Ganska många adoptionsländer kräver att de som adopterar ska vara kristna. Därför är väldigt många av dem jag känner som har adopterat kristna. Nu kan ju jag omäjligt avgöra hur kristna folk egentligen är, men en del av dem berättar om hur de inte alls är kristna faktiskt, det var bara något de sa för att få adoptera.
Det där gör lite ont i mig, Inte för att jag tror att jag är särskilt lyckad själv, verkligen inte. Inte heller för att jag tror att kristna är bättre än andra, det finns bra och dåliga av alla sorter. Men jag tänker att få barn vill man helst göra genom någorlunda ärliga förfaranden. Adoption är tillräckligt krångligt som det är.
Och det finns länder som inte kräver att man är kristen, så man behöver inte ljuga om det. Man kan välja annat land. (Eller, det kanske knappt går längre, när jag tänker på det. Det finns många barn som någon borde älska, men det finns få att adoptera.)
Jag vet inteheller hur farlig den där lögnen är. Det är sällan föräldrarna som kräver att man ska vara kristen, de kommer ofta från samhällen som itne är kristna. Det är de organisationer som verkar som är kristna och vill att barnen ska få en kristen uppväxt. Barnen lär absolut inte ha någora synpunkter på vilken religion de får med uppväxten.
Men jag är i alla fall glad att vi inte ljög. Vi är dåliga på många andra sätt, förstås, det är alla föräldrar. (Önskar att jag hade Malin-på-Barnkanlens självförtroende, som på frågan "Hur är du som mamma?" utan att tveka svarade att hon var en bra mamma, och rolig.)
Men jag är nog ute efter fel problem. Problemet med adoption är kanske adoption. Det är bara det, och jag återkommer alltid dit, att just i varje enskilt fall hade det sällan varit bättre om barnet inte blivit adopterat. Det är det struktuella som är svårigheten. Och strukturer är svåra att komma till tals med. De blir lätt väderkvarnar.
