Paraplypromenaden

A. har länge suktat efter ett paraply, i över ett år faktiskt. Häromdagen hittade hon ett, ett som var så vackert. Och tänk, det råkade sammanfalla med en sån där sak som händer sällan i en barndom (varför är man så tråkig som förälder?) att förädrarna sade: vill du välja ut något i den här affären?

A. trodde inte sina öron. Hon spärrade på riktigt upp ögonen.

- Ett tajaplu!
Jag var inte beredd på det här, jag trodde hon ville ha en nyckelringspanda.
- Vad?
-Ett tajaplu! Jag ska jisa!

Och sannerligen, där hängde tajapluer, rosa, med pandor på, och med inbyggd ficklampa i skaftet. Ett sånt fick det bli. A. hoppade och skrattade av glädje i kassan. (Varför är man så tråkig som förälder?)

Men det var bättre än så. När vi kom ut ur affären och spände upp vårt eget exemplar av detta tajaplu visade det sig att spröna och själva toppen kunde lysa upp i rosa, lila, blått, grönt och vitt. Och blinka.

För att nu inte A. ska ta med sig det här paraplyet överallt har vi infört paraplypromenaden. Varje kväll efter mörkrets inbrott går vi en sväng och gnistrar med paraplyet. Personalen i receptionen har fattat upplägget vid det här laget.

Under en av dessa promenader får jag en ny kärleksbetygelse från A. De är frekventa och delas ut frikostigt till rätt många människor, men de sitter alltid lika fint.

-Mamma, jag älskar dig. Men det är mörkt.

Japp, det är mörkt från klockan sex. Men vårt kvarter lyses ju upp av ett tajaplu.