Guldgruvor

Vi cyklar fram och tillbaka genom Stockholm, Dong-Mei och jag. Oftast säger vi inte så mycket, för jag måste ju trampa på, men ibland småpratar vi lite.

-Kan man äta mossa? undrar Dong-Mei.
-Det tror jag inte, inte människor kan det, tror jag.
-Men djur?
-Ja, kanske. Men människor kan äta lavar, säger jag, som har lärt mig att det lär gå att koka lavar om det är totalt krisläge. Det smakar slemmigt, men innehåller nån sorts näring.
-Är det gott? undrar Dong-Mei.
-Nej, det tror jag inte. Men man kan äta det om man har gått vilse i skogen eller så.
-Jaha! Blir det godare då? undrar Dong-Mei.
-Näej, det blir det väl inte, men man har kanske inte så mycket att välja på i skogen.
-Man kan ta med fika, slår Dong-Mei fast. Pannkakor eller plättar, och smörgås och festis kan man ta med, tycker hon.

Att småprata med en femåring är faktiskt guld. Om man bara lugnar sig och intestädar och packar gympapåsar och kompletteringsköper fingervantar och fyller i papper om lånedatorer för elvaåringar, så hör man vilka ädelstenar som finns där.

Så på kvällen dammsög jag inte upp kattsand som hade sprätt ut i hela hallen. Jag lade inte i mer tvätt. Jag satt vid köksbordet och ritade och skrev och gjorde läxor och pratade med tre barn.

Nu är det alltså generalkaos i hallen, och tvättberget växer. Men jag tänker nog strunta i det ikväll igen.

En familj

Sista veckan har bjudit på en lång rad frågor om adoption.

En åttaåring i A:s kör frågade mig varifrån A. kom.

-Från Taiwan.
-Men du då?
-Jag kommer från Sverige. Men det funkar ju ändå.
-Ja. Det viktiga är ju att man är en familj.

Precis.

Alla ni som undrar, take it from the åttaåring.

Lille man

Dong-Mei hänger med en kompis och hennes pappa. Pappan berättar för mig att han kanske var lite sliten. Då hade Dong-Mei lagt handenpå hans arm och sagt:

-Är du trött, lille man?

Hon är lite märklig. Men perfekt.

Kinesmamman (sic!)

A. hinner slinka in före mig i skolan på morgonen. När jag kommer genom dörren är hon redan upptagen i ett samtal med en pojke.

-Hej, mamma, säger A.
-Är det din mamma? säger han när jag kommer in genom dörren.
-Ja, säger A.
-Jag trodde att det skulle vara en kinesmamma, säger pojken.
-Jag har en kinesmamma också, säger A. tålmodigt.
-Pappa då? undrar han.
-Ja, jag har en kinespappa också.

Ett helt normalt lugnt samtal. Lite informationsutbyte bara. Det gillar jag. Mycket bättre än konstiga påhopp från folk som inte har adopterat några barn av typen "DET ÄR INGEN SKILLNAD".

Jo, det är det ju. En av skillnaderna är att A. måste förklara utebliven kinesmamma.Förklara allt, förklara hela sig.

Och jag måste förklara en del ibland också, men det gör inte något.

Frukost hos Dong-Mei

Lördagsfrukost i Elsas gäng.

D (10 år): -Får vi baconfrukost?
Mamman (45 år): -Nej, jag har gjort lite smoothies.
Dong-Mei (5 år): -Jag vill ha plättar.
Mamman:- Nu är det färdigt, varsågoda!
Dong-Mei och A(8 år): -Det är Sajbo på Barnkanalen! Vi vill se klart!
Mamman:- Gör det då, kom sen.

Mamman och pappan äter ägg.

Pappan (49 år):- Det var väldigt vad fina ...

Dong-Mei ansluter.

Dong-Mei:- Var är min stooool?

Pappan hämtar stol som använts till pyssel i annan del av köket. Dong-Mei gnager smörgåsen till en båtform och börjar sjunga.

Dong-Mei: -En liten natt natt natt

D. och A. ansluter.

D: - En kulen natt!
Dong-Mei: -En liten natt natt natt, min båt jag styrde
A: -Den här smörgåsen är brun, det är inte min smak.
Pappan: -...väldigt fina ...
Mamman: -Vill du ha en knäckesmörgås istället, A?
Pappan: - ... VÄLDIGT FINA...
A:- nej ...
D: -En KULEN natt
Dong-Mei: -En liten natt natt natt min båt jag styrde
Pappan:- ...väldigt fina ägg...
A: -Jag vill inte ha Baby Bell-ost.
Mamman:- Lägg den åt sidan då, A.
Dong-Mei: -Är det här röda runt osten modellera? Jag älskar modellera!
Pappan: -...skulle jag bara säga.
D: -Man kan pyssla med det röda!
Dong-Mei: -En liten natt natt natt.