermos och kolla hur på riktigt lycklig jag är, trots visst gnäll, över mina barn som inte har varit i min mage. Som är kineser. Och finare än allt, det kommer ni också att se.
Jag fick inte med mig hela den inte så invecklade handlingen, eftersom jag bonade samtidigt. Och tvättade, min vana trogen. Men det var alltså ett par som bodde i New York och var väldigt urbana, och av nån anledning hamnade de i ett vittnesskyddsprogram och var tvungna att resa till nån avkrok i USA. Tokiga lantisskämt.
Paret låg i skilsmässa, men förhållandet lappades ihop av de kloka lantisarna. Men en sak saknades: barn!
När hotet från vaddetnuvar var avvärjt i New York åkte paret tillbaka, och flyttade ihop igen. Och så adopterade de. Det skulle kunna vara filmens slutscen. Nu är allt bra: de är inte skilda, det är återihopflyttade och de har fåt en (gudanemejen så fin!) kinesisk bäbisdotter.
Men det är inte lyckligt nog. I sista scenen ser vi att Mrs Morgan är gravid också! Vilken tur.
Ett lyckligt liv blir det aldrig utan äktenskap, det vet man ju. Och inte utan barn. Men det kan ju inte vara fel sorts barn. Det måste vara riktiga barn. Och de är inte kineser, så mycket vet vi.
Fast hos oss är the happy end tre kinesiska barn. De är ljuvliga. Jag erbjuder praktik för den som tror att en graviditet är oundviklig för ett lyckligt slut. Hollywood-producenter: kom hit och ät mitt pulvermos och kolla hur på riktigt lycklig jag är, trots visst gnäll, över mina barn som inte har varit i min mage. Som är kineser. Och finare än allt, det kommer ni också att se.
torsdag 1 december 2016
I rörelse
Regel för hemmets skötsel: stå aldrig still, sitt aldrig ner.
Medan kaffevattnet kokar upp kan man torka av en kökslucka, medan den sista minuten går på centrifugen kan man göra rent badkarskanten, går man till fönstret för att tända adventsstjärnan kan man plocka upp pyjamasbyxor/duplobit/knycklig teckning och ta denna sak hem till sig på vägen från fönstret.
Man ska bli misstänksam mot sig själv om man inte är konstant rörelse.
Och så säger folk att de går upp i vikt när de är hemma med barn. Hur?
Medan kaffevattnet kokar upp kan man torka av en kökslucka, medan den sista minuten går på centrifugen kan man göra rent badkarskanten, går man till fönstret för att tända adventsstjärnan kan man plocka upp pyjamasbyxor/duplobit/knycklig teckning och ta denna sak hem till sig på vägen från fönstret.
Man ska bli misstänksam mot sig själv om man inte är konstant rörelse.
Och så säger folk att de går upp i vikt när de är hemma med barn. Hur?
Konstiga saker jag hört. Nu igen.
Håhåjaja.
Är det någon som orkar höra mer om vad jag får höra när jag är ute med kidsen?
En favorit från helgen:
Vilka fina barn du har. Åh, så fina. Har du tre? Jaha. Varifrån är de? Är de syskon? Ojojoj, så fint. De är syskon. Eller inte syskon, beroende på hur jag har svarat.
Och personen hade en dotter (here we go), som inte kunde få barn. Nu vet ju inte personen om jag inte kunde få barn. Hon flikar in det, jag vet ju inte om du inte kan få barn. Runt mig jagar mina tre barn varandra, Dong-Mei håller på att ramma alla i rummet med en dockvagn. Det känns som om jag kunde få barn, i alla fall har jag tre med mig denna dag, och jädrar vad det har varit svårt att muta dem genom tal och sång och kaffedrickning och få dem att inte käka upp alla pepparkakor. Men i alla fall kunde inte personens dotter få barn, men efter lång och svår tid blev dottern gravid med tvillingar.
Jag har inga tvillingar. Vari lägger beröringspunkten, varför berättar hon detta för mig?
Det här känns ändå bekant. Jag tar del av så många märkliga livshistorier på temat att inte kunna få barn. Men sen kom det. En ny twist, som jag inte har hört, faktiskt.
För det kanske inte var så jobbigt för mig med mina tre ändå, inte så jobbigt som det var för dottern, eftersom jag inte behövde gå igenom tre förlossningar. Nej, jag kunde kanske känna mig stark i det.
Whatthefuck.
Ärligt: jag tror tre förlossningar är lättare än tre adoptioner, men vad vet jag, jag har ju inga barn. Jovisstjo, förutom de där tre som är så fina och jagar varandra med dockvagn. Det var ju just det att jag hade tre fina barn som var själva upprinnelsen till min kommunikation kring tvillinggraviditet.
Jag har barn. Jag är säker på det. För det är så mycket tvätt här. Så många blanketter till fritids och dagis och skola. Så många inköp av specifik art (lusselinne måste gå till golvet). Så många ben som sprattlar i min säng nattetid.
Är det någon som orkar höra mer om vad jag får höra när jag är ute med kidsen?
En favorit från helgen:
Vilka fina barn du har. Åh, så fina. Har du tre? Jaha. Varifrån är de? Är de syskon? Ojojoj, så fint. De är syskon. Eller inte syskon, beroende på hur jag har svarat.
Och personen hade en dotter (here we go), som inte kunde få barn. Nu vet ju inte personen om jag inte kunde få barn. Hon flikar in det, jag vet ju inte om du inte kan få barn. Runt mig jagar mina tre barn varandra, Dong-Mei håller på att ramma alla i rummet med en dockvagn. Det känns som om jag kunde få barn, i alla fall har jag tre med mig denna dag, och jädrar vad det har varit svårt att muta dem genom tal och sång och kaffedrickning och få dem att inte käka upp alla pepparkakor. Men i alla fall kunde inte personens dotter få barn, men efter lång och svår tid blev dottern gravid med tvillingar.
Jag har inga tvillingar. Vari lägger beröringspunkten, varför berättar hon detta för mig?
Det här känns ändå bekant. Jag tar del av så många märkliga livshistorier på temat att inte kunna få barn. Men sen kom det. En ny twist, som jag inte har hört, faktiskt.
För det kanske inte var så jobbigt för mig med mina tre ändå, inte så jobbigt som det var för dottern, eftersom jag inte behövde gå igenom tre förlossningar. Nej, jag kunde kanske känna mig stark i det.
Whatthefuck.
Ärligt: jag tror tre förlossningar är lättare än tre adoptioner, men vad vet jag, jag har ju inga barn. Jovisstjo, förutom de där tre som är så fina och jagar varandra med dockvagn. Det var ju just det att jag hade tre fina barn som var själva upprinnelsen till min kommunikation kring tvillinggraviditet.
Jag har barn. Jag är säker på det. För det är så mycket tvätt här. Så många blanketter till fritids och dagis och skola. Så många inköp av specifik art (lusselinne måste gå till golvet). Så många ben som sprattlar i min säng nattetid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)