Dong-Mei

Såja. Ingen internetskugga längre. Och inte heller ensamt ansvarig för de tre barnen, och det gör att det kan bli några fler minuter framför datorn.

Elsa har lärt sig prata. Mer. Hon kan allt väsentligt nu tror jag, och fina små tvåordsmeningar också.

Efter några dagar på semestern tittade hon ut genom fönstret och sade:

-Hemmm. Bil.

Och det gick ju att förstå.

Hon pekar också på sin egen förtjusande lilla kropp och säger sitt kinesiska namn. När någon säger "Elsa" pekar hon på sig och säger det kinesiska namnet istället. Okej. Då heter du så nu då, Elsa. Det vill säga inte Elsa.

Vi kanske kan kalla dig Dong-Mei här på bloggen.

Irritationsmoment numero uno

D. frågar vilken mat det blir. Tre gånger. Alltid med en dramaqueen i rockärmen.

-Vilken mat blir det?
-Stekt fisk
-Åhh nej!
-Vad är det för fel på det då?
-Inget...

En kvart senare:

-Vilken mat blir det?
-Men det har jag ju sagt!
-Men jag har glömt.

Repeat from beginning.

Mycket, mycket

Nu alla ni, som kraxat om hur jobbigt det blir med tre barn: jag är benägen att hålla med.

Min man har varit bortrest hela veckan och när han kommer hem åker jag och barnen på påsklov i bil 30 mil. Äldsta barnet och yngsta barnet är väldigt snoriga, mellanbarnet ser ut att ta samma väg.

Medan jag brer smörgåsar häller Elsa ut all tvål i badrummet. Medan D. smugglar i extra packning äter Elsa hemmagjord playdo. Det är nog inte dödligt, men knappast nyttigt.

Jag har sedan länge slut på avledande manövrar vid konflikter och skrapar på botten av tålamodets brunn. Den får inte gå torr förrän maken och jag återförenas efter påsk, så här gäller det att hushålla.

Och nu vill jag bara trycka in alla i bilen, men först måste vi äta lunch. Det kan man göra när klockan heter elva något. Fem i halv elva kan man äta lunch. Men inte kvart över tio. En timme av att försöka få barnen att inte packa upp det jag har packat ner, alltså.

Jaha, idag är det lite mycket med tre barn, om nu nån undrar. Kanske för att samtliga var vakna några gånger i natt.

Tålamod lär finnas på tablett. Men då kan man nog inte köra bil.

Kärleksförklaring

A.:s kärleksförklaringar är något alldeles extra.

-Mamma, vet du hur mycket jag älskar dej?
-Nej, hur mycket?
-Ända till sexan!

På en skala till vad, frågade jag inte då. Hon presenterade det som att det var ett fullständigt fabulöst mått, så jag litar på det.

Jag älskar dig till sexan också, A. Minst.

Ont

Klättrandet och de därmed besläktade små blessyrerna har gjort att Elsa har lärt sig nytt ord:

- Aj, onnn.

Ont alltså. Och så pekar hon på det som är onnn.

Elsa, listen up: om man klättrar lite mindre blir det lite mindre onnn.

Klättermus

Åhej, åhå säger jag när jag puttar på Elsa när hon ska gunga. Eller ynga, som det heter.

-Åhej, åhå, sade Elsa när hon stod på frukostbordet och puttade på lampan, som hotade att ramla ner från taket.

Hon är helt omöjlig med att klättra upp på saker. Trots det bara ett litet sår över ögat och ett skrap på magen, när hon ramlade av stol i förra veckan. Men den här klätterfasen kan gärna sluta redan nu.

Sten

Idag hade Elsa gjort i ordning en skål med två bitar grissinipinne och en sten.

-Ah-go, sade hon. Varsågod.

Sedan pekade hon på kylskåpet. Det är ju där man ställer mat. Såklart. Så nu har vi sten i kylen.

Lära

Elsa lär sig allt av sina syskon. Hon kan sjunga Let it go (olyckligtvis). Och hon kan sura (olyckligtvis). Hon kan både nä-ä och ett förorättat huh!. I vår familj finns en regel mot att sura. Man får vara arg och ledsen, men inte sura. Elsa surar i alla fall, med bravur. Särskilt om hon inte får kåka.

Jag minns att A. också lärde sig allt av D. Alla D:s små dialektala saker plockade hon upp.

Hur D. lärde sig prata utan äldre syskon är en gåta. Han lyssnade kanske lite på oss ändå. Förmodligen är det roligare att vara Elsa.

Bortom lat

D. vill ha med sig liten kamrat hem efter skolan imorgon. Bra. Men, det såg ut i barnens rum. Såg ut på ett sätt som gör att det skulle vara omöjligt för dem att sitta och greja vid pyssel-/skrivbordet.

