Tjafs, bad, glass, pyssel, tjafs ändå

Idag arbetar jag. På jobbet, trots corona, men det är nästan ingen här pga corona, och semetser.

Jag är så nöjd med att vara på jobbet idag. För igår var lite, lite prövande, trots att jag hade en av mina bättre dagar av moderligt tålamod. Det var ett evigt tjatande och gnabbande mellan A. och Dong-Mei. Jag avvärjde. Vi åkte och badade. Vi gjorde glass i glassmaskinen och lekte glasskiosk och hade på strössel. Jag serverade köttbullar som var barnanpassade.

Dong-Mei var illarg över någon orättvisa, något hon inte hade fått, jag har redan glömt vad det var. Hon var så arg att hon smet. Vi fick leta. Jag satt just och besvarade några jobbmejl, och när jag insåg att Dong-Mei hade gone missing lämnade jag bara datorn och började leta. Som vanligt hittades Dong-Mei av D. Hon hade tagit en kort promenad på gatan bara. Hon skulle rymma. Men var ändå lite osäker på hur det skulle gå till.

Då tyckte jag ändå synd om Dong-Mei, så jag packade ihop henne och A. och så cyklade vi till affären och köpte lite pyssel. Sen pysslade vi och jag bakade kaka.

-Vad mysigt vi har sade Dong-Mei, och det var nog det enda positiva nån sade under gårdagen, är jag rädd.

För sen var jag tvungen att prata lite i telefon, och då utbröt nån sorts krig mellan A. och Dong-Mei. Och dessutom hade nån slickat av krämen på kakan. Och så blev jag arg igen. Men sen fick Dong-Mei en bit kaka i alla fall.

Det visade sig att det var katten som hade slickat av krämen, inte Dong-Mei. Dong-Mei fick alltså kaka med kattslick på. Tur att det är en innekatt. Men ändå.

Till slut kom maken hem och jag gick och lade mig. Men så kom jag på: dator måste jag ha med mig till jobbet imorgon. Bäst att packa ner.

Men var är datorn? Jag började med att titta efter den. Sedan letade jag. Sedan letade min man. Sedan började jag tänka noga. Sist jag såg den var ju när jag sprang ut och letade efter Dong-Mei. Sedan dess har jag inte sett den.

Sedan letade jag i varenda vrå. Som man letar efter borttappad vigselring eller nåt. Varje låda, under varje möbel, i varje väska. Tog nån timme. Till slut vaknade Dong-Mei av att jag rotade. Hon hade ingen aning om någon dator, trots att hon var den enda som varit i rummet sen jag sist såg datorn.

Till slut hittade jag datorn gömd i Dong-Meis skrivbordslåda. Där har inte jag lagt den.

Ja, så var dagen slut ändå och jag gick och lade mig.

-Kom och vila dig med mig, sade Dong-Mei sömnigt.

Och så var hon förlåten.

Men alltså lite skönt att ha paus från tjafs idag. Jag vet en som förbjöd sina fyra barn att bråka, hon accepterade det inte, säger hon. Jag ska höra med henne hur man gör den grejen.

Just nu II

D. hade lovat Dong-Mei att de skulle bygga en koja i hans rum efter sommarlov på teve.

Men sen händer det liksom inte. Dong-Mei berättar slokigt för mig att D. hade lovat. Hon hade sett fram så mycket mot det.

-Men kom då , hämta ditt täcke! ropar D. inifrån sitt rum när han hör henne berätta för mig.

Dong-Mei springer och hämtar täcket. Hon skrattar högt av förväntan och glädje när hon drar täcket på golvet genom rummen.

Och just nu hör jag dem designa sin koja, och prata om vilka saker som behövs. Ett paraply, tydligen, och ett täcke. Hon är så lycklig.

Ytterligare en dag när jag älskar D. för vad han gör med henne.

Just nu

Just nu har Dong-Mei krupit ner i storebrors sängoch de skrattar och tittar på nåt på hans mobil. Hon har huvudet på hans axel, han har en arm om henne.

Just nu tjatar jag inte om att de ska lägga undan skärmen.

Blåtira, blitåra, blåsira

Blåsira heter det den här gången. Dong-Mei har  fått en ny blåtira, nämligen. Men den här var mycket mindre. Hon åkte linbana in i en balk.

De här ungarna har fått en del lekrelaterade skador. Jag försöker tänka att det är bra. Det är i alla fall ideologin här hemma. De får inte skada sig allvarligt, men om man bryter en arm en gång i livet är det bättre än att aldrig få testa skidor och skridskor. Och linbana.

