För nästan tio år sedan gick vi en kurs om adoption som man måste gå för att få adoptera i Sverige. Att säga att den kursen hade problemfokus skulle inte vara att överdriva. Alla kursdeltagarna satt i en hästskoform på samma platser vid varje träff och mitt emot mig satt en man som sjönk allt djupare ner bakom bordet för varje vecka.
Det fanns problem överallt, från vaggan till graven. Anknytningen, språkinlärningen, skolgången, puberteten, att finna en partner, att få barn. Man kunde ibland luras att tro att allt hade gått bra, men sedan väntade det nya faror i varje livsfas.
Framemot femte träffen, förmodligen efter att vi lärt oss mer om psykoser, räckte mannen mitt emot mig upp handen - nu syntes han knappt bakom bordsskivan:
-Finns det nåt som är bra med adoption? frågade han.
Den frågan kunde inte kursledaren hjälpa honom med på rak arm. Men jag skulle vilja erbjuda ett svar, så här åtta år senare:
Elsa.
Och D. och A.
Om mig
- Elsas gäng
- Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar