Om mig

Mitt foto
Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.

lördag 31 oktober 2015

Puss på dig

Igår fick jag en stor blöt bebispuss på munnen av bloggens huvudperson, tillsammans med ett mmm-mah.

Jag vill såklart tolka det som att Elsa älskar oss väldigt mycket nu. Men det kanske är lite tidigt. Det det i alla fall betyder är att Elsa har övats på pussar ganska mycket. Hon kanske kunde det innan, förresten, slängkyssar har hon varit generös med så länge jag har känt henne. I alla fall har jag inget alls emot en och annan mmm-mah, eller qing qing.

Lite mer osäkert är det med A. och pussar. Hon och jag lekte välj-en-av-två härom dagen. Man får välja mellan t.ex. glass och godis, eller utflykt eller saga eller nåt och säga vad som är bäst. D., som är en mycket analytisk person, har alltid gillat den leken. Jag tror han inser att om man har sagt att godis är godare än glass och att glass är godare än gurka, så kan inte gurka vara godare än godis.

Hursomhelst: A: fick välja på pussar eller kramar. Hon valde lekplats. Men Elsa pussas i alla fall.

Uh-oh

Elsa är trespråkig. Nu är det svenska såklart, men hon har talat och hört mest mandarin. Många av volontärerna där hon har bott har talat engelska och dessutom pratar många i personalen lite engelska eftersom de har med andra än taiwaneser att göra.

När Elsa säger hej då säger hon ba-bye och vinkar. Och när hon tappar nåt säger hon uh-oh. Idag åkte lite av kvällsvällingen upp och landade på hennes fot och då hördes också ett uh-oh.

Så näpet att det känns helt förtjusande att torka upp.

fredag 30 oktober 2015

Ännu mer gelé samt ett fynd

Bubble tea är en taiwanesisk uppfinning, vilket inte bör förvåna någon.

Igår var D. och jag på nattmarknad. Där kunde man köpa brun gelé ur tråg, och jag menar stora tråg, minst en meter i diameter full med bruna gelékuber i storleken två kubikdecimeter eller så. I dessa tråg simmade, eller flöt, eller låg ovanpå gelén limefrukter.

Men vi hittade också världens underbaraste nybakade sockerkakspannkakor, som æbleskivor, med en himmelsk vaniljfyllning. D. och jag var förstummade. Jag hoppades att han bra skulle orka två, tre, men han krävde (rättmätigt) hälften av de små bollarna. Mitt snälla barn ville att vi skulle ta hem några till pappa och A., men jag lyckades övertyga honom om att de skulle ätas helt nygräddade (hehe).


Elsas regler

Elsa är oemotståndlig. Hon fnissar innan hon somnar. Och skrattar när hon vaknar. Hon kräver att vi ska sjunga. Hon springer runt och babblar. Hon vill sova i stora sängen med resten av gänget. Hon vill bli buren. Hon stänger av teven när de äldre syskonen ser på barnprogram (som de inte fattar nåt av, men ändå, de försöker).

Ingen missar vad Elsa vill. Ingen blir arg när hon stänger av teven för trettionde gången. Ingen låter bli att sjunga med henne. Ingen säger "vänta, jag ska bära sen".

Elsa har listat ut precis hur man gör för att få det som man vill ha det.

Kanske måste vi justera det här lite så småningom. Men inte nu. Vi vill också ha det ganska precis så här.

onsdag 28 oktober 2015

Varför barn inte vittnar i rättegångar

-Jag älskar dig, A.
-Jag älskar dig också, mamma. Lite.
-Jaha.
-Men jag kände mig lite ensam idag.
-Jaha, närdå?
-När jag gjorde projektet.
-Vilket projekt?
-På dagis.

Okej.

tisdag 27 oktober 2015

Mer gelé

Förresten köpte jag en flaska av vad jag trodde var lemonad häromdagen. Men det var lemonadgelé visade det sig när jag försökte hälla upp den i ett glas.

Ett par dagar senare såg jag en tjej dricka den på gatan och jag spanade in hur hon gjorde. Man ska ha ett tjockt sugrör tydligen och sen får man liksom massera gelén lite i munnen innan man sväljer den.

Är det inte lättare att bara ta genvägen att inte göra den geléig?

Vad är grejen med gelé?

