Skridskokärlek

Inte en enda gång på de sex år och två månader som jag varit förälder till Dong-Mei har jag lyckats köra slut på hennes energi. Inte maken-pappan heller. Det finns alltid mer. 

Dagar i skidspåret, simskola med efterföljande vattenlek, långa promenader för korta ben, cykelturer, kampsportsträning för småttingar (som en desperat åtgärd från oss). Prästen i en församling i Stockholm där vi var med föreslog att vi skulle anmäla henne till alla sporter. Han, mild och snäll och lugn som ingen annan, sade tröstande att han hade varit likadan när han var barn.

Men inget biter på henne. Hon kör på.

Men så i söndags. Fyra grader kallt och sol i Göteborg. Stora Dammen i Slottskogen frusen. Vi åkte skridskor i tre timmar. D och A fick dela på ett par skridskor, det var visst ettt par som hade vuxits ur sen förra året.  Om D inte hade sula och A inte hade sula kunde de köra hälften av tiden var. Maken-Pappan och jag hade skridskor, varsitt par, och åkte väl ungefär tre timmar, men vi snörade också skridskor, stod still, hämtade vantar, hjälpte barn upp, tog fram fikat och sånt.

Men Dong-Mei delade inte skrillor med någon, stod inte still, och fixade inte fika. Hon drack en Mer och åt fyra kex, men i övrigt körde hon skridskor. Hon hade aldrig gjort något så kul, såg man. Tidigare år har hon hållig sig i en kon och vägrat släppa, men nu fanns ingen kon och ingen sarg och hon fick direkt smak på glid. Visst ramlade hon, några riktiga praktvurpor, men hon var väldigt duktig på att parera och gjorde fina piruetter istället för att sätta rovor varje gång.

Efter tre timmar fick vi lyfta henne av isen. När hon motvilligt gick mot bilen sa hon att "hela huvudet var fullt av skridskor". Det var allt hon kunde tänka på. Och hon ville börja skridskoskola.

Vi åt middag och därefter hände det: Dong-Mei gick fram till sin pappa och lade huvudet mot hans axel. Sedan samma sak mot min. Hon var trött! (Man såg att hon nästan kände sig lite orolig över detta nya kroppsliga tillstånd.)

Sen spelade hon Nintendo med sina syskon och piggnade till, men i nästan tio minuter var hon trött!

Hela kvällen och dagen efter hade hon, sammanfattnignsvis, för det gjorde ont på många ställen, "ont i alla kroppsdelar". Handleden hade hon tagit emot sig med åtskilliga gånger, armen hade hon fått in under ryggen och landat på, foten hade Foppafot, som man får av att ha på sig skidskor i timmar, svanskotan hade ont, för den hade ju fått ta en del smällar under dagen. Men ändå.

När hon vaknade på måndag morgon hade det snöat.

-Nej, kved hon under täcket, knappt vaken, då kan vi inte åka skridskor idag.

Hon har funnit en passion. Synd att ishallarna är stängda. Vi får hitta en sjö utan snö nästa helg, tror jag.