Tjafs, bad, glass, pyssel, tjafs ändå

Idag arbetar jag. På jobbet, trots corona, men det är nästan ingen här pga corona, och semetser.

Jag är så nöjd med att vara på jobbet idag. För igår var lite, lite prövande, trots att jag hade en av mina bättre dagar av moderligt tålamod. Det var ett evigt tjatande och gnabbande mellan A. och Dong-Mei. Jag avvärjde. Vi åkte och badade. Vi gjorde glass i glassmaskinen och lekte glasskiosk och hade på strössel. Jag serverade köttbullar som var barnanpassade.

Dong-Mei var illarg över någon orättvisa, något hon inte hade fått, jag har redan glömt vad det var. Hon var så arg att hon smet. Vi fick leta. Jag satt just och besvarade några jobbmejl, och när jag insåg att Dong-Mei hade gone missing lämnade jag bara datorn och började leta. Som vanligt hittades Dong-Mei av D. Hon hade tagit en kort promenad på gatan bara. Hon skulle rymma. Men var ändå lite osäker på hur det skulle gå till.

Då tyckte jag ändå synd om Dong-Mei, så jag packade ihop henne och A. och så cyklade vi till affären och köpte lite pyssel. Sen pysslade vi och jag bakade kaka.

-Vad mysigt vi har sade Dong-Mei, och det var nog det enda positiva nån sade under gårdagen, är jag rädd.

För sen var jag tvungen att prata lite i telefon, och då utbröt nån sorts krig mellan A. och Dong-Mei. Och dessutom hade nån slickat av krämen på kakan. Och så blev jag arg igen. Men sen fick Dong-Mei en bit kaka i alla fall.

Det visade sig att det var katten som hade slickat av krämen, inte Dong-Mei. Dong-Mei fick alltså kaka med kattslick på. Tur att det är en innekatt. Men ändå.

Till slut kom maken hem och jag gick och lade mig. Men så kom jag på: dator måste jag ha med mig till jobbet imorgon. Bäst att packa ner.

Men var är datorn? Jag började med att titta efter den. Sedan letade jag. Sedan letade min man. Sedan började jag tänka noga. Sist jag såg den var ju när jag sprang ut och letade efter Dong-Mei. Sedan dess har jag inte sett den.

Sedan letade jag i varenda vrå. Som man letar efter borttappad vigselring eller nåt. Varje låda, under varje möbel, i varje väska. Tog nån timme. Till slut vaknade Dong-Mei av att jag rotade. Hon hade ingen aning om någon dator, trots att hon var den enda som varit i rummet sen jag sist såg datorn.

Till slut hittade jag datorn gömd i Dong-Meis skrivbordslåda. Där har inte jag lagt den.

Ja, så var dagen slut ändå och jag gick och lade mig.

-Kom och vila dig med mig, sade Dong-Mei sömnigt.

Och så var hon förlåten.

Men alltså lite skönt att ha paus från tjafs idag. Jag vet en som förbjöd sina fyra barn att bråka, hon accepterade det inte, säger hon. Jag ska höra med henne hur man gör den grejen.