Jag nattar Dong-Mei och hon berättar en lång historia om olika aktörer. Det finns alla möjliga med i berättelsen, t.ex. "onda mammor". De är särskilt läskiga, det förstår man.
-Onda mammor? frågar jag. Är det såna som jag?
Då skrattar Dong Mei så att hon nästan inte får luft. Så absurt! Nejnej, jag är ingen OND mamma, det menar hon verkligen inte. Lite tjatig, bara.
Okej, då går detkanske ganska bra ändå?
Det snöar och snöar i Göteborg. Och ingen skottar. Det är som om man har glömt att det kan bli snö också här. Eller som att någon hoppas på klimatuppvärmningen, och därför har rationaliserat bort snöröjning.
På gatan nedanför vår lägenhet där jag hemmaarbetar går en man med en barnvagn. Det går inte att komma fram, jag fattar om han är irriterad.
Och då minns jag en dag för vad som måste varit fem år sedan. Dong-Mei och jag skulle till sjukhuset. Jag minns hur jag valde bort både vagn och bil och helt enkelt stoppade ner ettochetthalvtåringen i en stadig variant av babybjörn, svepta jackan rynt alltihop och pulsade bort til språkvagnshållplatsen.
Tänk att hon var så liten? Tänk at thon skulle på koll på sjukhuset för att hon nyss kommit hit.Tänk att jag för fem år sedan nyss blivit mamma till ett tredje barn. Jag var nybörjare på Dong-Mei för fem år sedan. Ändå inte så länge sedan.
Samma snö, samma brist på plogbil.
Men inte en bebis längre.
Tidigt en morgon vaknar Dong-Mei till bredvid mig. För hon sover ju alltid mellan min man och mig. Ett rufsigt huvud reser sig från en hög med kuddar och så ser jag hur trötta putpiller försöker fixera mitt ansikte. Sedan sätter hon ett bestämt pekfinger på min näsa, tar bort det igen, lägger sig ner och fortsätter sova.
Så absurt. Och så mysigt.
Dong-Mei gör ju alltsomoftast om vårt badrum till ett labiratorium, eller vad hon brukar kalla det. Häromdagen fick man inte komma in, och hon hade satt upp ett skylt på dörren så att man skulle fatta vad som dolde sig därinne:
Ja, ni ser ju. De små paragrafliknande krumelurerna är då tryckta små a:n. Det står: lapförkatä. Man fattar:
Labb för katter.
Hon har lärt sig skriva ju!
Häromdagen var det nästan tio grader kallt på morgonen. Maken stod och väntade med bilen på gatan, jag hade råddat på alla barn de sista kläderna.
Y hade på sig termobrallor, mössa och vantar. A hade med sig termobrallor, svarade hon på frågan och långkalsonger såg jag när hon satte på sig. Men D är stor och vanligen förståndig, men så tyckte jag väl ändå att jeansen satt lite löst.
-D, du har väl långkalsonger under jeansen.
-Nej. Inte idag.
-Men det är jättekallt, varför har du inte det idag?
-De hjälper ändå inte!
(Eh, va?)
Det var bråttom. Men det hjälptes inte. Han vill förstås inte ha termobrallor, men då blir det långkallingar när det är tio grader kallt. Han blev ganska arg, men kom oerhört fort i långkalsonger och drog jeansen över. Och så iväg, irriterad på mig förstås.
Och sen, på eftermiddagen kom han hem.
- Det hade varit jättekallt utan långkalsonger. Tack för att du sa till mig, sa tolvåringen så fort han kom innanför dörren.
Jag dansade jublande segerdans jättelänge, så han blev irriterad igen och jag fick lova att inte gotta mig för mycket. Fast det gjorde jag ändå.
Sen spelade vi Nintendo och jag var jättedålig, så han blev uttråkad på mig.
Vi har det så bra.
Världen är så oerhört komplex. Hur ska man någonsin kunna förklara för sina barn vad som händer, vad man kan förvänta sig och hur man ska hantera allt?
