Hur funkar himlen?

Idag arbetar jag, så då tar jag med mig D. till skolan på morgonen. Därför äter vi frukost tillsammans, bara han och jag.

Han ber om att få gos. Det får han såklart. Jag är inte nödbedd och har dessutom slagits av den fasansfulla insikten att om sådär 7 år, vilket ju bara är lika länge som vi har haft honom hittills, så är han kanske för stor för gos.

-Jag ska gosa med dig tills du är hundra år, säger jag. Sen rättar jag mig:
-Eller ja, då kanske det inte går, men tills du är femtio eller så.
-Du kan ju gosa med mig från himlen, föreslår D.
-Ja, när jag är i himlen kommer jag att tänka på dig hela tiden.
-Alltså, hur funkar det där?

D. har svaret innan jag hinner formulera ett:
-Det är ingen som vet. Man får vänta och se själv.

Precis. Men om himlen är nåt att ha alls, så finns det möjligheter att gosa med sina barn.

Prat

Barn är ju olika. Varken A. eller D. sprutade ur sig ord i den här hastigheten. Elsa har lärt sig på mandarin vad man har ord till, och nu har hon överfört det hela till svenska. Hon kan mamma och baba och syskonens namn. Och äpa, som är hjälpa, tanna som är vantarna, Elsa som är Elsa, alltså Disneys Elsa, en figur som förekommer lite väl mycket i vårt hushåll. Inte konstigt att hon kan det. Hon kan apa som är trappa, apa eller hoppa. Hon kan ma som är mat. Son som är telefon. Hon kan hejdå och hej och hallå. Och hurra och aj och dä. Baja som är balja, båda som är bada. Min. Och något enstaka ord som hon måsta ha hört på mandarin, men aldrig sagt, det tar hon med nu. Som zi för bi zi, näsa, och ett utmärkt fint ni hao med toner och allt, såklart, är det mandarin så är det. Hon sätter ihop det också. Aj dä, äpa mej, tanna. Dvs. aj, jag slog mig där, hjälp mig upp, jag ska hämta vantarna. Det är nästan så att jag vill att det ska gå lite långsammare, för om ett halvår kommer hon att prata som ett rinnande vatten och det här är så näpet.

Sanning

Medan vi gungar i parken, Elsa och jag, kommer en dam med en hund. Hon har arbetat inom socialtjänsten, men nu är hon pensionär. Hon ställer alla intressanta frågor man kan ställa om Elsa.

Då blir det svårt. Hur mycket ska jag säga? Det här är ju en person som faktiskt är vettig att tala med. Och det blir så tråkigt om man alltid är friserad och aldrig talar.

Det är lättare med dem som ställer helt oinsatta frågor. Tråkigare, men lättare. De känner sig så väldigt informerade bara av att få veta att man inte väljer ett barn som i Rasmus på luffen. Eller att man oftast vet vem mamman är. Den riktiga mamman, ni vet. Eller att det tar lång tid att adoptera och att man blir utredd.

Jag har ett halvsant svar om Elsas bakgrund på lut. Och så försöker jag styra in diskussionen på mer allmänna fakta kring adoptioner, barnhem och uppväxt.

Jag vill inte lämna ut Elsa. Men jag vill inte heller göra Elsas bakgrund till något hemligt och skamligt. Hon är det hon är och bättre kan det inte bli.

Idag har hon t.ex. lärt sig säga inte.

Sweet

Medan jag målar mig, tre meter från Elsa, lyckas Elsa flytta sin Stokkestol till bänken bredvid spisen och klättra upp. Där hittar hon smörgåsrån och en liten skål med strösocker. Sockret häller hon ut och äter nypvis. Ganska mycket hamnar på bänken, på golvet, på stolen. Och på Elsas mage.

Hon ser ut som en liten sockermunk. Magen är som en flottyrkokt och sockrad donut.

Det är så fint. Hon glittrar.

Vi duschar igen.

Life hacks: bilstol

Jag har kanske läst tidningen "Vi föräldrar" två gånger. "Mama" en gång. Det är inte min sorts tidning.

Det finns fullt av tips på sådant som jag inte oroar mig över, och därför behöver jag inte uppmuntras att oroa mig över det. Det handlar mycket om tips på hur man får barn att äta. Nyttiga grejer. Och hur man får barn att sova.

Jag undrar inget av detta. Det jag undrar, efter att det tog tio minuter att få in Elsa i bilstolen när vi åkte till dagis för att hämta A. och sedan en kvart (ja, på riktigt) att få in henne när vi åkte från dagis (och sedan fick hon sitta kvar i bilen medan jag löpte in och fångade D. från skolan, inte en gång till), jo, det jag undrar är:

Hur får man in en stark snart tvååring, som inte vill sitta i bilstol, i bilstol? Vilken kroppsdel tar man först, eller ska man lirka, muta, skälla? Förklara är naturligtvis inte ett alternativ, men jag gör det ändå. (Men, Elsa, hur ska vi kunna hämta A. och D. om du inte sätter dig i bilen? Vi hinner inte gå hela vägen. Som om hon var med på noterna där.)

Om någon har ett tips på det så hör av er. Kanske är "Vi föräldrar" också intresserade.

Mamma

-Du är en människa, säger A. när vi äter lunch, som heter min mamma.

Varenda gång det här kommer upp så börjar jag fundera. Det är ju klart att jag är hennes mamma. Och så har hon en till. Men detta tvångsmässiga funderande över familjebildning, varför håller jag på med det?

Är jag missnöjd med tingens tillstånd? Nej. Känner jag mig inte som A.:s mamma? Jo. Vill jag sopa den andra mamman under mattan? Nej. Vill jag att den andra mamman sak ta ansvar så att jag slipper lite? Nej.

Men jag kan inte släppa tanken på att någon delade med sig av sitt barn, och blev av med allt det fantastiska som är A. Hur A. skarattar när hon tycker att hon har hittat på något kul. Hur A. sover, hur hon liksom går in för att sova. Hur arg A. blir när ho känner sig förfördelad. Hur A. kan kramas, som ingen annan, till och med dagisfröknarna kommenterar hennes kramar. Hon går in för det också.

Det är inte orättvist att jag får kramarna, det är bara det att det är inte är rättvist att någon annan inte får dem. Och jag skulle egentligen vilja ringa denna någon varje kväll och berätta hur det har gått under dan.

Denna någon och två någon till. De är också människor som heter mamma.

Mera sjuk

Igår pekade hon på sängen och somnade på en minut. Feber igen.

Ingen av de andra var sjuka så ofta. D. fick feber över 40 grader som satt i i en vecka eller mer. Men inte så ofta. A. fick hosta som satt i i veckor, ibland så att hon hostade blod. Rekordlånga vabbar och ett besök i veckan på vårdcentralen för att bli omsjukskriven, eller vad det heter för barn. Men inte så ofta.

Den här lilla människan får helt normala förkylningar. Fast ofta.

Tydligen har de sina specialare. Och tydligen gäller att man ska vara sjuk en hel del när man är liten.

Jaha.

Hursomhelst är hon mysig att ha i knät. Hon är varmare än katten, lite slö i musklerna och huvudet välter in mot mitt bröst. Även en sjuk Elsa är en fantastisk Elsa.

Rasism

De flesta människor som ser våra barn jämför deras ansikten med våra. Sen händer lite olika saker. En del låtsas som att de inte alls har jämfört, en del ler uppmuntrande. Och så finns det de som ser arga ut. Jag vet inte varför. Det finns ju sura människor. De kanske inte gillar barn. Eller så gillar de inte den typ av familj som vi är.

Det finns olika skäl att inte gilla vår typ av familj. Den vanligaste är nog att man tycker att den är "onaturlig" och att man inte ska flytta runt folk sådär.

En annat, allt vanligare, skäl är att man inte alls tycker att det är onaturligt, man har en lite mer hbtq-aktig familjesyn, men man ska inte flytta runt folk sådär. Fast då inte för att det stör att svarthåriga personer bor i Sverige, utan för att det är svårt för svarthåriga personer att bo i Sverige.

Inget av de här två sätten att se på adoption är befriat från rasism. Den förra gruppen brukar själv inte bry sig om att de kallas rasister, eller så tar de den vanliga omvägen via fraser som "jag är ju inte rasist men". Den senare gruppen brukar göra stor sak av att de verkligen inte är rasister.