Vid vår närmaste lekplats, där vi hänger ganska mycket, står ofta en kvinna som kör en pytteliten pickup som är fullastad med puddingar. Hon står där vid lunchtid så att människor kan köpa puddingar i yoghurtburkar till lunch. Jag tror att det är söta puddingar av geléartad karaktär.

Gelé verkar vara det nya svarta i det taiwanesiska köket. Det går att få in gelé i allt. Häromdagen köpte vi några små pannkakor som gräddades i särskilda pannor på gatan. Man hällde smet i en form, lät det stelna lite och lade sedan i en skopa av jordnötskräm eller nåt brun kräm som inte är choklad, utan bönkräm, och så lade man på en pannkaksform till så att fyllningen bakades in i två pannkakshalvor.

Jag bet i en pannkaka, mycket god, som amerikanska pannkakor, och så sipprade det ut lite jordnötsfyllning, mycket gott, men! Jordnötsfyllningen inuti pannkakan var innesluten i en gelékapsel. Hur, hur kom gelén dit? Jag såg när fyllningen lades i, det var som jordnötssmör, inget geléartat tillsattes, ändå; en gelékapsel.


Och ikväll åt vi crème brulé. Eller kanske mer gelatinkokt mjölk, dallrande.

måndag 26 oktober 2015

Vokabulär

Elsa lär oss hela tiden nya ord på kinesiska. Häromdagen lärde hon mig blöja, som är ett centralt ord om man är ettochetthalvt. Hon bankade på blöjbytarplatsen samtidigt också för säkerhets skull, för hon har ju inte missat att man måste vara lite tydlig med det här gänget som inte fattar vad man säger.

Dessutom lär hon sig i rasande hastighet ord på svenska. Hon kan hej, pappa, tittut, ja (med ett så fint å-haltigt a att man kan vara helt säker på att hon inte har snappat upp det av sina mandarintalande vänner), och aj.

Hon har också fattat tycke för Lennart Hellsing. Det har jag full förståelse för, jag älskar Lennart Hellsing. Hon kräver, genom att göra fiskrörelsen med båda händerna, att vi ska sjunga "En liten båt". Den kan hon inte heller ha lärt sig innan, tänker jag.

Tänk om man snappade upp ens hälften så mycket som Elsa gör. Vad bra det skulle gå för en då.

söndag 25 oktober 2015

Samhällsorientering



En palm, havet och en strand med fotspår. D. är upphovsmannen. Men vad är det röda på det gula?

Eftersom vi har tagit vår skolpliktige son ur skolan ägnar vi oss åt home schooling. I samhällsorientering har vi kommit till användande av droger. Om man absolut känner att man måste prova droger i Taiwan ska man hålla sig till alkohol eller betelnöt, annat medför kännbara påföljder, som jag tror att man vill undvika. (Riktigt så ingående var inte informationen om droger i hemma-SO:n, det lovar jag.) Taipeis gator är fulla av fläckar från betelnöttuggares spott.

Och D. har nu lärt sig att betelnötsspott är en del av gatubilden. Och därför av konsten.

Det A. vet

Jag har tjatat på nämnt för A. och D. att de inte ska ta munfullar av vatten i munnen när de duschar. Då kan de bli magsjuka, kan det hända att jag har sagt. Varje gång de duschar.

När jag duschar A. säger hon:

-Man ska inte få jatten i munnen, då kan man bli avundsjuk.
-Avundsjuk?
-Ja, det jet jag.




lördag 24 oktober 2015

Yi, er...

Idag besökte vi tempel. D. är mycket intresserad av tempel och särskilt av sådana där det pågår någon typ av religiös ceremoni.

Inne på tempelområdet fanns flera buddhor uppe på ett berg. För att komma dit fick man gå i många trappor. Elsa var nedsläppt ur den babybjörn som hon numer framlever sina dagar i, för dels är det bra för anknytningen att ha barnen nära, dels har vi en krånglig fyraåring som måste åka sulky om man vill nånstans alls, och två sulkys på tunnelbanan i Taipei är inte att tänka på.

D. och jag tog Elsa i varsin hand och började gå uppför trappan. Och då säger Elsa:

- Yi, er, yi, er.

För varje högerfot yi, för varje vänsterfot er. Ett och två, ett och två. Nån har gått med Elsa i trappor förr och hejat på henne. D. och jag stirrar på varandra.