På väg hem från skolan en dag frågar A mig:
-Får man läsa andras dagböcker?
-Nej, det tycker jag inte man ska göra, svarar jag. (Utom vid mordutredningar, försvinnanden och kanske allvarlig psykisk sjukdom, tänker jag, men det måste man ju inte säga högt.)
-För fröken läste min.
-Men... hade du din dagbok i skolan? Eller hade ni fått i uppgift att skriva dagbok?
-Fröken hade sagt att vi skulle skriva dagbok.
Okej, det rör sig om en skoluppgift. Ja, tänker jag, då är det liksom underförstått att hon kommer att läsa den. Men det är ju inte så lätt att förklara. Att i skolan är många uppgifter liksom på låtsas. Man låtsas att man ska skriva en insändare, man låtsas att man ska lösa ett problem med bakterier, men det är bara en räkneuppgift, och man låtsas att det är en dagbok man skriver, men det är också, kanske mest, bara underlaget för att man ska öva sig på att berätta eller stava.
-För jag skrev att jag inteville att Poppe skulle kalla mig för kines.
Nej, det ska han inte. Poppe lär ha sagt detta flera gånger till A och dessutom har jag hört det också, och naturligtvis protesterat, men ärligt talat verkar det inte som att fatta galoppen är Poppes starkaste sida. Men det kan jag ju inte heller säga till A, att den där Poppe verkar faktiskt lite lite, ska vi säga, fläpp och hans medföljande pappa faktiskt ännu lite fläppare, eftersom han inte protesterar när Poppe mitt framför alla säger att du är kines. Eller, Poppes pappa verkade faktiskt inte höra, för han var nog kanske lite, ja ...
Nej, det kan jag itne riktigt säga. Men nästan.
Men Fröken hade i alla fall lyckligtvis snappat upp denna information om att A var ledsen för att Poppe kallade henne kines, elelr skines, som A hade stavat det. Men Förken är rutinerad, hon förstår alla sorters stavningar av sje- och tje-ljud. Dessutom tyckte inte heller Fröken att det var acceptabelt att kalla A för skines, så Poppe skulle talas med.
Poppe har tyvärr hakat upp sig. En dag när jag kom och hämtade A hade jag med mig Dong-Mei och då blev det så många skineser att han var tvungen att ropa:
-Ni är kineser, kineser! Är ni kineser?
-Inte jag, fräste jag, för jag hade tröttnat. Men de är ju det, som du ser.
Stackars A. Hon tycker illa om att känna sig utpekad. I hennes klass går barn från många håll, så hon borde inte sticka ut så värst.
Men det är ett tjat.
Efter att ha fått kokande vatten över handen för femte gången tröttnade jag på vår designade men dumma vattenkokare. Den slängde jag helt enkelt på till tippen-högen.
Och så var det dags för Dong-Mei att få sin kvällsvälling. Hon älskar fortfarande det, ochdet innehåller väl typ allt, västa NASA-kosten, så det får hon dricka så länge hon vill.
-Men hur ska du göra vällingen? undrade hon.
-Vadå? sa jag.
-När den där grejen är trasig?
För Dong-Mei har inte sett någon koka vatten i kastrull, tydligen, Hon tror att enda sättet att få vatten till välling är att koka i vattenkokare. Men jag lugnade henne och sa att jag nog skulle klara att koka upp vatten till kvällsvällingen.
När hon fick den såg hon misstänksamt på den.
-Nu ska vi se om den smakar som vanligt, sa hon.
Ja, låt oss se om kokande vatten smakar annolrunda om den kokas i vattenkokare, mikro, vedspis eller gasspis.
Man ska ha UV-skydd varje dag, skriver alla hudkrämer.
Jaha, kanske i Kalifornien. Men med noll soltimmar, noll, inget utslag på ljusmätare under hela december, så undrar jag om det är UV-skydd man ska satsa mest på.
