Fritids

Jag minns att jag undrade om D. kunde skaffa kompisar, eller om han bra blev skaffad av andra. Jag vet inte, men han har fått så många kompisar här i Stockholm och han trivs så bra. Underlaget för hans urval är i och för sig speciellt, eftersom han går i musikklass och de innehåller nog oftare än annars ganska disciplinerade barn, som passar hans smak. Men han är så glad och hittills har han lekt och lekt (eller hängt eller vad man gör när man är 11) nästan varje dag hela sommarlovet. Onödig oro alltså.

Han åker till dem eller de till oss. Den här veckan har vårt hus varit en fritidsgård. Det är mysigt. Men jag åker in till jobbet och undviker att arbeta hemifrån, eftersom de barn som klarar sig utmärkt själva plötligt måste be om hjälp med allt om det finns en vuxen inom räckhåll. Bra att de får lära sig att klara sig själva lite. Det gjorde vi minsann på min tid. Och jag minns att jag gillade det mycket.

Jag ska servera korvåbröd ikväll tror jag, till det lilla gänget. Ambitionsnivån sjunker stadigt, men de verkar tycka att ju mindre potatisar och sånt desto bättre.

Olika

A. och Dong-Mei går på simskola. A. kan simma riktigt bra, men vi tänkte att hon kunde gå en sommar till, när vi ändå måste ta Dong-Mei till bassängen varje dag.

De tar sig an uppgiften på mycket olika sätt. När A:s grupp får en instruktion väntar A. tills de andra har hoppat i eller sprungit sitt varv på bassängkanten för att hålla värmen. Hon tränger sig inte först. Det har inte alls att göra med att hon inte kan, och inte med att hon tror att hon inte kan. Tror jag. Hoppas jag. Hon är bara inte typen som trycker sig först. Och pratar inte i onödan heller. Det är lite olyckligt, för ingen ser någonsin det hon kan. Men nåja. Hon kan ju.

(Men hennes skola de senaste åren har verkligen lärt henne att det är skillnad på tjejer och killar. Killar kan, tjejer är som bäst om de inte visar vad de kan. Ingen skugga må falla över hennes lärare, de har kämpat som små slavar och varit så himla bra, men något är det med kulturen på den här skolan som gör att killarna dönar fotbollar in i galler och tjejerna skuttar runt med små pipiga skrik och skryter om vem som är kär i dem. Huvva. Eller mer fyfaansjävlar, faktiskt)

Dong-Mei har en annan strategi. När simlärarna säger att barnen ska hoppa i, då är Dong-Mei den som är först i vattnet. Med ett förtjust och högljutt vrål. Johoo! Vatten är kul!

D. hade ytterligare en strategi på sin tid. Han gjorde allt enligt instruktion, samlat, effektivt och tyst. Orädd, inte det minsta skrytsam. Ändå visste alla att han kunde. Han behövde aldrig visa eller bevisa det. Oklart hur det funkade.

Man tror ju att man skulle skaffa sig lite rutin på att vara förälder om man har flera barn. Men så funkar det inte, för det är ju nya barn hela tiden. När jag säger det här brukar folk påpeka att deras barn som är "riktiga syskon" också är väldigt olika. Det tror jag säkert. Jag har aldrig tänkt att de är olika för att de inte är "riktiga syskon". Det är riktiga människor, som är olika, för det är riktiga människor.

Men man har ändå svårt att hänga med i vilken typ av föräldraskap som varje barn behöver. Det blir kanske inte rätt hela tiden heller. Men de har i alla fall gått i simskola alla tre.

Berätta om adoption

D. berättade fnittarande, han kunde nästan inte hålle emot skrattet, att han hade fått en fråga om adoption av en kompis. Kompisen undrade när D:s föräldrar, alltså vi då,  hade berättat att han var adopterad.

D. tyckte att denna fråga var jättekul. D. har naturligtvis alltid vetat att han är adopterad. Ingen har någonsin avslöjat den informationen för honom, den ingick från start.

Jag fattar inte alls hur man skulle kunna undanhålla den informationen, ens om man ville? Han ser ju annorlunda ut än vi gör. Det är i och för sig möjligt att det är en inlärd grej att se den skillnaden. Den behöver ju inte ses som att det är en skillnad i typ, bara en skillad på exemplarnivå, individnivå. Men hursomhelst, man ser ju skillnaden, han ser den, andra ser den ännu mer.

D. älskade det absurda. Han kunde se framför sig hur vi skulle förklara en av de mest grundläggande, mest kända, helt accepterade och för tillfället inte alls särskilt gnagande frågorna i hans liv, för hans hela verklighet. Ungefär som att vi skulle säga: Vet du D.,  nu är det så här att du är människa.

När vi hämtade D. pratade vi med en av administratörerna kring barnhemmet och adoptionen. Vi får nog prata om att han är adopterad, sa vi, mest på skämt. Och hon svarde, också på skämt:

-Yeah, people will figure it out anyway.