-Hon räknar! säger vi till varandra.

Buddha får ursäkta, men det var Elsa som bidrog med den mest religiösa upplevelsen idag.

fredag 23 oktober 2015

Mam-mam

Vårt lilla barn äter. Det går knappast att sitta ner hela familjen tillsammans vid en måltid för då kräver hon utan uppehåll mam-mam. Och inte nöjer hon sig med några sorts bebiskex heller, det ska vara samma som vi äter. Att hon endast har fyra små tänder i överkäken och två i underkäken gör inte henne nånting. Kyckling, broccoli, cheesecake, mördegskakor, allt är gott, allt går ner. Hon hanterar också sugrör med bravur - då kan man får sig en slurk juice.

Det sköna med mångkulturella bebisar är att de inte behöver följa svenska matregler. Alla våra barn har fått en härligare internationell diet så länge vi inte är i Sverige. Vällingen är något sorts mjölkpulver med massor av socker och vanillin. Den luktar marsansås.

Och i Elsas papper står det att mellan måltiderna, som då huvudsakligen består av marsansås, gillar hon cake t.ex. Elsa får cake. Så länge hon är här.

Sen vankas det bara fullkornsvälling, osötade smörgåsrån och palsternacksmos. Du anar inte, Elsa, vad tråkigt det är att vara ettochetthalvt i Sverige.

Vad hemskt

Vad hemska saker som händer hemma. Här är allt stillsamt.

torsdag 22 oktober 2015

Mer om insidor och utsidor

Den kinesiska, alltså den fastlandskinesiska, konstskatten finns bevarad i Taiwan, i ett museum med ett mycket imponerande yttre. Det är möjligt att även insidan är värd ett besök, men det bör nog helst ske när inte hela Kina är där. Varje rum inuti museet var till bristningsgränsen fyllt av besökare från andra sidan Kinesiska sjön. Det gjorde att vi hela tiden hamnade i nån sorts matarkorridor i cement, som inte var så väldigt sevärd.

Vi gav upp. Utsidan fick liksom bli målet.

Och eftersom vi envisas med att resa kommunalt, först med brun tunnelbanelinje, sen med grön och sen med röd, varefter vi bytte till lokalbuss (Här fick vi hjälp av en av alla dessa änglar som uppenbarar sig om man ser nerregnad ut, har en guidebok i högsta hugg och tre ungar som sliter åt olika håll; ofta uppmärksammas man av någon vänlig själ i New York, eller London eller Taipei i det läget. Den här följde oss till busshållplatsen, föreslog att vi skulle äta lunch nere i stan och inte uppe vid museet - vi åt en sorts bröd med sesam och vårlök, det var gott, och jag lever än, trots att jag gjorde avsteg från min ingen-mat-från-hål-i-väggen-regel - och sen kom vi alla på bussen och av och fram) så var ju det hela ändå redan en dagsutflykt.

Vi tog taxi hem.






onsdag 21 oktober 2015

Huvud, axlar knä och tå

På melodin "Tower bridge is falling down" sjunger man den kinesisktalande världens motsvarighet till "Huvud, axlar knä och tå". Huvud, öron låter lite som tower, nämligen.

Den här sången har jag lärt mig av D. som läser mandarin som modersmål i skolan. Och den här sången kan Elsa, den har någon sjungit för henne. Sjunger man den så bankar hon entusiastiskt på huvudet och vet att det är fler kroppsdelar som ska med, men det är svårt att hålla ordning på alla.

Extremt roligt är det i slutet. Ögon, öron näsa och mun. Hon skrattar varje gång.

Och jag får peta på den lilla mjuka skrattrynkade näsan. Och lilla mjuka munnen.

Så då tar vi den igen. Och igen.




Utsidor och insidor

Taiwan är vackert. Höga, skogsbeklädda berg, ofta med dis kring. Alltid nära till kusten. Vackert, blått hav.

Taipei har fått förvånansvärt lite av denna skönhet. Taipei är så platt att man aldrig ser bortom kvarterets höghus. man ser fasader, och eftersom man har en del kolkraftverk är fasaderna, som alla ser ut att ha uppförts runt 1970 i betong eller kakel, grå med regnvattensränder. Det regnar en hel del också, så fasaderna slits fort.

