Igår träffade jag på en granne som jag inte har träffat sen vi kom hem med Elsa. Det är en äldre dam som är ursnäll mot oss och barnen, men hon är inte så rörlig sedan hennes man gick bort. (Genast dåligt samvete: vad är det med mig, varför har jag inte gått in med en bullkrans och fikat med henne, skit samma om Elsa springer och rycker i dukar, det kunde jag väl ordnat, vi kunde väl stannat tjugo minuter?)
-Jag hörde att du har fått en liten flicka, vad roligt, då har du väl fullt upp!
Ja, det har jag väl. Men det har jag alltid haft på ena eller andra sättet. Det blir väl inte så mycket mer att göra nödvändigtvis. A. och D. engagerar sig och varandra i Elsa, istället för att retas. I stort sett har nog Elsas ankomst lett till att det har blivit mer harmoniskt hos oss. Förutom då att vi har denna ljuvliga, ljuvliga unge här hela dagarna. Och nätterna.
Jag har alltid haft svårt att tycka synd om folk som har det så jobbigt för att de har barn. Det är lite som att tycka synd om folk som har många fastigheter att förvalta, eller ett stort åbäkigt kapital på banken som måste investeras.
Ja, jag har fullt upp. Med kärlek.
Om mig
- Elsas gäng
- Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar