Hur går det?

Hur går det för Elsa?

Många frågar. Jag vet inte vad man ska svara. Facit får man när de är 20 eller 40. Men hittills går det nog bra. Hon äter, sover, är glad, arg, ledsen. Låter oss trösta, låter oss mata. Om det är gott. Är det inte gott får vi inte mata, då ska hon åtminstone ha nöjet att få äta själv. Och hon får i sig en del, trots lite vacklande skedteknik.

Jag hade förväntat mig det värsta, men jag tror att det har gått minst lika fort för Elsa att få oss om familj än för de andra barnen som var mycket yngre när de fick oss. Jag vet inte om det är bra, det kanske går att lära sig lita på nya människor. Eller om det är dåligt: hon kanske bara tvingar sig att gilla det här för att det är det här hon har.

Stackars Elsa. Det är så synd att det har blivit rörigt i starten. Men det kanske ordnar sig? Vi kan väl jobba på det ihop.

När man blir stor

-När jag blir så här stor, säger A. och måttar med armen högt över sitt huvud mot busstaket.

Vad ska det bli? tänker jag. Kan man få en liten inblick i hur detta barn tänker om framtiden?

-När jag blir så här stor, då kommer jag att få ont i huvet, för jag slår det i taket.

Ja, det har du rätt i, A.

Socialrealism

A. äter frukost. Med vid bordet sitter plastkaninen MIffy, som genom A. sjunger på en entonig, lite sorgsen visa.  Så här går den:

Min mamma har dött, min mamma har dött.
Min pappa har inte dött än
men han är på jobbet och lämna' mej.

Riktigt sån misär lever du väl inte i, A., tänker jag över grötkastrullen. Men det var ju heller inte A. som visan handlade om, det var ju Miffys liv som skildrades.

Särskilt mycket gillar jag det inte så optimistiska än. Det är kanske skriftställare hon ska bli, mitt barn.

Förluster

Nu är wawa försvunna också. Alla fotbeklädnader är skor, sockar finns inte mer.

Det går så fort för Elsa att glömma orden. Hon lär sig nya fort också. Och hon förstår.

Men ändå. Lite kunde du få behålla, Elsa. Jag är så ledsen för det vi tar ifrån dig.

Saknar?

Du är så himla nöjd, vad jag kan se, Elsa. Du springer runt, klagar när vi gör gröt för långsamt, skrattar när vi gör tittut eller blåser dig på magen, drar i allt, särskilt sladdar.

Men saknar du inget? Längtar du inte tillbaka? Tänker du aldrig: vad är det här? Varför är vi här, ska vi inte tillbaka?

Saknar du platser? Rutiner? Människor? Sånger? 

Det kommer du att ha glömt när du har lärt dig prata så att jag förstår. Eller så sitter det kvar, men inte som något du kommer att kunna formulera. 

Ulambator

En dag på gatan i Taipei kom en kvinna med en svart t-shirt med texten Queen på. När hon kom närmre såg jag det finstilta: of Sweden.

Förmodligen är Sweden så enormt perifert att det är helt otänkbart, ett sagoland.

När jag var liten sa vi att man kunde åka till Ulan bator. Eller, vi sa Ulambator. Ulaanbaatar heter det nuförtiden. Och tvärtemot vad jag trodde, så kom Ulaanbaatar att angå mig. På väg till mina barn passerar man strax söder om Gobiöknen och Ulaanbaatar, enligt flighttrackern på planet. Det är en av ledstängerna på vägen till Taipei.

Jag tänkte mig nog heller aldrig att "Made in Taiwan" skulle betyda något annat än finstilt text på luktsuddgummin.

Hon med tischan som tycker att Sweden är Ulambator, hon anade nog inte att bredvid henne på gatan fanns en liten ettåring som är made in Taiwan, som kanske blir queen of Sweden. (Det hoppas jag inte, det finns nog roligare jobb för mina barn.)

Termobrallor

I Taipei finns de flesta produkter på temagator. Jag har aldrig riktigt fattat grejen. Om man vill ha friluftsartiklar ska man gå från tunnelbanestationen Da'an mot Da'an Park. Tiotals, tjugotals affärer som är Friluftsmagasinet. Samma jacka från NorthFace i flera av fönstren.

Men sen har jag hört att hemligheten med Starbucks succé bl.a. var att de etablerade ett nytt café tvärs över gatan från det gamla. Så hade ingen tänkt förr, och det kan jag förstå, och Starbucks verkar ju klara sig.

Jag behöver termobrallor, jag står inte ut med lekplatser i denna kyla utan termobrallor. Och som läget är nu måste jag springa mellan de stora kedjorna, fram och tillbaka över hela stan och det går inte, för alla barn, nästan, är förkylda och förresten gillar de inte shopping ens om de är i toppform.

Borde köpt termobrallorna i Taipei. Fast ärligt talat: de hade kanske ett och annat Goretexplagg. Och vissa Taipeibor utrustade sig med Hunterstövlar och grejor när det blev 22 grader och duggregn. Men jag tror inte att de har termobrallor.

Vanlig

Ett tag handlar allt om adoptionen. Alla papper, alla turer till läkare, jurister, översättare, ambassader.

Sen kommer barnet, om man har tur kommer barnet.

Då handlar allt om adoptionen igen. Anknytning, den första tiden i livet, hur ska det gå, adoption.

Men sen ser man att det är också en helt vanlig unge. Som iförd body och mjuka tights bankar med stackingcups i bordsskivan så den aldrig mer blir sig lik, som är så förkyld och kladdig efter mellis att man inte ser vad som är banan och vad som är snor, och det går inte ens att hacka loss.

Då tänker jag: tur att det finns snor. Så att man får en hederlig vanlig åkomma att ägna sig åt.

Tatt

Idag sade Elsa tack. Eller tatt. Inte xiexie.

Jag räckte fram en bit smörgåsrån och Elsa sade tatt.

Det är lite sorgligt. Men naturligtvis praktiskt att vi pratar samma språk.

Vi ska återvända till din mandarin såsmåningom, Elsa. Du ska gå i modersmålsundervisning. Och dessutom kommer jag alltid att säga gougou om hundar till dig.

Men naturligvis är det mer praktiskt att prata svenska i Sverige. I alla fall om ens familj pratar det.

The boss

Jag tror att jag måste göra hela jobbet med Elsa. Kompensera för vår frånvaro de första 18 månaderna, reparera, föräldra, rent av mödra, laga mat (sötpotatis kör jag med, jag har lärt mig att det är så himla nyttigt; alla våra barn avskyr sötpotatis, men jag tvingar i dem det i alla fall, obildbar), leka, läsa, språkutveckla, hålla mandarin vid liv, inte ta ifrån henne något av det gamla, ge. Fixa.

Det jag glömmer är att Elsa ju är här och fixar en hel del själv. Man behöver mest finnas till hands. Hon har inte tänkt att inte samarbeta. Hon är barn. Hon är beroende av vuxna, och det vet hon. Hennes vuxna tänker hon ha till det man har sina vuxna till.

Hon är egentligen bossen i det här. Jag borde tagga ner.

Mitt jobb: älska Elsa (lätt), sätta fram mat (ganska lätt också, faktiskt), hålla Elsa ren (om än något kladdig om händerna) och se till att hon är lagom varm inne och ute, sjunga lite, läsa lite, knalla runt lite i olika miljöer.

Det är ett joint venture och jag har en kompetent, om än mycket ung, projektledare.

Vår

Det är inte klart än. Elsa är vår i Taiwan. I Sverige är hon emellertid inte vår. Först måste ärendet upp i tingsrätt. Och för att komma dit måste pappren ha kommit från Taiwan, de sista pappren. De dröjer ytterligare någon månad. Och sedan dröjer tingsrätten ett tag.

Så Elsa reser på taiwanesiskt pass, om hon reser.

Och Elsas föräldrar, som inte är föräldrar i Sverige, riktigt, får inte så lätt bidrag. Barnbidrag, lite försäkringskassebidrag. Sådant funkar inte.

Men: hon är vår i alla fall. Och en jätterolig liten ordning.

Fler duschar med A.

A. har inte lämnat sina absurditeter bakom sig i Taipei.

-Jag skall bara duscha av dig om rumpenstumpen, A., sen är vi klara.
-Jompenstompen.
-Ja.
-Jad heter den i efternamn?

Vatten

Och när jag sanerade efter brandolyckan råkade jag hälla lite mycket vatten på diskbänken. Där stod tydligen en ipad.

Bäst att den får torka.

90

Det funkade inte vrida vredet från 90 till 40 i efterhand.

Nu har vi ganska små kläder.

Domino

Vi hade avslutat lunchen, jag och Elsa. Hon var inte så imponerad av maten, men hade nog kladdat i sig lite. Jag skulle bara sätta på en tvättmaskin i badrummet innan hon skulle stoppas i säng.

När maskinen är packad och laddad med tvättmedel, inser jag att sladden inte är i. Jag går ut i köket och sticker i kontakten. Inser att Elsa är kvar i badrummet, och det är aldrig bra. Jag släpper tvättmedelspaketet, tvättmedel över hela köksgolvet, och springer in till Elsa.

Mycket riktigt, Elsas överkropp är försvunnen ner i toaletten där hon just vispar om med sin tandborste. Nappen i sitt snöre dinglar i eller under vattenytan i holken.

Jag lyfter upp Elsa, tvättar henne upp till axlarna med tvål och vatten, tar tandborsten och slänger den i soporna, nappen lägger jag i en kastrull och sätter på spisen. Slår av den globala spärrknappen.

Jag tar ut dammsugaren. Vi dammsuger tvättmedel ihop, det är kul. Men vad är det som luktar?

Jo, på spisen står, förutom nappkastrullen, en plåt med frallor på jäsning under plastfolie. Någon liten person har tidigare under morgonen vridit om ett vred på spisen och då aktiverades den plattan, när jag slog av spärrknappen. Det brinner lite i bakplåtspappret och folien har smält.

Jag räddar de degklumpar som räddas kan, och lägger dem på ny plåt. Den ställer jag på samma spisplatta. När jag trycker ner bakplåtspappret bränner jag tre fingertoppar. Det gör ont att använda tangentbordet nu. Jag ställer mig med fingrarna under kallvattenkranen. Elsa är trött och kinkig, hon ska upp. I en kvart försöker jag roa henne genom vattenstänk medan fingrarna kureras.

Sendan dags att sätta på tvättmaskinen. Jag trycker på onknappen. Konstigt nog tittar jag på vredet också. Det har Elsa ställt om till nittio grader, antagligen innan hon började arbeta med tandborsten. Vi hade kunnat får ganska små kläder efter den tvätten.

Men: Nu sover Elsa och jag ska äta nybakade frallor som smöret smälter på.

Sen ska vi ut och köpa en ny tandborste.

Elefant

På ett par wa wa, sockar, finns en da chiang, elefant.

Om jag sjunger en kort stump av en elefantvisa på kinesiska, som D. har lärt mig, så gör Elsa elefantrörelsen, den där man håller om sin näsa med ena handen och krånglar in den andra armen i hålet i näsarmen. Det är en lika komplicerad rörelse som beskrivningen här, och hon lyckas bara med att ta tag om näsan.

Men åh, ändå. Ytterligare en sötchock.

Hon kan elefant.

Många

-Ska du ha tre barn nu!? undrade min granne som såg Elsa i den genom Blocket införskaffade vagnen. Klarar du det?

Det vet jag inte om jag gör. Jag föreställer mig att vi gör det. Men idag var det jag, inte vi, som åkte till Plikta, Göteborgs roligaste lekplats mit drei Kindern.

Hur gör folk som har många barn? Medan jag gav Elsa lunch kom D. och rapporterade att A. hade fastnat uppe på valen. Det vill säga hon kunde inte komma upp, hon hade kunnat komma ner, men det tänkte hon icke. Nån annan mamma försökte lirka, förgäves. Jag kände mig som en slummamma, som inte direkt kom och fixade min unge.

Sen somnade A. på spårvagnen. Jag bar henne med en arm, puttade vagn med en arm och försökte hålla D. som kände sig marginaliserad på gott humör.

Hur gör man, egentligen? Jag tror inte att jag fick alla rätt idag.

Tack

Elsa tackar (xiexie).

Idag vid två nya tillfällen.

