Tänka

Dong-Mei satt med en trasig pryl i handen.

-Men, Dong-Mei, sa jag, har du gjort sönder den?

Jag kunde se hur en lång rad undanflykter passerade genom Dong-Meis mycket välfungerande hjärna. Hur skulle hon ta sig ur det här?

Kanske säga att den redan var trasig? Nej, hon bedömde att vi visste att den nyss var hel.
Kanske säga att det inte var hon? Nej, hon var tagen på ganska bar gärning, det skulle inte heller funka.
Men det här då (och hon säger hellre d än t, fortfarande):

-Jag dror den var lite sliten ...

Inte riktigt hennes fel ändå, alltså. Hon kan tänka, det är bra.

Lydnad

Dong-Mei fick idag i slutet av dagen på dagis redogöra för om hon tillhörde den grupp av barns "som lydde" eller den grupp av barn som "inte lydde".

Okej. Inte det mest pedagogiska jag har hört talas om. Antingen lär hon och de andra som hör till gruppen som inte lyder att de är dåliga. Hur hjälper det? Eller så lär de sig att de inte lyder och då behöver de ju aldrig lyda, eftersom det redan är fastslaget att hon är en sån som inte lyder.

Man måste inte lyda alltid. Men jag fattar att Dong-Mei är lite mer än ett heltidsjobb för en dagmamma. Det tycker jag också. Hon är jobbig. Festlig, smart, knasig, full av idéer, men inte direkt lätt att sköta om.

Nåja. Eftersom det knappast är bättre på ett jättedagis med hundrafemtio barn på en pedagog så är det den barnomsorg hon har nu som gäller. Istället försökte jag kompensera genom att säga att jag tycker att hon är bra. Det spelar ingen roll om andra säger att hon gör fel. Jag och pappa kommer alltid att älska henne.

Jag provade lite fler samtal:

-Ibland är man lydig, ibland inte, det kan vara olika. Man är inte alltid samma. Ibland är man arg, ibland glad.

Dong-Mei hade fattat:

-Ja, och ibland är man mitt emellan.

Precis.

Sen tror jag inte att det funkar att säga till barn att man kan vara lydig ibland, olydig ibland, att olydnad också är värdefullt och allt möjligt. Det är ju om de känner sig dömda eller bedömda som är problemet. Man kan inte skademinimera via intellektuellt arbete.

Dong-Mei lyder inte. Verkligen inte. Men hon är en sköning. Jag hoppas att fler ser det. Också.

Skador

Dong-Mei redogör för handlingen i Disneyfilmen Trassel. Rapunzels pojkvän blir dödad av den elaka styvmoderns kniv.

-Han får ett så här, säger hon och pekar på magen. Som jag! Men mitt är högt upp, så jag dog inte, säger hon och pekar på sitt lilla lilla ärr som hon fick när hon repade upp lite skinn på styret på trehjulingen. Inte den typ av skada man tar till akuten, så kan man säga.

Nej, tur at den lilla skadan inte tog så illa, Dong-Mei. Men jag tror inte att det var skadans placering som var avgörande.

Utanför

Dong-Mei blir rasande över en orättvisa som bygger på att de två äldre syskon får varsin glass av en utomstående och Dong-Mei missar chansen. Hon får en chokladbit av mig som tröst, men det räcker inte. Hon marscherar ut ur rummet och smäller igen dörren till sitt rum.

Vi andra fortsätter med mer glass, som vi har köpt. Dong-Mei inser att hon missar. Allt.

Hon kommer tillbaka in i köket.

-Det känns som att jag är utanför! säger hon anklagade.

Och det är hon ju, eftersom hon själv tågade ut. Men fyraåringar är så söta att de inte har nån stolthet alls.

Något gemensamt

Vi är ju nya i stan och på jobbet, dagis, skolan.

Så nu finns det nya personer som kan fråga oss om barnen är adopterade.

Det hände häromdagen.

-Är de adopterade?

(Ja, JA, JAHH, vad ser det ut som?!)

Men: då sa frågeställaren så här:

-Vi har en nioåring hemma, från Korea. Och två småsyskon. De kom med ivf. Men ni har adopterat TRE alltså?!
-Ja, jo, sade jag. Det blev lite mycket ibland.

Hon sänkte rösten:

-Man kunde bli tokig. Och alla pengar det har kostat, det kan man ju inte ens säga till nån som inte vet. Först trehundratusen och sen femtio, och så femtio till.

Jag vet. Det spelar viss roll. Det betyder att vi inte kan köpa ett stort och snajdigt hus i Stockholm. Vi verkar också vara ekonomiska slarvrar, ingen bank skulle fatta hur man kan ha så lite besparingar, trots att man har jobb och verkar pålitlig och tråkig.

Men mamman och jag var överens om att det gjorde - ingenting. Det är en erfarenhet vi delar med ganska få. Och som genast gör att vi hör ihop litegrann.

Syskonkärlek

Eftersom min man och Dong-Mei inte var hemma sov A. och D. i vår säng. Morgonen efter hade A. samlat ihop D:s gosedjur och bar över dem till hans rum. Hon gjorde det så gulligt med söt nalleröst, att D., som är svårflörtad, faktiskt log.

-Här D., sade hon, ser du att jag visst tycker om dig jättemycket!

Men det hade ju varit för bra. Så hon lade till:

-Ibland. Och ibland inte.

Rädd

Dong-Mei och hennes syskon ser på film på Barnkanalen. Den är lite för otäck för henne.

-Men se inte på den, då! säger D. och jag samtidigt.
-Den är lite för läskig, men den är så spännande! säger Dong-Mei.
-Följ med mig ut i köket istället, säger jag.
-Nej, då missar jag, den är spännande!

Men så kom jag på lösningen.

-Håll D. eller A. i handen då, om du är rädd.

A. sträckte genast upp en hand från sin position på golvet framför teven till Dong-Mei i soffan. Och Dong-Mei rann ner från soffan och tog A:s hand.

Man får minnas att de är varandras trygghet också, när de bankar leksaker i huvudet på varann. Det är  mest Dong-Mei som står för det. Och så är hon så liten att hon behöver en hand framför Barnkanalen.