Rasism i smått

Visste ni att det är genetiskt att Dong-Mei gillar ris?

Nej, det visste inte jag heller, men mycket intensiv person i hennes närhet är helt säker på det. Maken/pappan protesterade. Det hade han ju inte behövt, det är ju ingen idé. Har folk kommit in på det rasbiologiska spåret så ska det mycket till för att få dem därifrån.

Men eftersom det gällde en person i Dong-Meis närhet, så ville han väl minska dosen av, ja, rasbiologiskt tänkande. Det är nämligen en rasistisk tankefigur att asiater gillar ris (för att de är asiater), även om den inte är lika illasinnad som den sorts rasism som förutsätter att asiater är giriga och svarta afrikaner lata eller what have you. Ledsen för att jag säger det här, varför reproducera den skiten?

Om då person som umgås mycket med Dong-Mei tror lite mindre på hennes genetiska ursprungs (och nu snackar vi alltså inte det hon ärvt specifikt, som person, som väl alla får med sig från sina föräldrar. Vi snackar alltså det som är gemesmant för alla de fyra miljarder som bor i Asien.) betydelse för annat än pigmentering så vore det bra.

Maken försökte i alla fall. Han påpekade att hon faktiskt bott i Asien lång tid. Att hennes första mat, förutom modersmjölk och välling, var ris. Att hon sedan åt det som standardrätt, det gör väldigt många kinesiska småbarn. De får en gröt kokad på vatten och ris, kanske lite salt och socker och till det lägger man annan mat som ska introduceras: lite kött, lite fruktmos, lite grönsaker. Att vi med egna händer matat henne med ris sedan vi först fick henne. Och att vi sedan fortsatt att äta ris ofta, för att hon gillar det så mycket.

Näpp. Det berodde det inte på. Och bevis för detta finns. Det ser ut så här:

Kinesiska familjer som personen känner som bor i Sverige gillar också ris. Barnen är födda i Sverige, men de gillar ris.

Maken:- De kanske äter mycket ris? Det kanske är socialt betingat?

Jag blir så förvånad av denna tilltro till biologin. Att tillmäta arvet, inte ens det personliga, utan något slags folkarv, så stor betydelse. Det luktar lite Volksgeist och 1930-tal. Och jag gillar det inte. Jag gillar inte att folk tror att en massa grejor som mina barn gör och är beror på deras genom. De är inte sig själva. De är en representant för sitt "folk". Vilket det nu skulle vara, det har ju blivit lite rörigt i och med internationell adoption.

De representerar sin "ras". Är inte det just precis det som är rasifiering? Så: att säga att kineser gillar ris, för de är kiner är att rasifiera personer med det ursprunget. Det är ett uttryck för rasism.