Varsågoda för beautybloggning.
Vi har utvecklingssamtal med alla barn den här veckan. Vi har tre helt olika barn. En flyger under radarn, så att lärarna inte vet vad han kan. En pratar för mycket och måste "öva på att prata mindre". Gud välsigne Dong-Meis lärare, som har gjort en tabell där man kan få grönt för "kan redan" och gult för "måste öva mer". Rött fanns inte. Dong-Mei måste öva mer på att inte prata rakt ut och att inte prata hela tiden med sina kompisar och kolla vad de gör, utan foka lite på sitt eget arbete. Who would have guessed. Men snälla Fröken säger inte att hon är som en sån där wrecking ball, utan bara att det är lite gult vid "öva på att inte prata".
Hon är bra på att leka och samarbeta, hon är snäll och inkluderar andra barn och hon är oerhört intresserad av resultaten av experiment. Detta vet vi redan. Hon älskar att leka med precis alla barn, och experiment är en paradgren. Vi har alltid stopp i avloppen för att hon har gjort studier av olika materials förmåga att lösas upp i vatten och tvål. När man tröttnar på att greja med en gaffel avloppet för att få upp papper och pärlor och allt vad det är säger hon bara:
-Men det är mitt labiratorium!
Och det klart att man ska få ha ett labiratiorium.
D och Dong-Mei ligger i varsin ände på en skala: Han ser till att sköta allt exemplariskt, utan att sticka ut, hon har ingen tanke på vad som är exemplariskt och hon sticker gärna ut. Nu återstår A. Hon befinner sig inte en PÅ skalan, tror jag. Hon har nån alternativ måttstock. Det blir fint att se vad som händer på den.
Det är morgon och Dong-Mei kommer upp ur sängen iförd endast trosor. Hon tar alltid av sig allt annat under natten, för det är för varmt.
Hon är som en liten mjuk, sömning kamin och kryper upp i mitt knä och borrar in det lena ansiktet mot min hals. Jag lovar att det inte kan finnas något underbarare i hela världen än det.
-Du är som en belöning, säger jag.
-Ja, svarar hon. Jag är ett pratande pris.
Ja, det är just det hon är.
Julia Roberts har sagt i nån intervju att det faktum att hon anses vara så himla vacker nu är Guds överkompensation för att hon inte var poppis på högstadiet.
Dong-Mei och de andra är Guds överkompensation för tiden utan barn, när vi ville ha barn. Jag fattar inte hur man kan få lov att ha så fina ungar. Det känns nästan som att det är nån hake nånstans, nåt jag bara inte har upptäckt än.
Dong-Mei står i badrummet och tittar på en nagellacksfalska.
-Det är fint när naglarna grimlar.
Ja, det är fint när det grimlar. Hur länge till kommer stavelserna att byta plats och vad ska jag göra sen när alla pratar rätt?
Av någon brudig anledning kan A inte ha på sig överdragsbyxor i skolan. Men hon kan leka. En dag kom hon hem med jeans som var så leriga och smutsiga att man inte kunde ana hur de sett ut på morgonen. Det gör ju inget, man kan tvätta, och det gör vi ändå hela tiden, men det kan inte vara så skönt att gå runt i de jeansen medan leran torkar in. Måste varit stelt, blött och kallt.
-Men A, säger jag. KAN du verkligen inte ta på dig överdragsbyxor, så kan du ju leka hur mycket du vill?
-Nejjj! Säger A, arg så att tårarna sprutar. Det är helt skamligt av mig att föreslå nåt så hemskt töntigt som överdragsbyxor på rasten när det är en halv grad varmt och dimma och lera och slask och elände i Göteborg. När man går i trean och älska att rutscha nerför saker.
-INGEN annan har överdragsbyxor!!
-Nehej, säger jag, men kommer på en sak: -Leker de andra så här mycket i backarna?
