Varm choklad

Det var jätteregnigt i helgen, men vi tog en promenad på en av öarna i skärgården. Sen hittade vi ett öppet café, där jag och maken fick kaffe och Dong-Mei fick varm choklad. Med vispgrädde och chokladsås. Det älskar hon.

Hon fick låna min mobil för vi ville få sitta och titta på regnet och havet i tio minuter. Idag upptäckte jag att telefonenhade en fläck på sig, och tänkte torka rent den. Men sen fattade jag att det lilla fingeravtrycket var i choklad. Hon kladdade lite med chokladsåsen på telefonen. Nu vill jag inte tvätta bort fläcken, för jag gillar att tänka på hur mycket hon gillar varm choklad. 

Varje gång jag ser fläcken på telefonen blir jag glad.

Näsan sticker ut

 Dong-Mei kommer hem från skolan med skrapad näsa. Hon har haft en klasskompis på ryggen och första gången gick det bra, men andra gången ramlade hon, och hade inga händer att ta emot sig med, de höll väl om klasskompisens ben. Jag är lite rädd om hennes rygg.

-När jag ramlade höllde jag upp huvvet, en jag skrapade i näsan, för den stack lite utåt så. (liten gest med handen som visar attnäsan sticker ut från ansiktet.)

Ja, näsor sticker ju ut, även små mjuka barnnäsor. Och tur att det bara blev ett skrap. Idag. Det blir många olyckor. D.v.s. för Dong-Mei och A. 

För D. blir det aldrig olyckor för han har totalkoll. Fast idag fick han gå hem för han hade migrän och var så trött. Jag jobbar hemma p.g.a. himla coronan, och kunde därför ta emot den lille sjuklingen, ge medicin och göra ugnspannkaka. Då blev han bättre. Totalkoll kan nog led till huvudvärk.

Tid för bara oss

 När vi skulle adoptera sista bvarnet pratade vi mycket med den präst som skrev intyget om vår gudlighet. Vi går i kyrkan, vi är kristna, barnen går på kristen skola, men jag känner alltid att jag lurar folk när jag säger det. Jag svär, jag är arg, jag är inte mild och god. Tror inte Gud behöver fler milda goda kvinnor i och för sig. Han behöver väl en arg också. Det är tydligen jag som är den.

I alla fall: prästen gav oss ett råd. Vi skulle tänka på att få tid för varandra. Rådet kändes lite knäppt i det läget, när vi mest av alls önskade oss fler små familjemedlemmar, Varandra hade vi haft länge, det kändes som att vi kunde den delen.

Vi har inte följt det rådet alls. Fast jag tycker att det låter bra. Sedan vi fick Dong-Mei har hon sovit borta två nätter från oss. En gån vetjag inte vad vi gjorde, en gång var jag på en disputationsfest, det var min doktorand som disputrerade. Så det var lite jobb, men mest nöje, mycket trevligt. En natt sov också Dong-Mei hos mormor. Men då hade vi de andra två hemma, så en natt utan barn på sex år.

De andra två hade barnvakt när vi var i Taiwan och grejade med Dong-Meis adoption i en av vändorna. Ja, det var det. Men har vi gått ut och ätit mycket? Nja. Nej. Kanske två gånger som inte har varit med något jobbevent. Jo. lunch, vi har ätit lunch flera gånger. På två år i Stockhom åt vi lunch ihop säkert ... tre gånger?

Ganska ofta är jag eller min man bortresta i jobbet, men det är var för sig. Barnen är med den andra föräldern. Extra mycket, har man tur fylls dubbelsängen inte bara med Dong-Mei utan med A. också.

Så det har inte gått så bra. När jag läser om andra par som har barnfria helger och åker på staycation och till London och grejer så låter det härligt. Jättekul. Men jag tror inte att det är vår grej. Ungarna får följa med på resorna istället. Och senaste året har i inte haft så god tilgång till barnvakt med gamla föräldrar och corona.

Men kanske ska vi ändå utnyttja unga vuxna i bekantskapskretsen. De tjänar en slant, vi får gå ut. Tror att vi ska slå  till på det. Kanske helt enkelt dags att följa prästens goda råd.

Läsning och fönsterkarm

För två veckor sen började Dong-Mei faktiskt läsa. Enkväll när jag bad henne sätta sig i sängen vid läggdags medan jag gjorde i ordning något, så gjorde hon faktiskt det istället för att fnatta omkring.

Hon tog upp Mamma Mu och började läsa på första sidan: Det var en varm sommar. Det var första gången hon klarade att läsa mer än enstaka ord. Man kunde se hur något hände i henne. Hon fattade något om hur allt hänger ihop. Och sen dess har hon gärna velat övningsläsa lite mer.

Ett par dagar senare satt hon och läste mer Mamma Mu. Kråkan landade på ... fönster ... fönsterbl.. fönsterble...

-Det står fönsterblecket, hjälpte pappan-maken till.  Men vet du vad det är, Dong-Mei?

-Ja, det är den där karmen under fönstret.

Ja, precis. Så kompetent.

Alla "om"

 Det är ju en fruktansvärt märklig slump att man finns till. Det ska väldigt mycket till för att just vi som går runt här på joden är just vi. Det kan man tänka på ibland, men det är inte mycket att göra med den tanken.

