Läs!

Om ni har DN:

https://www.dn.se/kultur-noje/jonas-hassen-khemiri-instruktion-i-hur-du-overlever-i-ett-land-nar-20-procent-inte-vill-ha-dig-har/?forceScript=1&variantType=large

Happy birthday

Hon fyllde fem år, den där som bara var ettochetthalvt när vi fick henne.

Hon fick en cykel. En som gick att cykla på. Först höll pappa i henne. Sen släppte han och hon - cyklade.

-Tack mamma! Jag önskade mig en sån cykel. Hur kunde du vissta det?

Ja, hur kunde jag vissta det, att hon önskade sig en cykel som gick att cykla på?

Guilt trip

Den lille gosskoristen D., som förresten inte sjunger i gosskör för tillfället, men som går i musikklass, åker in till stan och skolan själv varje dag. Jag tycker att det är lite för tidigt, men det finns inget alternativ om han ska gå i musikklass, som han verkligen gillar. Han har lovat att ringa på tre ställen: när han tar tunnelbanan, när han går av tunnelbanan och när han kommer fram till skolan. Då har vi koll på var han är.

Imorse var han ganska purken på mig för att jag hade lånat ut hans cykelhjälm till A. och då lät han bli att ringa. Detta talade vi sedan om. Jag sa att han var tvungen attt ringa, om något händer måste vi ju få veta det så snart som möjligt. Jag blev guilttrippad.

D: -Men varför släpper du iväg mig själv då om du inte tycker att det är tryggt!?

Kaos är granne med Gud.

Jag har med åren utarbetat några regler för hemmets skötsel. Jag har tagit upp ett par tidigare, men jag sammanfattar dem här:

1)  Sitt inte still. Rör dig över ytorna, plocka, flytta torka konstant. Sitter du ner? Då förfaller det.
2) Utnyttja all dötid. There is no such thing as dötid. Varje liten stund går att utnyttja. Plocka upp ett blomblad, torka en kakelplatta, lirka fast ett lossat gångjärn medan du väntar på att tevattnet ska koka upp.

Till de här reglerna vill jag lägga den här:

3) Multitaska. Mitt bästa exempel: sitt inte sysslolös på toa. Det kanske bara tar 30 sekunder, men under den tiden hinner man montera upp en rulle toalettpapper eller torka av en spolknapp. Borsta tänderna och damma av pianot med vänsterhanden. Torka håret och fös samtidigt ihop utspillda pärlor med foten. Listan kan göras mycket lång.

Vi har förresten lite olika syn på vad som är ett bra hushåll. A. tycker så här:

Jag tycker såhär.

Rasism i smått

Visste ni att det är genetiskt att Dong-Mei gillar ris?

Nej, det visste inte jag heller, men mycket intensiv person i hennes närhet är helt säker på det. Maken/pappan protesterade. Det hade han ju inte behövt, det är ju ingen idé. Har folk kommit in på det rasbiologiska spåret så ska det mycket till för att få dem därifrån.

Men eftersom det gällde en person i Dong-Meis närhet, så ville han väl minska dosen av, ja, rasbiologiskt tänkande. Det är nämligen en rasistisk tankefigur att asiater gillar ris (för att de är asiater), även om den inte är lika illasinnad som den sorts rasism som förutsätter att asiater är giriga och svarta afrikaner lata eller what have you. Ledsen för att jag säger det här, varför reproducera den skiten?

Om då person som umgås mycket med Dong-Mei tror lite mindre på hennes genetiska ursprungs (och nu snackar vi alltså inte det hon ärvt specifikt, som person, som väl alla får med sig från sina föräldrar. Vi snackar alltså det som är gemesmant för alla de fyra miljarder som bor i Asien.) betydelse för annat än pigmentering så vore det bra.

Maken försökte i alla fall. Han påpekade att hon faktiskt bott i Asien lång tid. Att hennes första mat, förutom modersmjölk och välling, var ris. Att hon sedan åt det som standardrätt, det gör väldigt många kinesiska småbarn. De får en gröt kokad på vatten och ris, kanske lite salt och socker och till det lägger man annan mat som ska introduceras: lite kött, lite fruktmos, lite grönsaker. Att vi med egna händer matat henne med ris sedan vi först fick henne. Och att vi sedan fortsatt att äta ris ofta, för att hon gillar det så mycket.

Näpp. Det berodde det inte på. Och bevis för detta finns. Det ser ut så här:

Kinesiska familjer som personen känner som bor i Sverige gillar också ris. Barnen är födda i Sverige, men de gillar ris.

Maken:- De kanske äter mycket ris? Det kanske är socialt betingat?

Jag blir så förvånad av denna tilltro till biologin. Att tillmäta arvet, inte ens det personliga, utan något slags folkarv, så stor betydelse. Det luktar lite Volksgeist och 1930-tal. Och jag gillar det inte. Jag gillar inte att folk tror att en massa grejor som mina barn gör och är beror på deras genom. De är inte sig själva. De är en representant för sitt "folk". Vilket det nu skulle vara, det har ju blivit lite rörigt i och med internationell adoption.

De representerar sin "ras". Är inte det just precis det som är rasifiering? Så: att säga att kineser gillar ris, för de är kiner är att rasifiera personer med det ursprunget. Det är ett uttryck för rasism.

Femton kilo söt

Fem minuter innan Dong-Mei fotograferades i backen i vintras hade hon druckit choklad, varm kakao, som det heter på norska, i backens café.

Hon förklarde för kvinnan i caféet att hon hette Dong-Mei, var fyra år, bodde i Stockholm och vägde 15 kilo.

Kvinnan i kaféet dog nästan av söthet. Det visade sig bero på att hon hade en pojke hemma som snart var tjugo, och var född i Kina.

Morökaren

Dong-Mei:-När kommer morökaren?
Jag: -Eh?
Dong-Mei: -Morökaren! När kommer han? Som var här igår?
Jag:- Jaha, rörmokaren, nej, han kommer inte idag.

Det vackraste

Det vackraste som finns hemma hos oss är D, A, och Dong-Mei.

Men dem får ni ju aldrig se, inte framifrån i alla fall.

Men bara så ni vet.

Hemma hos oss finns grus på hallgolvet, ihopknycklade teckningar i varje vrå, högar med kläder som verkar generera sig själva, konstiga samlingar av papper, kartong, räkningar, leksaker, viktigheter på köksbänken. Mycket sånt finns. Det kan jag ju inte ta kort på, man blir inte glad av att se det, så mycket kan jag säga.

Men kring de där högarna, över gruset i hallen går - D, A. och Dong-Mei.

Ni skulle bara veta. Men ni får tro mig, helt enkelt.

Fotoblogg on the roll

Jaha, det här med fotobloggning. Det lät ju som en bra idé, innan jag kom hem och insåg att det är ganska ont om dagsljus på kvällarna. Då blir det dassiga foton. Är bloggare hemma på dagarna kanske, och tar bilerna då?

Men imorse tog jag till telefonen på väg till jobbet. Här konsumerar Dong-Mei ett äpple bakpå cykeln på väg till dagis. (Tänkte ta kort på smoothiesen på frukosten, men det var mörkt och den var lite -grå? Kanske havregrynen. Kunde lagt på rosa filter, förstås. Smoothie känns lite mer som nåt man visar upp än äpplen.)

Nej. Det är inte direkt en prisvinnande bild. Men det är fotobloggning.

Jag har börjat.

Fotoblogg

Jag har ju fattat av andra bloggar att det man huvudsakligen skriver om är vad man konsumerar:

Kläder man köper till sig själv.
Och till barnen.
Mat man äter.
Mat man lagar.
Kanske resa man har köpt.

Det man konsumerar är man. Eller: Det man viasar upp av det man konsumerar är man.

Det funkar inte för mig. Det kan helt enkelt inte vara sant.

Barnen och jag är inte summan av vad vi konsumerar. I så fall måste jag lägga av med fiskpinnarna direkt.

Men nu tänker jag: Hur skulle det vara om jag faktiskt visade upp det vi konsumerar? Inköpta grejor. Lagade middagar. Bakade bullar. (Jag får nog ta några saker vi köpte för länge sen också, jag köper inte så ofta, orka det, jag köper liksom ett klabb i taget, vinterkläder till alla som behöver, klick, betala, förfäras, glömma.)

Fram med kameran och ett bra objektiv och så upp med bilderna på bloggen. Nä. Först greja med dem i Photoshop (Jag dör av tåkighet, men i princip vet jag hur man gör av någon anledning, har varit tvungen att redigera bilder för några artiklar någon gång, men det finns helt klart de som kan bättre, men jag dör i alla fall, inte min kopp te.)

Nu är jag inte hemma, jag  jobbar i annan stad idag, så just nu inbillar jag mig att det här vore en kul och ball utmaning och så skulle jag ha bilder att spara till barnens framtid. Men när jag väl kommer hem och ser att det inte finns en enda rimlig vinkel att ta en bild ur utan att det sticker fram ful plastmatta, dammråtta, utkletad sylt (hemkokt, såklart!), så kommer min entusiasm att falna något.

Men vi kan väl se hur det går?

Piruetter

-Jag ska göra en pirulett! sa Dong-Mei. Och gjorde en piruett. Men den gjorde ont i armen.

Och hur länge dröjer det innan hon inte säger pirulett längre?

Lite kiss

Ganska tidigt imorse väcktes jag av att Dong-Mei sa;

-Jag har kissat på mig!

Det hade hon. Så upp ur sängen, kissa klart på toaletten, av med blöta kläderna, in i duschen för uppfräschning, tjock handduk på kissfläcken, så att man inte måste byta lakan vid femsnåret, utan kan ta det när alla familjemedlemmar lämnat sängen, på med nya trosor, ner med rent barn under mitt täcke, som inte hade fått kiss på sig.

Jag älskar allt med det. Hon är fortfarande så liten så att det händer olyckor. Hon blir inte ledsen, tror inte att nån ska skälla. Hon skäms inte, det här är sånt som händer. Jag kommer att sakna det när hon inte längre kissar på sig.

Litet barn med bara trosor, alldeles nyduschad så att ryggen är hal av renhet, supertrött och nöjd med att få krypa tillbaka och somna om.

Det finns inget bättre.

Svårt

Varför, varför, varför kan inte min fina A. haka på sociala situationer?

Ingen tror riktigt på oss, för hon gillar att prata med vuxna och det klarar hon ju så bra att de som ska avgöra om hon klarar sociala situationer oftast är övertygade om att det är hennes paradgren.

Men det är med vuxna, det.

Imorse lämnade jag A. på fritids. Tre tjejer frågade uppspelt, eftersom de ska på utflykt, vad hon hade med för matsäck.

-Pannkakor, sa A. Och ni? (Det var bra att hon frågade tillbaka i alla fall.)

Flickorna berättade om sin matsäck, och sen hade de kunnat fortsätta prata och hänga. Men då går A. till annat rum.

Man måste ju hänga på lite. Hon blev inbjuden.

Varför kan inte min fina unge det?

Ingen får ju se hur fin hon är, om hon inte är med.

Röjarfest

Igår kväll var denna Elsamamma ute. På museum, därefter middag och ett litet glas bubbel.

Hemma före 11.

Idag är Elsamamman lätt illamående och har ont i huvudet. Observera att jag inte ens drack upp hela det enda glaset. Att jag sov före halv tolv.

Kan man helt ligga av sig, så att kroppen glömmer alla andra existensformer än att koka mannagrynsgröt, göra potatismos och dammsuga? Och för att verkligen festa loss, spela ett parti Skipbo (Det är verkligen kul, det är det.). Så att man får träningsvärk i hela systemet av att inte skynda hem, torka diskbänk, packa ryggor, hänga tvätt och köpa mjölk?

Kan man i så fall träna, så att ett litet, inte ens uppdrucket glas Cava återigen blir okej? Så att man kan äta utemat? Det finns ju inte mannagrynsgröt på de flesta restauranger (men, det är ett hipstertips, hörrni, Söderkorgar!), så jag blir tvungen att lära mig äta nåt annat igen.

Smal men söt

A. har blivit långbent. I somras stack det plötsligt ut långa smala bruna fina ben under den allt kortare kjolen. Det visade sig vid hälsokontroll att hon följer sin längdkurva, men att vikten har dippat. Inte konstigt; så mycket långa ben måste kosta lite hull att framställa.

Samtidigt har hon blivit petigare med maten. A. åt alltid allt förr. D.v.s. all mat. Inte kakor och efterrätter, det har hon aldrig gillat.

När A. var knappt tre år gammal sov hon middag på midsommarafton precis när vi andra åt midsommarlunch. Min man gjorde i ordning en tallrik åt henne och ställde undan. Han tänkte inte alls som jag hade gjort, att man ska ta lite barnvänlig mat, utan han tog lax och sill och köttbullar och gräddfil och gräslök och potatis och rubbet. Det gjorde han rätt i, varför ska man bestämma vad barn inte gillar. Skar upp i treårsbitar, satte i kylen och när A. vaknade fick hon sin tallrik. Hon började i ena änden och åt sig igenom den. När hon kom till sillen hajade hon till.

-Vad är det? sade hon med sillbiten i munnen.
-Sill, sa min man.
-Jaha, sa A. och fortsatte tugga.

Inget knussel där.

Men nu är det många saker som man inte kan äta. Skolläkaren säger att det är vanligt i den åldern.

Men om hon nu ska få lite mer hull att fortsätta växa på så är det enklare om hon äter. Det går inte att boosta henne med chokladpudding, menar jag, så då måste hon ju äta - ja, mat. Jag har infört smoothie på morgonen. Dricka kalorier verkar funka ganska bra. Jag smugglar i bär hon inte gillar (blåbär är äckligt, visste ni det?) och en näve havregryn, så hon har lite kolhydrat att tänka med under förmiddagen. Maken provade rågmjöl, men det blev faktiskt konstigt.

Avstå

A. gillar inte kakor och tårtor och kladdiga grejor. Inte choklad heller. Hon gillar mat.

Så när Dong-Mei hade bakat muffins var det inget A. ville ha till fikat. Hon tackade nej extremt artigt, får man ändå säga:

-Dem avstår jag, tack!

Var i hela världen har hon lärt sig den frasen?

Ensam hemma

Nu hände det. För första gången på tio år. Sedan juni 2009.

Jag är ensam hemma.

Min man är och hämtar D. som har sovit över hos en kompis. A. och Dong-Mei stack över gatan och lekte med grannbarnen.

Jag lagar middag, och lyssnar som vanligt med ett halvt öra ut mot huset. Det hörs inget. Ingen är där!

Jag är ensam hemma. Det har bara hänt när jag har rest bort speciellt, när jag jobbar i stan och familjen har rest till landet.

Men mitt i vardagen har jag inte varit ensam hemma.

Ibland när det är total kaos längtar jag efter det här. Men det visar sig vara hemskt. Så tomt och tråkigt. Så enkelt att ingen kräver något av mig. Jag hinner diska av skålarna medan maten puttrar. Kan lyssna på radion, inte bara ha den på.

Nej. Det är inte bra.