Men inuti husen. Där finns vad som helst. Ofta missar vi fantastiska gallerior och resauranger, för att de ligger i en källare eller inuti något som ser ut att vara ett kontorskomplex. Rätt som det är: en pärla!

Jag tröttnar aldrig. Men ibland måste man ut ur Taipei för att få se på havet och bergen.





Kulinariskt utmanad

När jag kommer till en ny plats är jag tröttsamt tolerant. Jaha, här äter de hönsfötter och anknäbbar, ja, det klart att man kan göra det.

Ungefär samtidigt som jag blir magsjuk för första gången på platsen, trots att jag naturligtvis nogsamt undvikit nämnda maträtter, kranvatten och allt som inte är kokt och/eller sterilt, glass ska vi bara inte tala om, det äter jag knappt i Trollhättan, slår toleransen om och jag blir ogin. Ett lätt illamående och medföljande trötthet gör att jag inte orkar se fiskmjöl och ögon avsedda för konsumtion eller känna doften av gatufriterade ostron.

Jag hade kanske varit kvar i min falska tolerans ytterligare några dagar den här gången, om det inte idag hade varit för att D. blev sjuk. I över en timme vrängde han sig fram och tillbaka i sängen och skrek och grät för att han hade så ont i magen. Och plötsligt kände jag att jag avskydde ankfötter, vem äter ankfötter, varför gör de det? Varför har de inte vettigt kranvatten, varför lagar de mat på gatan, varför är det tillåtet?

Sen gick det onda över, och jag lugnade mig och inser att den vana som inarbetats under fyrtio år av dillkött och ugnspannkaka inte låter sig brytas så lätt, det är hela saken. En del lokala maträtter går bra att äta och andra går inte att vänja sig vid och dem kan man  kanske undvika. Precis som jag gärna undviker blodkorv och tunga i det skandinaviska köket.


tisdag 20 oktober 2015

Wode zi

Elsas gäng syns i Taipei. Överst tronar jag och min man. Det är inte så konstigt med folk som är blonda och en och åttio i Taipei, men man ser nog inte fler än ett par stycken om dan, om man inte bor i expat-förorten, och där bor inte vi, inte den här gången.

Men lite spanar folk in oss ändå. Sen sänker de blicken och får se de tre svarthåriga barnen. Då börjar samma cirkus som ofta möter oss i Sverige också. Människor höjer blicken till enochåtti igen för att dubbelchecka - nej, de såg inte fel, föräldrarna (är detta föräldrarna?!) är blonda. De sänker blicken till enochtio - nej, de såg inte fel där heller, barnen är svarthåriga och en aning bruna.

Oftast släpper folk situationen här och går vidare. Men alla gör inte det, inte hemma och inte här. När vi gick igenom en av stans flottare gallerior häromdagen cirkulerade en dam runt oss för att få en ordentlig titt i ansiktet på samtliga tre barn och sedan ställde hon en fråga om det barn som jag just då höll i handen: D. sju år.

Jag vet inte vad hon sade, men troligen frågade hon inte var vi har köpt hans tröja. Så jag svarade på det jag förmodar att hon sa, och jag kan ju inte kinesiska så att det räcker för att diskutera adoptioner, vem som är förälder, hur det har blivit så här och hur det annars kunde ha blivit, så jag pekade på D. och sade:

- Min son.

Damen nöjde sig med detta. Hon accepterade att detta var min son. Konstigt, tyckte hon, men nåja.

Det är inte alltid man kommer så billigt undan i Sverige.

Strumpor och skor

Elsa gör framsteg. Hon äter. Hon sover. Hon skrattar. Hon bankar kraftfullt i fönsterrutorna och tycker att det är utsökt humor.

Men så plötsligt, mitt i något, så minns hon att hon är rädd och sorgsen och då vänds hela den lilla blicken inåt och hon går inte att nå.

Då vill jag hoppa ut genom fönstret. Strunta i att göra jobbet, strunta i att se att hon har det så hemskt.
Men så gör man inte. När ens barn har slagit i huvudet åker man till akuten, när de har feber ger man Alvedon. När de är rädda håller man om dem. Jag håller om.