När man beslagtar något från ett barn, något vasst, dyrt, farligt, då säger ju en del vuxna ett lite beskäftigt "tacktack", som om barnet gav ifrån sig den jättespännande grejen frivilligt. Idag nappade jag åt mig en sprayflaska som Elsa hade. Då: xiexie. Här är det någon som har tagit farligheter förr. Med ett tack.

Och så var det blöjbytet. Elsa krånglar vanligen så infernaliskt med blöjbyten att det är omöjligt att säga när aktiviteten börjar och slutar, men idag fick jag till ett lite koncist byte, på med blöja, kardborreband fästa, brallor på - klart! Då: xiexie.

Xiexie själv, hördu, Elsa. För allt.

Honeymoon officially over

Nu börjar jag känna igen mig.

D. tycker att lillasyster är söt. Men han får för lite tid med mig, säger han. Som får nästan all min uppmärksamhet, Elsa är ju tredje barnet, hon sitter i babybjörn och är nära hela tiden, men inte är det nån som har tid att stirra förälskat på henne hela dagen, som vi gjorde med D.

A. tycker helt enkelt att vi ska ge tillbaka lillasyster till Taijan. Det tyckte D. om A. också i början, sedan ändrade han sig och tyckte att vi kunde ge henne till mormor. Det såg jag som nån sorts utveckling i rätt riktning. Nu kan han inte vara utan henne, även om de är osams. Just nu extra mycket.

Så framtiden är nog ljus för Elsa också. Snart blir de osams med henne med, men kan inte tänka sig livet utan henne.

Jag kan inte alls tänka mig livet utan Elsa, och inte är vi osams heller. Jo, hon är lite osams med mig, när jag tar ifrån henne roliga, farliga ting. Jag är hennes kompis emellertid. Det går inte att bli provocerad av en som pekar på sin näsa och säger bi zi. Bara att kapitulera.

Flyga

Flyga med barn har vi gjort mycket. Vi startar ju liksom alltid våra relationer till barnen med en längre flygresa.

Därför trodde jag att jag visste hur det gick till. Först pillar de lite på spännet till säkerhetsbältet. Sen sover de åtta timmar, får en flaska välling och sover två till.

Inte Elsa. Hon sov kanske sex timmar. Sen fick hon en flaska välling och tänkte godmorgon (zao an). Och krävde mycket tydligt och högt att få promenera runt. Det återstod fem timmars flygtid.

Vi promenerade i gångarna på flygplanet. Elsa hälsade på svenska, jehjeh, på alla, och sade hejdå till dem på engelska, ba-bye. De flesta tyckte att det var charmigt i ganska begränsad utsträckning och jag förstår dem. Jag vill också bara sova och glömma att jag flyger när jag flyger.

Vi tog nog femtio varv i economy class. Och kollade nödutgångarna och personalutrymmet. Jag lyckades avstyra toalettbesök med denna unga passagerare. Jag gillar fortfarande inte flygplanstoaletter.

Ta-da

Elsa blev ledsen när xiang xing xing-sången tog slut på Spotify idag. Och arg.  Kanske för att den påminner om något som vi har tagit ifrån henne. Det är svårt att veta med ettåringar.

Hon pratar massor av kinesiska fortfarande, och ingen har hjärta att byta ut det. Idag har vi sett hur Max har blivit av med sin napp, eftersom inte vovven, men väl gougou, har tagit den. Alla fyrfota djur (och den tvåbenta kaninen på pipmuggen) är gougou. Så när Max förlorade nappen även till kissen, så var det också gougou.

Vi hann inte till ankan, då var Elsa redan på väg till pianot.

Men det kommer också svenska ord. Ta-da och attjo, till exempel.

Och så skrattar hon så att hon kiknar när hon leker livsfarligt med gunghästen och kastar sig i storebrors kulsäck.

Landat

Nu har Elsas gäng landat i Sverige. Faktiskt. Allihop.

De sista dagarna var minst sagt ovissa och en del turer gjorde att väldigt plötsligt så gick vi från att skjuta upp hemresan till att - resa hem, allihop, med Elsas gröna pass i väskan.

Jag tror att ELSA-bloggen lever ett tag till. Det blir nog en del efterdyningar.

Glömma

Jag vill inte att Elsa ska glömma allt hon lärt sig.

Det gör hon ju inte. Hon glömmer bara orden för erfarenheterna, men ord är en hel del.

Vi får behålla det vi kan. Några skärvor åt Elsa för framtiden.

Party

En konstig grej med att vara en större familj: om man bestämmer att man ska gå ut och äta med en annan större familj, man bara  avtalar med säg pappan, en person, och sen är man minst tio som ska äta.

Bord för tio, det var ju som när man var ute och åt med sina studiekamrater. Nu är det lika kul igen!

Hepp!

Vitt

Om man släpper ut A.och D. i solen på sommaren så tar det bara tjugo minuter innan deras små kroppar har en ny färg, man kan nästan se det hända.

Detsamma gäller mig också, men sen gör det så ont. Det är kanske också ett sorts försvar; när jag har bränt mig fem gånger en sommar stannar jag i skuggan.

I den kinesiska världen ska man vara vit. Inte på det sätt jag är vit, det tycker nog ingen är så snyggt, men kritvit i hyn. Fastlandskineser, som ofta är ute på gruppresa i Taiwan, känns igen delvis på att de har nån optisk kräm i ansiktet som gör dem vita bortom vitt. De är ultravioletta. Den krämen har inte slagit i Taiwan men alla produkter innehåller blekande substanser.

Deodoranter till exempel - bleker armhålan. Hur vit behöver en armhåla vara? Vad skulle hända om jag använde en sån? Skulle jag bli ultraviolett under armarna då?

Conform to standards

Ofta när vi är ute med Elsa frågar folk om det är en flicka eller pojke. Elsa har ju ärvt en del kläder, och vi tycker att de är av unisexkaraktär. I Taiwan betyder det eländigt och pojkaktigt.

Flickor har på sig rosa Hello Kittyskor, tyllkjolar, Minniemousetröjor, glitter.

Det går ganska fort att få med sig ett nytt estetiskt system. Elsa och A. har numer rätt schyssta hårprydnader. Rosetter, glittriga katter i plast, bollar. Till sina gamla vanliga kläder i och för sig, men ändå.

Men en glitterkatt i håret gör ingen flicka, kan man säga. Inte när de fotriktiga lära-gåskorna är på plats, de upprullade jeansen, den blå t-shirten.

Fast folk tycker ju att vårt gäng är så underligt ändå, så den här könsförvirringen är blott en droppe i havet. Idag när vi åt middag, alla uppradade på en galonsits på en diner kommer en ung man fram.

-Are these your children? frågar han.
-Yes, säger vi.

Han jämför. Han fattar inte. Det är som om allt han någonsin lärt sig om fortplantning utmanas, det här går inte ihop. Till slut tycker jag lite synd om honom, det är ju inte meningen att rycka undan mattan för folk, jag säger "de är adopterade".

Det hjälper inte. Han hör inte längre. Han tittar. Han jämför. Han granskar. Nej. Det går inte att fatta.

Jag fattar inte heller riktigt. Hur kunde jag ha sån himla tur?

Något bra?

För nästan tio år sedan gick vi en kurs om adoption som man måste gå för att få adoptera i Sverige. Att säga att den kursen hade problemfokus skulle inte vara att överdriva. Alla kursdeltagarna satt i en hästskoform på samma platser vid varje träff och mitt emot mig satt en man som sjönk allt djupare ner bakom bordet för varje vecka.

Det fanns problem överallt, från vaggan till graven. Anknytningen, språkinlärningen, skolgången, puberteten, att finna en partner, att få barn. Man kunde ibland luras att tro att allt hade gått bra, men sedan väntade det nya faror i varje livsfas.

Framemot femte träffen, förmodligen efter att vi lärt oss mer om psykoser, räckte mannen mitt emot mig upp handen - nu syntes han knappt bakom bordsskivan:

-Finns det nåt som är bra med adoption? frågade han.

Den frågan kunde inte kursledaren hjälpa honom med på rak arm. Men jag skulle vilja erbjuda ett svar, så här åtta år senare:

Elsa.

Och D. och A.

Tredje

En av de stora poängerna med att ha fått ett tredje barn är att på kvällen, när Elsa sover, så går jag in och sniffar lite på henne.

