Sanning

Medan vi gungar i parken, Elsa och jag, kommer en dam med en hund. Hon har arbetat inom socialtjänsten, men nu är hon pensionär. Hon ställer alla intressanta frågor man kan ställa om Elsa.

Då blir det svårt. Hur mycket ska jag säga? Det här är ju en person som faktiskt är vettig att tala med. Och det blir så tråkigt om man alltid är friserad och aldrig talar.

Det är lättare med dem som ställer helt oinsatta frågor. Tråkigare, men lättare. De känner sig så väldigt informerade bara av att få veta att man inte väljer ett barn som i Rasmus på luffen. Eller att man oftast vet vem mamman är. Den riktiga mamman, ni vet. Eller att det tar lång tid att adoptera och att man blir utredd.

Jag har ett halvsant svar om Elsas bakgrund på lut. Och så försöker jag styra in diskussionen på mer allmänna fakta kring adoptioner, barnhem och uppväxt.

Jag vill inte lämna ut Elsa. Men jag vill inte heller göra Elsas bakgrund till något hemligt och skamligt. Hon är det hon är och bättre kan det inte bli.

Idag har hon t.ex. lärt sig säga inte.