The happy end

När jag var sjuk i förra veckan, åkte övrig familj åkte på utflykt, jag stannade hemma och kombinerade konvalescens med med boning av golv (dålig kombo, men om man bonar långsamt är det okej) och rotande på vinden efter adventsstjärnor. Teven som sällskap. Jag såg Did you hear about the Morgans, sarring Sarah Jessica Parker och Hugh Grant.

Jag fick inte med mig hela den inte så invecklade handlingen, eftersom jag bonade samtidigt. Och tvättade, min vana trogen. Men det var alltså ett par som bodde i New York och var väldigt urbana, och av nån anledning hamnade de i ett vittnesskyddsprogram och var tvungna att resa till nån avkrok i USA. Tokiga lantisskämt.

Paret låg i skilsmässa, men förhållandet lappades ihop av de kloka lantisarna. Men en sak saknades: barn!

När hotet från vaddetnuvar var avvärjt i New York åkte paret tillbaka, och flyttade ihop igen. Och så adopterade de. Det skulle kunna vara filmens slutscen. Nu är allt bra: de är inte skilda, det är återihopflyttade och de har fåt en (gudanemejen så fin!) kinesisk bäbisdotter.

Men det är inte lyckligt nog. I sista scenen ser vi att Mrs Morgan är gravid också! Vilken tur.

Ett lyckligt liv blir det aldrig utan äktenskap, det vet man ju. Och inte utan barn. Men det kan ju inte vara fel sorts barn. Det måste vara riktiga barn. Och de är inte kineser, så mycket vet vi.

Fast hos oss är the happy end tre kinesiska barn. De är ljuvliga. Jag erbjuder praktik för den som tror att en graviditet är oundviklig för ett lyckligt slut. Hollywood-producenter: kom hit och ät mitt pulvermos och kolla hur på riktigt lycklig jag är, trots visst gnäll, över mina barn som inte har varit i min mage. Som är kineser. Och finare än allt, det kommer ni också att se.