Eftersom min man har varit bortrest och jag inte har hunnit städa överallt och inte heller haft lust att ta de avgrundskonflikter som lätt uppstår kring städning av barnens rum, har det fått förfalla. Men nu: om liten kamrat ska komma hem ska rum städas av D. Men visst stöd av modern.

D. protesterade: A. hade också stökat till. Förvisso. Men det var inte hennes lilla kamrat som skulle komma på besök. Städa!

När jag kommer in i rummet tio minuter senare ligger D. raklång och overksam på golvet. Han svarar heller inte på tilltal, men när han får syn på mig pillar han ut två öronproppar ur öronen. Dem har han hittat. Han ligger och "provar dem". Det gör man alltså bäst genom att ligga blick still mitt i städningen.

Det blev ganska okej till slut. När barnen somnat dammsög jag av det värsta.

Hur har det här med adoption att göra? Inte alls. Adopterade barn är vanliga barn. Adoptivföräldrar är vanliga föräldrar.

Fast om vi inte hade adopterat honom hade han inte legat där och "provat öronproppar".

Från Taipei till nu

Det borde vara omöjligt att göra såna framsteg som Elsa gör.

När vi hämtade henne första gången i september för att bara vara med henne under dagen var hon inte det minsta nöjd med det.

Barnhemmet hon bodde på ligger högt uppe i bergen i vad som egentligen är en förort till Taipei, mest känd för att vara full av amerikanska expats. Och andra tillresta. Men det är lugnt och trevligt och inte alls så intensivt som centrala Taipei.

I alla fall; det ligger högt. Man kan gå upp, men vi blev avrådda från det. Man var tvungen att ta taxi, tyckte alla. Men nu är vi skandinaver, och skandinaver har ofta för sig att man kan gå till allt. Och det kan man, men vägen reser sig nästan som en vägg framför näsan på en när man går uppför. Och det är varmt i september.

Det här med vägen har en poäng: vi kunde inte köra någon vagn, och vi skulle ju få med oss Elsa ner på morgonen och upp igen på kvällen, för när vi var hos henne första gången fick hon bo kvar hemma hos sig på nätterna, vilket hon var mycket tacksam över. När vi bar henne upp och ner hade vi henne i en Babybjörn. Babybjörn är gjord för att man ska ha sitt barn nära. Elsa protesterade mot den och närheten med hela sitt lilla väsen.  Hon lutade sig så långt ifrån mitt eller min mans bröst hon kunde, huvudet var säkert tre decimeter från oss och hon drog bak armarna så att de inte skulle röra vid oss. Händerna var utspärrade och inte avslappat halvknutna.

Det var plågsamt att se och delar av oss ville bara lämna tillbaka henne till hennes nannies och säga att hon hatar det här, ni får ha kvar henne. Och delar av oss ville bara ta henne och förklara att det skulle ordna sig, men det skulle ta tid. Vi gjorde på det senare sättet. Naturligtvis.

Och nu har det gått ett halvår sedan Elsa var sådär rädd att hon inte vågade röra oss. Och nu har vi en som ropar mamma eller pappa när vi stiger innanför dörren, som kastar sig i vår famn, som säger baobao, lyft upp mig, som säger gommm, sträcker ut handen och vill att vi tar den och visar oss sin senaste skatt. Hur kunde hon bestämma sig för att hon skulle lita på de där som gick upp och ner för berget?

Och kan man bli trygg så fort? Förmodligen har människor mycket större potential än de flesta av oss någonsin behöver utforska.

När älskade vi dem?

Nu har vi mött tre barn för första gången. Många frågar hur det var. Kände vi direkt att de var våra barn?

Jag tror att det är som på BB. Man vet ju att det är ens barn. I ena fallet har ju barnet hängt med i magen i nio månader, i vårt fall har en bild på barnet hängt med i i alla fall nästan nio månader. En bild, ett namn och en bakgrundshistoria.

Så jag vet inte om vi kände att det var våra barn. Vi visste det.

Älskade vi dem direkt? Jag vet inte. Vi visste att skulle älska dem. Vi visste att vi skulle komma att älska dem. Vi hade redan älskat dem så länge i deras frånvaro. Det går inte att hålla isär vad vi visste, vad vi hade känt, vad vi skulle komma att känna och vad som faktiskt hände i ett vackert hus i Taipei.

Men det hände i alla fall. Och nu sover de alla tre, runt mig i min och min mans säng och i en extra spjälsäng. Och nu vet jag inget annat än att jag alltid har älskat dem.

Riktiga mamman, the sequel

Idag hade vi ett litet tillbud. Elsa studsade ner för fem trappsteg. Det gick bra, men det kunde gått dåligt, så D. såg hur hemskt rädd jag blev. Han försökte trösta mig, på något konstigt sätt.

-Tänk vad ledsen hennes mamma hade blivit om något hade hänt henne!
-Hennes mamma?

Och nu kommer det, han säger det, han, av alla:

-Hennes riktiga mamma.