I mitt fall kombineras den tanken alltid med nästa: det är ett så märkligt sammanträffande att jag är förälder till just våra tre barn. Först skulle de då bli till, av samma märkliga slump som vi alla blir till.

Sen skulle de hamna här. Och det gör ju saken ganska ångestladdad. Om vi alla inte hade blivit till så, ja, då hade vi inte funnits. Men våra barn hade funnits. Det hade varit någon annan stans.

Detta kan leda till många tankar, som de flesta andra föräldrar slipper. Tänk om mina barn hade hamnat i en familj i Australien? Tänk om de i Australien hade kunnat erbjuda något bättre för barnen, kanske precis rätt personlighetstyp, precis rätt skolform, precis rätt vänner, precis rätt handledning för att barnen skulle bli sitt allra lyckligaste jag? Tänk om de i australien helt enkelt är bättre föräldrar?

Tänk om barnen inte hade hamnat i samma familj och inte blivit syskon? Då hade de gått miste om varandra.

Tänk om barnen hade stannat hos sina första mammor? Det hade jag velat att de kunde. Men då hade de inte blivit våra- och jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara utan dem.

Det är inte mycket man kan göra med de här tankarna heller. Det blir meningslöst att grubbla över det. Nu är det ju som det är, och i grunden har jag en ganska hoppfull syn på det hela. Det kan bli bra på så många olika sätt.

Men tänk om Sverige blir mer rasistiskt? Tänk om det inte går att se ut som de gör och bo här? (I blame SD, men också dem som röstar på SD, samt, numer, moderaterna kristdemokraterna och liberalaerna.) 

Tänk om vi eldar upp hela klotet och allt våra barn får är en het planet med flyktingströmmar och krig om de få resurser som finns kvar. 

Nej, det går inte att tänka så. Man får skicka med dem all kärlek man har och hoppas att de blir lite bättre än vi själva.

Perspektiv via adoption

 Jag älskar Underbaraclara.

Men vad alla får det att låta som att tre barn kräver extra utrustning av alla slag. Clara ska bygga specialtvättstuga i källaren och ha ett tvättnedkast så att man slipper bära tvättkorgar upp och ner för trapporna genom hela huset.

Så här funkar det hos oss. Vi bor i lägenhet. Den är stor och rymlig, det är inte synd om oss. Vi har en mikrotvättmaskin i lägenheten. Där kör vi en liten tvätt varje dag. Den hänger vi i badrummet. Det är ganska stort och ändå fult, så man bryr sig inte så mycket om ifall det hänger tvätt i ett hörn också.

Sen har vi två stycken industimaskiner i husets gemensamma tvättstuga på vinden. För att komma dit får man ta sin tvätt, lämna lägenheten, gå upp för en halvtrappa, ut på en balkong, och över den, in genom en dörr i nästa trapphus och så gå eller ta en långsam hiss två trappor upp och sen gå ytterligare en trappa till vinden, låsa upp tvättstugan och sen tvätta, varefter man bär ner sin rena tvätt, samma väg som man kom. Tvättstugan måste bokas, men det finns gott om tider. Maskinerna sväljer jättemycket om man kan köra två samtidigt och man hinner med sex maskiner på sin tvättslot. Detta gör vi ungefär en gång i veckan.

Vi har inte byggt om vårt lägenhet för att vi har tre barn. Vi viker tvätt hela tiden. Men det gör alla med tre barn. Och fem barn. De viker mer. Jag hade gärna haft fem barn och vikt mer.

Det är något med att folk tycker att det krävs så mycket för att ha barn som irriterar mig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Kanske att de inte alls uttrycker tacksamhet över barnen, att de ser barnen som ett underlag för att få fixa mer med det materiella, konsumera, jag vet inte.

Jag klagar ju också över den eviga tvätten, städet, stöket. Men ändå. Ett tvättnedkast för att man har tre barn i en stor villa? (Javisst, man får bygga sin villa precis som man vill ha den, en del vill ha intelligenta lampor, andra tvättnedkast.)

Kanske är det det här jag tänker:

Det behövs inte en massa arrangemang för att ha barnen. Men det tog oss en JÄVLA massa arrangemang för att få dem.

(Sprutor, undersökningar som gjorde ont som FAAN, sorg och helvete, intyg, plågsamma intervjuer som inte var ondsinta men som petade runt i vårt hela liv, besök hos läkare, sjuksköterska, ekonom, jurist, översättare, handläggare på utrikesdepartementet, tjänstepersonpå Taiwans motsvarighet till ambassad, socionom och präst, och nu har jag säkert glömt tolv yrkeskategorier, minst ett besök i domstol i såväl Taiwan som Sverige per barn, flera resor till Stockholm, minst en resa till Taiwan per barn, papper, så mycket papper, kostander, såna enorma kostander, tid, så oerhört mycket tid, så ofantligt långa listor på "ringer du adoptionsbyrån, så ringer jag och bokar tid för nya hiv-test", varje vecka nya tester, nya papper, nya räkningar. Varje vecka mer väntan, varje månad mer oro. Arrangemang a la grande.)

Och när man då väl har barnen så struntar man i tvättnedkast.