Men konstigt nog är det en av sakerna man ska berätta om när man ansöker om att få adoptera. Ingen i Sverige frågar, men Taiwan frågar: Hur ska ni berätta för barnet om adoptionen? Ska ni berätta om Taiwan och ursprungsfamiljen på ett positivt sätt?

Hur man ska berätta vet jag inte. Men att man pratar om deras ursprung i positiva ordalag är ju helt självklart. Det finns såklart problem där. Men allt som gör barnen till dem de är är så välkommet. Det är omöjligt att vara annat än glad för att de kommer från därifrån de kommer. Det var så de blev de ungar som vi älskar mest.

Imponerande

-Jag gör den godaste varma chokladen, sa Dong-Mei bakpå cykeln på väg til dagis i morse.
-Gör du det? sa jag
-Ja, det har D. sagt. Han sade att jag gjorde världens godaste varma choklad. Jag gjorde till honom igår.

Just det ja, det var nåt kladd över hela diskbänken igår, det måste ha varit Dong-Meis varma chokladprojekt.

Åh, vad jag älskar D. för att han dicker hennes choklad och säger att den är god.

Hon var så stolt. För att hon hade gjort choklad, men också för att han han, HAN, den store coole storebrorn sa att den var god. Hon hade imponerat på honom.

 

Nostalgi och ålderdomshem

Massor av papperspåsar med barnkläder står packade och väntar på att åka till secondhandaffären som arbetar för gott ändamål. Och några påsar är också fyllda med barnkläder som inte kan säljas. De ska till tippen.

Det blir nog inte bra att spara alla barnens kläder, vi får väl hoppas att jag minns tiden med dem ändå. Jag tillåter mig en plastlåda som heter nostalgi. Där ligger klänningarna de hade i Taiwan när de träffade sina taiwanesiska släktingar för sista gången. Eller senaste gången, kanske. Och små tröjor som köpts en speciell dag, kanske när vi fick veta att de skulle komma. Och något par mycket små skor.

En låda får jag ha. När den blir full får jag sålla i den. De är mer än sina gamla kläder.

Kommer jag att sitta på ålderdomshemmet med den lådan i knät och krama  klänningen med nyckelpigor mellan darriga fläckiga tanthänder? Är det ens bra om det är det jag gör?

Tydlighet

Dong-Mei och jag cyklar hem efter att ha lämnat A. i skolan. Dong-Mei cyklar på och med jämna mellanrum skriker jag ut små order:

-Akta dig, det kommer en bil! Cykla in till kanten nu! Bil, stanna!

Till slut tröttnar Dong-Mei på mina eviga påminnelser om biltrafiken.

-Jaja! Jag ser fattaruväl! Jag ser tydligt!

För att bevisa detta rabblar hon sedan upp exempel på sådant hon ser:

-Där är en buske, ett hus, en husbil, ett träd, en blomma.

Nu var det ju aldrig själva synen som jag trodde kunde ha brister. Snarare hur en sexåring processar synintrycken och beslutar sig för att agera efter dem. Men det är förstås bra att hon ser tydligt.

Bad mommy på mors dag

Sämre än så här kan man ju inte bli:

Inför mors dag hade Dong-Mei gjort en present till mig på dagis. Den tog jag hem, förvarade på säkert ställe och glömde bort (precis som de coola gympaskorna som jag köpte till henne på födelsedagen - fortfarande gömda). Om man förstår hur många pusselprojekt vårt hem härbärgerar är man kanske inte så förvånad över att en viktig pysselgrej kom bort. Men bra är det inte. Sen kom jag faktiskt på det och tog fram den, ett par dagar för sent så att hon fick ge mig den.

Jag hade fått hem en liknande kopp en annan gång. Den skulle brännas i ugn. Det gick bra. Jag googlade och brände. Länge skulle den brännas. Den här gången glömde jag det lilla momentet. Så jag diskade den. Då rann all färg av. Nu har jag en helvit mugg.

Ska jag berätta för Dong-Mei eller bara låtsas att allt är bra?

Mamma-fail. På mors dag och allt.

Jag förtjänar dem inte.

#Blackouttuesday

-Hej, kinesen, säger en unge i en annan klass till A. när hon står i kapprummet.

Vaddå "hej kinesen"?!

Varför är det just så centralt att peka ut att Andrea har kinesiskt ursprung? Hon är förvisso av kinesiskt ursrpung. Hon är också väldigt mycket mer än just det och delar kanske inte några särskilt viktiga egenskaper alls med en annan person av kinesiskt ursprung.

Och så slutar det aldrig att förvåna mig: Hur kan folk ens bry sig om hur andra ser ut? Människor kommer från alla möjliga håll av massor med orsaker. Är det ens värt att peka ut det?

Om A. bemöts på det här sättet är det inte konstigt att hela USA är uppochner. Det är snarare konstigt att det inte har skett tidigare, oftare och med ännu större kraft.

Ickevithet är inget fel. För de allra flesta är det norm.

Föräldraskap

Ingen som vet alla svar kring vad som är bra föräldraskap?

Nej?

Jag undrar nämligen om jag gör rätt.