Inte för att kolla att hon inte har satt nappen i halsen eller testa andningen, utan bara för att hon luktar så gott. Och för att hon har så mjuka lockar i nacken. Och för att ansiktet är så brett och fint att ta på. Och för att det är så sött att hon sover med blöjrumpan i vädret.

Och så kan man pyssla lite med täcket och råka nudda henne en gång extra.

Paraplypromenaden

A. har länge suktat efter ett paraply, i över ett år faktiskt. Häromdagen hittade hon ett, ett som var så vackert. Och tänk, det råkade sammanfalla med en sån där sak som händer sällan i en barndom (varför är man så tråkig som förälder?) att förädrarna sade: vill du välja ut något i den här affären?

A. trodde inte sina öron. Hon spärrade på riktigt upp ögonen.

- Ett tajaplu!
Jag var inte beredd på det här, jag trodde hon ville ha en nyckelringspanda.
- Vad?
-Ett tajaplu! Jag ska jisa!

Och sannerligen, där hängde tajapluer, rosa, med pandor på, och med inbyggd ficklampa i skaftet. Ett sånt fick det bli. A. hoppade och skrattade av glädje i kassan. (Varför är man så tråkig som förälder?)

Men det var bättre än så. När vi kom ut ur affären och spände upp vårt eget exemplar av detta tajaplu visade det sig att spröna och själva toppen kunde lysa upp i rosa, lila, blått, grönt och vitt. Och blinka.

För att nu inte A. ska ta med sig det här paraplyet överallt har vi infört paraplypromenaden. Varje kväll efter mörkrets inbrott går vi en sväng och gnistrar med paraplyet. Personalen i receptionen har fattat upplägget vid det här laget.

Under en av dessa promenader får jag en ny kärleksbetygelse från A. De är frekventa och delas ut frikostigt till rätt många människor, men de sitter alltid lika fint.

-Mamma, jag älskar dig. Men det är mörkt.

Japp, det är mörkt från klockan sex. Men vårt kvarter lyses ju upp av ett tajaplu.

Topplista

Elsa intar den givna förstaplatsen över en bästalista i Taipei. Men det finns mycket annat, stort som smått, att glädjas över. Ett smakprov:

Jag har fattat hur passionsfrukter är tänkta att smaka. Det rinner juice ur dem, de är inte skrumpna eller omogna, de är tjocka, lila, runda, stora och smakar himmelskt. Jag konsumerar stora mängder.

Detsamma om ananasar. Inte lila, men lokalt odlade och i en annan liga än de aldrig så fina i fruktkorgen till jul.

Det pågår alltid något i Taipei. Det handlas, äts, smakas av, görs reklam för, hålls öppet, hittas på. Fotograferas, spelas in. Det känns omöjligt att bli uttråkad här.

Mångkulturen är i högform. Taipeiborna äter lika gärna köttbullar med brunsås på IKEA som ris i bamburör. Kina är naturligtvis mest representerat, men här finns Indien, USA, stora delar av Europa och geografin gör att det också finns australiensare, japaner, koreaner, indoneser, filippiner. Och så alla dessa kök. Inklusive sydamerikanska.

Och alla dessa religioner.

Och språk. Mest kinesiska. Men allt möjligt om man spetsar öronen lite. Skyltarna är på alla språk samtidigt.

Det finns konst, alla sorter, alla yttringar. Gigantiska verk. Miniatyrer. Jade. PVC.

Och allt överskuggas av Elsa.

Xingxing

Jag kan vara väldigt långsam, men plötsligt slog det mig att man kan lyssna på kinesiska barnvisor på Spotify. Elsa lyfte blicken och sjöng med i "Blinka lilla stjärna". Ti-ti sjöng hon på xingxing.

Jag har googlat och pluggat, och nu sjunger vi den ihop på mandarin. Den och "Broder Jakob", som handlar om två små tigrar.

Jag undrar så mycket vad det mer är hon kan som vi aldrig kommer att få veta eller förstår innan hon glömmer det.

Tårtan

Kanske är det ingen som har funderat över varför vi har en tårta som presentationsbild.

Det är Elsas ettårstårta. Hon bodde ju inte med oss då, men vi visste att hon skulle komma och man firar sina barns ettårsdag även om de inte är hemma.