Från Taipei till nu

Det borde vara omöjligt att göra såna framsteg som Elsa gör.

När vi hämtade henne första gången i september för att bara vara med henne under dagen var hon inte det minsta nöjd med det.

Barnhemmet hon bodde på ligger högt uppe i bergen i vad som egentligen är en förort till Taipei, mest känd för att vara full av amerikanska expats. Och andra tillresta. Men det är lugnt och trevligt och inte alls så intensivt som centrala Taipei.

I alla fall; det ligger högt. Man kan gå upp, men vi blev avrådda från det. Man var tvungen att ta taxi, tyckte alla. Men nu är vi skandinaver, och skandinaver har ofta för sig att man kan gå till allt. Och det kan man, men vägen reser sig nästan som en vägg framför näsan på en när man går uppför. Och det är varmt i september.

Det här med vägen har en poäng: vi kunde inte köra någon vagn, och vi skulle ju få med oss Elsa ner på morgonen och upp igen på kvällen, för när vi var hos henne första gången fick hon bo kvar hemma hos sig på nätterna, vilket hon var mycket tacksam över. När vi bar henne upp och ner hade vi henne i en Babybjörn. Babybjörn är gjord för att man ska ha sitt barn nära. Elsa protesterade mot den och närheten med hela sitt lilla väsen.  Hon lutade sig så långt ifrån mitt eller min mans bröst hon kunde, huvudet var säkert tre decimeter från oss och hon drog bak armarna så att de inte skulle röra vid oss. Händerna var utspärrade och inte avslappat halvknutna.

Det var plågsamt att se och delar av oss ville bara lämna tillbaka henne till hennes nannies och säga att hon hatar det här, ni får ha kvar henne. Och delar av oss ville bara ta henne och förklara att det skulle ordna sig, men det skulle ta tid. Vi gjorde på det senare sättet. Naturligtvis.

Och nu har det gått ett halvår sedan Elsa var sådär rädd att hon inte vågade röra oss. Och nu har vi en som ropar mamma eller pappa när vi stiger innanför dörren, som kastar sig i vår famn, som säger baobao, lyft upp mig, som säger gommm, sträcker ut handen och vill att vi tar den och visar oss sin senaste skatt. Hur kunde hon bestämma sig för att hon skulle lita på de där som gick upp och ner för berget?

Och kan man bli trygg så fort? Förmodligen har människor mycket större potential än de flesta av oss någonsin behöver utforska.