Men de har aldrig brutit något, inte heller fått hjärnskakning. Varje barn har varit hos tankläkaren ett par gånger dock för tänder som har blivit lite lösa. Tandläkarna är alltid så snälla. Mot mig. De tröstar och säger att det är ingen fara, det är mjölktänder, de ramlar ut sen, och skulle det bli en skada på en permanent tand så finns fasader, barn får ramla av hästar och sånt, det hör till. De ser att Elsamamman mår lite dåligt över att hennes barn har fått en grannfot i munnen på studsmattan. Det fick A. häromdagen. Då gick en liten flis ur en tand. Ingen fara, det slipar ner isg självt med tiden, säger snälla tandläkaren.

Hälften av olyckorna hände på dagis. Det var nerramling från kuddhög i kuddrummet och det var störtning från stol i hallen. Hälftenhemma. En dörr, en studsmatta, en stentrappa.

Men det här tänker jag inte skriva om i breven till Taiwan. Barn i Taiwan uppfostras inte som svenska barn, där alla hurtfriskt tänker att de får väl snubbla, då lär de sig var de har fötterna, upp igen. I Taiwan vaktar man varje steg en småtting tar. Lyfter upp småttingen innan den närmar sig trottoarkanten eller nerförslutet. När vi var där var vi faktiskt mycket försiktigare, för att vi förstod att den svenska modellen med "undrar hur hen ska ta sig an trappan nu" inte ansågs ansvarsfull. Väl hemma anses det inte ansvarsfullt att inte låta småttingen försöka själv. Kladda med maten, stoppa sand i munnen, klättra på rutschkanan.

Nej, blåsiran får läka innan vi tar bilder till Taiwan. Fast att en framtand är lite grå för att den gick i golvet på dagis för några år sen, det kan man inte vänta ut. Det får vara med på bild.

Glass

Lilla A. tål inte mjölk. Lyckligtvis är världen full av veganer och mjölkdisken full av havredryck, så det går bra att hitta substitut för allt möjligt.

Glass är lite knepig dock. Idag hade pappan och A. varit ute och köpt en kartong med glasspinnar, som A skulle få bjuda alla på. Och så läser de på innehållet när de kommer hem och det visar sig att det inte är isglass, utan annan glass, med mjölk.

Nu utbryter katastrof. A. gråter stora tunga tårar. Ingen kan bli så besviken som A. De andra barnen får såklart inte heller ta varsin glasspinne, det hade blivit för grymt. Detta har de ganska begränsad förståelse för. De tål ju mjölk.

Men det var ju A som skulle få bjuda och överraska och om hon då inte får en pinne själv, nej, det blir hemskt.

Snart ska vi sticka ut och köpa isglass.

Förbi

Kanske är det tur att jag börjar bli för gammal för fler barn, såna man föder själv eller sådana man adopterar. Annars finns risk för att jag hade blivit en tvättäkta babyhoarder.

Jag är väldigt förvånad över hur roligt jag tycker att det är att vara med små barn. Jag trodde att jag var mer av en prata-med-barnen-förälder.

Men det har visat sig att jag också tycker väldigt mycket om att hänga med småttingar. Såna som inte pratar men får mycket sagt ändå. Och såna där i två- treårsåldern som är helt absurda. Såna som luktar så himla gott. Såna som tycker att man har väldigt mycket kul humor, fast man inte har det.

Jag trodde också att jag var en rationell person som stoppade undan barnkläder och gav dem till Röda Korset. Men det visade sig att jag har älskat att spara barnkläder och tänka på att nästa barn ska ha de här kläderna om några år. Och nu, när jag inte kan tänka så, drabbas jag av sorg så fort ett plagg är urvuxet.

Inte heller kan jag gå förbi barnklädesaffärer. Det finns så många fina saker som jag aldrig har köpt. Inte för att jag vill att en barndom i första hand utgörs av inredningsdetaljer och svindyra märkeskläder för småttingar, men att se sakerna och slarvigt tänka, "ja en sån där ska vi kanske ha nån gång", det kan jag ju inte göra längre. Jag kommer inte att ha en tvååring med brun manchesterklänning och silverstövlar som jag såg en gång i Danmark. Det var jättefint. Men det tåget har gått.

Vad gör man åt det?

Miljöboveri

Ingen kan förstöra hela planeten själv, men alla kan göra något. I min inte så värst glamorösa tillvaro utgörs miljöboveriet inte av flygresor till Cannes. Nej.

Det jag med berått mod gör för att förstöra planeten är att diska halvfulla maskiner ibland på kvällarna, så att det finns assietter, osthyvel, vällingflaska (mest förr i tiden) och sånt till morgonen. Lyx.