Sen finns det också de som är förespråkare av adoption, för att vi så fint har räddat några barn från nånannanstans, där man ju helt säkert har det värre. För här är det bäst, lite per definition.

Det här med rasism är inte enkelt. Men frågan är om det inte lär lättare att bemöta de vanliga gamla rasisterna. PK-gänget som tycker att det inte är rasism att påpeka att mina barn får det hemskt i Sverige och därför skulle ha besparats detta är svåra att bemöta. Och det är också de glada rasisterna som gillar att asiater är så vänliga.

Och jag då: är inte jag rasist alls? Jodå, säkert. Jag grundar säkert en hel del av min verkligehetsuppfattning på idéer om hur man är om man är här- eller därifrån. Att om man ser ut på ett visst sätt har man vissa erfarenheter. Men jag tänker helt kalrt mycket mindre så nu än jag gjorde för tio år sedan. Hur någon ser ut säger välidgt lite om vilka erfarenheter den har. Mina barn har fullt av svenska erfarenheter; det kanske är svårt för vissa att tro.

Det många som ser ut som mina barn däremot har gemensamt är erfarenheter av rasism. Och det är nog ingen fördom.

Hönor

Vi pratar om norra skärgården, här utanför Göteborg. Vi nämner Hönö.

-De kan vara ute på vintern, men det är kallt, säger A.
-Vadå?  undrar min man.
-De har fjädrar och de kan vara ute på vintern, men det är kallt. Hönor!

Aha. Hönö - hönor. Men det blir märkligare:

-Man får inte stå på dem, då får de jätteont.

Ja,  älskade A. Det får de säkert. Men vem skulle stå på en höna? Hur kom du att tänka på det?

Tanke för dagen

Den som sväljer stora klunkar av sitt badvatten får hicka.

Vem får ett djur?

D. visar mig en cirkel med alla djur i den kinesiska kalendern och vad de heter på kinesiska. Han är råtta. Jag är tupp, säger han.

-Men bara kineser får ha ett djur.
-Vadå, varför det? undrar jag, som inte gillar denna apartheid.
-Du kan få ha ett djur, du har ju kinesiska barn.

Är han kines? Jo, det klart att han är, jag menar alltid att han har all rätt till både sitt kinesiska och sitt svenska arv, han får göra anspråk hur mycket som helst på allt. Men tycker han att han skiljer sig så mycket från mig till exempel att det är rimligt att andra regler gäller för mig, eller för honom? Och är det bra eller dåligt?

Apans år i skuggan av katastrof

Nu har vi firat kinesiskt nyår, en dag för tidigt. Jordbävningen i Taiwan lade sordin på stämningen. Om man har flera barn från Taiwan, så angår snart varje del av landet en ganska personligen. Så även södra Taiwan, i vårt fall.

Men ändå: apans år är invigt med dumplings (som D. tyckte var goda, sa han vänligt, men inte så goda som de vi åt i Taipei. Nehej.).

A. var förvissad om att vi firade apans födelsedag och undrade hur gammal apan blev.

Elsa åt ris.

The original Elsa

-Var har jag gjort av mina glasögon, A.? frågar jag. Jag är hopplös, vad ska vi göra åt mig?
-Elsa och Anna kan ordna det, mamma, säger A.

Och då menar hon inte vår Elsa, som ju för övrigt inte heter Elsa, utan ett annat svenskt namn, men alltid, undantagslöst, kallas för sitt kinesiska namn. A. syftar på sin stora animerade idol Elsa. Vår Elsa, som här i bloggen är uppkallad efter den animerade Elsan, kan möjligen hjälpa till att se till att glasögonen försvinner.

Nyår och en randig mamma

Snart är det kinesiskt nyår. Här ska firas. D. förmanade mig och sa, att om man har kinesiska barn måste man fira kinesiskt nyår. Det ska bli.

Eftersom vi nu har börjat resonera om nyåret pratade vi om den kinesiska månkalendern och de tolv årsdjuren. Det visade sig att jag är född i tigerns år. Någon förutsåg att jag skulle adoptera barn och gjorde mig till tigermamma, klokt nog. (Det finns fler tigermödrar in spe, en här till exempel.)

Det behövs ibland. Inte så ofta. Och ofta så försåtligt att rytandet uteblir.