Det var inte riktigt fastslaget det här med riktiga mammor trots allt. Kanske måste pejla lite med D. Fast det är ändå fortfarande med mig som han bråkar om att jag har lagt fram fula kläder, det är mig han tackar för att jag har gjort hans älsklingsrätt.

Men det klart; han har en mamma till. Och det är klart att hon är hans riktiga mamma. Och det är jag också. Två riktiga mammor, med olika roller i hans liv.

Manisk mamma

Jag undrar om det finns någon bot mot mitt maniska föräldrande. Just nu leker Elsa och A. för fullt i sovrummet. Något med täcken. Det finns en viss risk att de skallar varandra, men det är nog det farligaste som kan hända och de har jätteroligt, så om jag så småningom måste ta fram frysta ärter och en handduk och kyla en bula, så är det en väl kalkylerad risk.

Men hela tiden känner jag att jag borde gå dit och liksom fixa något. Leka istället. Varför det? Inget jag kan hitta på tycker de är så roligt som det de gör nu. Och inget kan vara så nyttigt för dem båda som att leka ihop.

Vad ska jag där att göra? Varför kan jag inte vara dricka lite kaffe när de nu har det bra. De är mätta, Elsa har torr blöja, vi ska ingenstans, jag måste inte tjata om nån tandborstning eller något. Ändå.

(Det som hände till slut var inte en skallning. Det som hände var att Elsa fastnade mellan sänggaveln och väggen på något märkligt sätt. A. kom ordentligt och ansvars fullt och hämtade mig och sa att Elsa satt fast. Då fick jag tillfälle att fixa ut henne från hennes fängelse. Men ingen kom till skada.)

Kanske funkar kbt?

Det artar sig

-Nu börjar det arta sig! säger A., fyra år, där hon sitter med sin ipad och spelar nåt spel.

Lite senare konstaterar hon att
-Nu börjar det likna nåt!

Ur en mun som inte kan uttala r, som använder j istället för v. Från en person som är fladdrig som en tyllgardin.

Jag har ett lillgammalt barn.

A. är omogen igen, lyckligtvis

D. är ju den som är duktigast på att ta hand om Elsa, såklart. Han är äldre och har ansvarskänsla, i alla fall ibland. Men A., när hon väl sätter igång med sina lekar finns det ingen Elsa har roligare med.

I förrgår frångick A. sitt löfte om att sluta säga bajskorv och bli stor, och istället gick hon in för att lära Elsa detta utmärkta lilla ord. Elsa förstår inte vad det betyder, men hon förstår att det är busigt och väldigt speciellt, för A. skrattar så hon kluckar när Elsa säger efter: a-oov. Så roligt kan D. och Elsa aldrig ha.

Igår skulle Elsa sova lite i A.:s säng. Då uppfann de en för utomstående helt meningslös lek som gick ut på att lägga sig ner på kudden, sätta sig upp och så lägga sig igen. De tyckte att de var jätteroliga. D. och jag fattade inte. Men det spelar ingen roll. De har roligt.

Akta stolen

Lilla älskade A. var inget lugnt barn. En dag när hon var knappt två år hittade vi henne dinglande och gungande i lampan över köksbordet. Efter det fick alla stolar ligga ner, så att hon inte kunde klättra upp på borden. Det såg inte klokt ut hemma hos oss i över ett år.

Nu har Elsa också börjat klättra. Favoriten är att ta en stol och kolla vad som kokar på spisen, medan hon skriker "akta", för det brukar ju vi säga runt spisen. Alltså ligger stolarna ner igen.

Men den här gången hjälper det inte. Hon välter upp dem, det tar alla hennes små muskelkrafter, men upp kommer stolarna och så skjuter hon dem mot spisen igen.

Nu ligger stolarna ner och är placerade i ett annat rum. Än så länge får hon dem inte över tröskeln i alla fall.

Nu ser det verkligen inte klokt ut hemma hos oss. Hoppas att det är en mycket kort fas.

Riktiga mamman

Medan jag lagar mat leker D. och A. under köksbordet. Det är nån variant på mamma-pappa-barn. D. är mamman och A. är bebisen, eller storasystern, om hon får bestämma (men det får hon knappt för D. är äldre och det brukar vara hans regler som gäller för deras lekar).

Det är ett väldigt tjatande på bebisen eller storasystern. Mamma, mamma, säger hon hela tiden. Jag glömmer ibland bort att det är en lek och att det inte är mig A. ropar på, så jag svarar allt mattare "Ja, vad är det?"

Då säger de båda två, att det är mamman i leken som är aktuell, jag kan bara fortsätta med maten.

Men sen vill A. mig nånting och då löser hon det genom att säga:
-Riktiga mamma! Riktiga mamma, kan jag få ett glas vatten?

Såja! Nu är det fastslaget en gång för alla. Det är jag som är den riktiga mamman!