Och så har jag köpt sprutgrädde. Jag dricker kaffe på morgonen, annars går det inte. Det började när A. aldrig sov på nätterna, hon var vaken minst fyra gånger med någon timmes mellanrum och krävde också ofta mat. Jag var så trött de första två åren med henne. En gång fick jag sova sex timmar i sträck på en konferens. Jag var så pigg efter den natten, så att det kändes som jag hade knarkat.

Men i alla fall. Jag måste ha kaffe på morgonen. Men det är lite tufft för magen att hinka svart kaffe utan något till på fastande mage. Så jag har i grädde. Perfekt fullvärdig måltid, man blir lite mätt också. Jag föreställer mig att det ska bli som italiensk espresso con panna. Och då krävs vispad grädde, men det kan man ju inte göra på morgnarna. Det är där sprutgrädden kommer in.

Men det blir inte espresso con panna. Dels är det inte espresso utan pulverkaffe eller ibland brygg. Dels är det inte panna på riktigt, uan låtsaspanna, oklart vilka sabiliseringsmedel som är i det där skummet.

Men jag tycker det funkar bra i alla fall. Kaffet är alltid reko och eko. Som botgöring för diskmaskinen och metallflaskan till spejgrädden.

Tre barn är ju inte heller en miljöåtgärd.

Rättvisans krigare

Dong-Mei och jag är på upptäcktsfärd. Det kombineras med att vi är "rättvisans krigare".

-Jaha, vad slåss vi mot då? frågar jag.
- Orättvisor, spratt, att folk slår sig och såna saker.

Jag får skrattanfall. Spratt?

-Orättvisor, spratt och...? fnissar jag.
- ... att folk slår sig och såna saker.

Se där. En tydligt avgränsad arbetsbeskrivning för rättvisans krigare.

Buket

Buket är 10 år och har bott hos sina släktingar i Stockholm sen hon var fyra. Hennes biologiska mamma lämnade familjen när Buket var bäbis, hennes pappa lämnade henne när hon var fyra.

Men Migrationsverket tycker att Buket kan åka till Turkiet. För hon ska nämligen inte alls åka dit själv. Hennes pappa lär vara där och Buket och pappan har tydligen nån liten kontakt på Whatsapp.

På riktigt. För hon ska faktiskt bo med sin riktiga pappa.

Även om riktiga pappan hade bott i Turkiet och man hade hittat honom, så blir en adoptivmamma helt förtvivlad över det här sättet att se på biologi.

Värdet av att Bukets pappa alltså delar hennes dna gör att det inte betyder något att hon har bott med en annan familj i sex år. Förresten pratar hon turkiska.

Migrationsverket vill gärna förtydliga, Buket ska alltså inte åka själv, hon åker med sin pappa, juh! Det viktigaste är att familjer får vara tillsammans.

Men en familj som består av sex år tillsammans, den betyder inget. Det är faktiskt som att Dong-Mei skulle kunna flytta till Taiwan nu. Precis samma. Hon har ju en riktig mamma där. Och hon har bara bott med oss i fyra och ett halvt år. Vad är väl det mot en riktig mamma? Kankse funkar inte riktiga mamma som mamma, det vet ingen, men det spelar ingen roll. Det är riktiga mamma. Boka platsbiljett och skicka iväg henne. Hon kan lite kinesiska, förresten.

Alla människor borde ha erfarenhet av adoption, av att de barn som bor under ens tak, sover i ens säng, som man oroar sig för när det går bra för (är de för högpresterande?!), som om oroar sig för när det går dåligt för (får de inte det stöd de behöver?!), som man oroar sig för när de är sjuka, som man gläds åt hela tiden, som man köper kläder till, bara för att gult skulle passa så bra till de där kinderna, som man försöker lista ut vad de verkligen önskar sig i födelsedagspresent, som man vet hur de låter en kvart innan de blir övertrötta och allt språrar ur, som man vet hur de ser ut när de blir ledsna för nåt men försöker dölja det, som man har sett skatta halvt ihjäl sig med sina syskon, som man har skällt på för att de är taskiga mot sina syskon, som man har där hela tiden och som man tänker ut olika möjliga framtidar åt varje dag.

För om man har den erfarenheten, då tänker man TAMIGFAN inte ut det framtidsscenariot att barnet ska flytta bort från allt det där, för att bo med sina dnaspiraler i ett annat land.

På egen hand

Dong-Mei kan konstiga ord. Det var det fräckaste! utbrister hon gärna. Eller Det här ska du få för!

Inte så trevligt, hon är alltid lite arg öve rnågot. Undrar vad som är fel.

Men igår hittade hon en ny hobby. Hon pusslade. Och pusslade. Jag klarade det! Helt på egen hand!

På egen hand? Det säger ju inte ens jag som är nästan fyrtio år äldre. Säger nån det?