Mer om det vid annat tillfälle.

Nu preppar vi alltså för nyåret. Ibland har jag tänkt att man kanske kunde resa till en europeisk stad som har ett chinatown och fira lite där. Det är närmre än att åka till Kina, eller Taiwan. Men nu blir det Sverige. Och jag tror att vi hoppar över månkakorna, de är ingen succé, i mitt tycke. Det är nåt med ister som jag är lite tveksam till.

Men lite tårta, kanske?

(Idag har Elsa och jag sjungit den här sången kanske femtio gånger:

Jag har en randig mamma med svans,
jag har en randig mamma med svans.
Hon har vassa klor,
hon är farlig och stor,
men mot mig är hon bara mjuk och go'.

Sån borde jag vara. Men som sagt, ibland kommer rytandet av sig, för jag blir så förvånad. Och än så länge är jag nog bara mjuk och go´mot Elsa, men det klart att det kommer att komma tillfällen när det blir lite mer rytande åt hennes håll också. Jag ska begrunda den här visan imorgon när vi drar den femtio gånger till.)

Fullt upp

Igår träffade jag på en granne som jag inte har träffat sen vi kom hem med Elsa.  Det är en äldre dam som är ursnäll mot oss och barnen, men hon är inte så rörlig sedan hennes man gick bort. (Genast dåligt samvete: vad är det med mig, varför har jag inte gått in med en bullkrans och fikat med henne, skit samma om Elsa springer och rycker i dukar, det kunde jag väl ordnat, vi kunde väl stannat tjugo minuter?)

-Jag hörde att du har fått en liten flicka, vad roligt, då har du väl fullt upp!

Ja, det har jag väl. Men det har jag alltid haft på ena eller andra sättet. Det blir väl inte så mycket mer att göra nödvändigtvis. A. och D. engagerar sig och varandra i Elsa, istället för att retas. I stort sett har nog Elsas ankomst lett till att det har blivit mer harmoniskt hos oss. Förutom då att vi har denna ljuvliga, ljuvliga unge här hela dagarna. Och nätterna.

Jag har alltid haft svårt att tycka synd om folk som har det så jobbigt för att de har barn.  Det är lite som att tycka synd om folk som har många fastigheter att förvalta, eller ett stort åbäkigt kapital på banken som måste investeras.

Ja, jag har fullt upp. Med kärlek.

Sla

Åhh, säger jag med fallande ton, som när man tittar på fyrverkerier. Åh, snö. Det faller tjocka flingor utanför fönstret.

Det tar en liten stund. Elsa processar. Sen kommer det:

-Åhh. Sla.

Hela eftermiddagen pekar hon ut sla.

Jag älskar sla.

Lek

Men vilken kväll. Plötsligt Leker A. och Elsa. De använder ett helt paket våtservetter, men det är det värt. Lätt.

De tvättar speglar, de tvättar glasrutor i dörrar, det torkar lister och golv. Hela tiden skrattar de så det kluckar och gurglar. Annars har A. gjort sig lite känd för att krama Elsa mot hennes vilja och hålla fast henne i benen, vilket har lett till ganska arga utrop från Elsas håll och gjort att A. känner sig besviken för att Elsa bara leker med D.

Men nu så. En så här rolig kväll tror jag inte att Elsa haft tidigare hos oss.

Ibland, ganska ofta, har jag dåligt samvete över att vi inte gör allt vi gjorde med D. med Elsa. Men D. hade inte två storasyskon som lekte och lekte och lekte. Det är en rikedom. På det sättet har Elsa lite tur.

Aj, oj

Jag blir så glad över Elsas alla små nya ord och hennes vilja att prata med oss om allt möjligt, att jag ibland glömmer att svara henne på det hon säger. Det är helt garanterat sämsta sättet att få ett barn att prata. De pratar väl för att de vill kommunicera något och om man bara skrattar och applåderar varje gång de säger något och inte svarar dem kommer de att tycka att kommunikationen är knäpp.

Men jag blir i alla fall glad när Elsa kommer och visar mig en mikroskada på tummen och säger Aj. Jag jublade först, innan jag kom på att man ska oja sig vid små skador. Sen ojade jag, blåste och tog på hudsalva och då blev det väldigt bra igen.