Både D och A har läsglasögon. Jag har bett A att ta hem sina från skolan varje eftermiddag för att hon lättare ska kunna läsa hemma också. Men nej, det kan A. inte säger hon.
-Men D. gör ju det varje dag! säger jag.
-Ja! Men han KAN ju minnas saker! svarar A.
Jajustdet. Man är olika.
Jag har inte läst med Dong-Mei på kanske tio dagar, jag var ltie bortrest, maken-pappam gjrode läxorna. Dong-Mei och jag har bara gjort läsläxan som består av enskilda ord och korta meningar. Al, sal, kal. Ser du en val? Så jag visste inte vad hon kunde.
Men i förrgår tog jag fram en bok, och så fick hon läsa, när läsläxans enstaka ord var klar. Och nu hade det hänt något. Nu kunde hon läsa. D. sa att hon hade läst på allt på bussen hem samma dag. De åker buss hem ihop efter kinesiskan en dag i veckan.
Det är ett mirakel varje gång. Hur gör en unge för att fatta? I morse läste hon på kyrktornet, på skyltar i hissen, hon kunde inte låta bli.
Så det var det. Nu kan hon läsa alldeles. Behövs jag ens längre?
