Lämnar mig

Varför känns det som om jag skickar mina små barn, mina döttrar, i döden varje morgon när de åker iväg på inskolning med pappa? Jag gillar ju dagis, dagis har gjort underverk för D. och delvis för A., även om hon inte har trivts lika bra som D. gjorde.

Kanske är det för att Dong-Mei har varit hemma med mig så mycket längre än de andra var. Jag och Dong-Mei har hängt i över ett år. Jag tror att det är bra för barn som ska gå i skola och arbeta på arbetsplatser såsmåningom att lära sig umgås på det sätt som man umgås i barngrupper. Och de händer saker på dagis hela tiden.

Visserligen har jag kokat fingerfärg och gjort playdoh, vi har sjungit varenda barnsång och läst sagor. Vi har lagat mat ihop. Eller "lagat mat". Vi har gått på upptäcktsfärder i skogen och i stan. Jag är inte en hemskt dålig hemmamorsa. Men såklart blir det städ och tvätt och mammaläsertidningen.

De får så mycket mer på dagis.

Men de lämnar mig. Jag vill ha dem hos mig hela tiden. Utom en timme ibland, om jag kan få läsa lite i en bok och dricka te.

Det är för hon är min sista unge, eller hur? Det blir inga fler små mjuka, så jag vill glupskt suga i mig allt av det där som luktar så gott.

Men de behöver lära sig leva också.