A stirrar trotsigt och svarar sedan i du-fattar-ju-ingenting-ton: Nejj! De gör de inte!
Nej, precis. Om man vill vara söt brud kan man trippa runt på skolgården utan överdragsbyxor och sätta på läppglans. Om man vill rasa nerför backarna (Heja på, A, jag vill gärna att du rutschar och rullar!) kan man ta på sig överdragsbyxor. Det kommer så att säga ändå synas sen att man inte trippade utan åkte på rumpan, bara det att man kommer att vara blöt om nämnda rumpa hela eftermiddagen.
Men det kan man inte förklara för A. Så nu får hon tillbringa denna vinter i långkalsonger (de syns inte) och jeans, och allt detta får vara blött. Det dör man säkert inte av. Tror inte ens man blir förkyld. Men det är läskigt med blöta byxor som klänger fast på låren, det är det. Men tills hon själv kommer på det så får det väl vara så här. Bara hon inte slutar leka.
Inte en enda gång på de sex år och två månader som jag varit förälder till Dong-Mei har jag lyckats köra slut på hennes energi. Inte maken-pappan heller. Det finns alltid mer.
Dagar i skidspåret, simskola med efterföljande vattenlek, långa promenader för korta ben, cykelturer, kampsportsträning för småttingar (som en desperat åtgärd från oss). Prästen i en församling i Stockholm där vi var med föreslog att vi skulle anmäla henne till alla sporter. Han, mild och snäll och lugn som ingen annan, sade tröstande att han hade varit likadan när han var barn.
Men inget biter på henne. Hon kör på.
Men så i söndags. Fyra grader kallt och sol i Göteborg. Stora Dammen i Slottskogen frusen. Vi åkte skridskor i tre timmar. D och A fick dela på ett par skridskor, det var visst ettt par som hade vuxits ur sen förra året. Om D inte hade sula och A inte hade sula kunde de köra hälften av tiden var. Maken-Pappan och jag hade skridskor, varsitt par, och åkte väl ungefär tre timmar, men vi snörade också skridskor, stod still, hämtade vantar, hjälpte barn upp, tog fram fikat och sånt.
Men Dong-Mei delade inte skrillor med någon, stod inte still, och fixade inte fika. Hon drack en Mer och åt fyra kex, men i övrigt körde hon skridskor. Hon hade aldrig gjort något så kul, såg man. Tidigare år har hon hållig sig i en kon och vägrat släppa, men nu fanns ingen kon och ingen sarg och hon fick direkt smak på glid. Visst ramlade hon, några riktiga praktvurpor, men hon var väldigt duktig på att parera och gjorde fina piruetter istället för att sätta rovor varje gång.
Efter tre timmar fick vi lyfta henne av isen. När hon motvilligt gick mot bilen sa hon att "hela huvudet var fullt av skridskor". Det var allt hon kunde tänka på. Och hon ville börja skridskoskola.
Vi åt middag och därefter hände det: Dong-Mei gick fram till sin pappa och lade huvudet mot hans axel. Sedan samma sak mot min. Hon var trött! (Man såg att hon nästan kände sig lite orolig över detta nya kroppsliga tillstånd.)
Sen spelade hon Nintendo med sina syskon och piggnade till, men i nästan tio minuter var hon trött!
Hela kvällen och dagen efter hade hon, sammanfattnignsvis, för det gjorde ont på många ställen, "ont i alla kroppsdelar". Handleden hade hon tagit emot sig med åtskilliga gånger, armen hade hon fått in under ryggen och landat på, foten hade Foppafot, som man får av att ha på sig skidskor i timmar, svanskotan hade ont, för den hade ju fått ta en del smällar under dagen. Men ändå.
När hon vaknade på måndag morgon hade det snöat.
-Nej, kved hon under täcket, knappt vaken, då kan vi inte åka skridskor idag.
Hon har funnit en passion. Synd att ishallarna är stängda. Vi får hitta en sjö utan snö nästa helg, tror jag.