Och efter ett tag är hon klar, då får man kittla under foten eller prutta på magen. Eller fråga på kinesiska var sockorna är och då pekar hon. (Hon kan säkert fler klädesplagg, men det kan inte jag, så vi håller oss till strumpor och skor.)


söndag 18 oktober 2015

Javisstja

I en viss ålder verkar alla småbarn gilla att samla saker och lägga dem i högar eller påsar. D. hade en påse som han lade allt, allt han hittade runtomkring i lägenheten i. Om något saknades, örhängen, galgar, kläder, så kunde man titta i hans påse och där var det.

Elsa har samma fäbless för samlande, men hon tycker att alla sakerna skall placeras i toaletten. Hon hann lägga i vår enda hårborste där och nu är den slängd; ny inhandlad.

Min man hann hejda henne när hon stod med vänsterhanden på toalettlocket och fjärrkontrollen till teven i högerhanden.

Jag hade glömt att de gör så här. Förtjusande. Men nu har vi kommit på hur man låser toalettdörren från utsidan.

lördag 17 oktober 2015

Den lilla myran

-Vad ska vi kalla henne? frågar jag mannen över kvällsteet, vilket även övervaras av jetlaggad fyraåring, som inte kan sova.

(Nej, vi ska inte ta ifrån Elsa hennes kinesiska namn, vi ska lägga till ett svenskt. Hon har två par föräldrar som båda ville ge henne namn. Hon får kalla sig vad hon vill. Kanske också vi kallar henne det kinesiska namnet - hon vet ju själv att hon heter så.)

Mannen vet inte säkert. Men fyraringen har ett förslag:

- Ji kan kalla henne den lilla myjan!
- Den lilla myran?
- Ja!
- Är det ett namn?
- Nej, men ji kan kalla henne det!

Ja, kanske det.




Hon är rädd

Elsa är här.

Igår hämtade vi henne från hennes tryggaste plats på jorden och gjorde henne rotlös och rädd.

Det hjälper inte så mycket att veta att det är bättre för barn att växa upp i en familj och att vara älskade när man ser en flicka som leker, men så plötsligt minns hon att hon inte är där hon var och allt hon vet är att hon är så hemskt rädd.

Eller att lyssna på någons förtvivlade skrik mitt i natten. En som har en pyjamas i storlek 80 som är för stor ska inte vara förtvivlad på natten.

Det finns mycket man kan säga om internationella adoptioner. Jag kanske säger något om dem senare. Men Elsas problem just nu är inte att hon adopteras av en svensk familj. Det är att hon är så rädd för att inget är som det var.

Om att bli mamma

Man kunde tro att ställd inför så stora ting som att få ett barn skulle man förändras. Sluta vara futtig. Föräldraskapet, för att inte tala om detta mytomspunna moderskap, gör allt nytt.

Inte mig.

På planet på väg hit tänkte jag mest på detta: hur kan människor ta av sig skorna vid sina flygstolar, och sedan underlåta att ta på sig dem när de går till toaletten? Förstår de inte att strumplästen suger åt sig outsägligt läbbiga saker från flyplanstoalettens minihytt? Vet de inte att de flesta bakterierna finns på just golvet?

Kanske är det just det faktum att moderskapet inte har förändrat mig i grunden som gör att jag tycker att det är roligt med många barn. Allt förändrades, men blev ändå vid ungefär detsamma. Jag är lika småaktig, lika neurotisk. Inget att vara rädd för alltså.

onsdag 14 oktober 2015

Hon heter inte Elsa

Innan jag åkte sade jag att jag kanske kunde blogga från Asien. När jag satte mig ner här och skulle starta bloggen frågade jag fyraåriga A. vad hon tyckte att den skulle heta. Hon såg Frost, på engelska, tre gånger i rad på planet hit och förslog omedelbart att Elsa vore ett passande namn, innan hon frågade  "Vad är blogg för nåt?".

Elsa blir bra. Förkortningen kom före "En liten stund i Asien". Jag var ju tvungen att rättfärdiga A:s akronym.

Så här långt har vi kommit: vi ska adoptera lillasyster, som vi väl kan kalla Elsa. Elsa bor här, och om några dagar bor hon tillsammans med oss. Vi har en liten lägenhet i Taipei, vi har jetlag. Vi har snart tre barn, förutom Elsa och A. även D., sju år.

A. älskar redan Elsa frenetiskt, men oroar sig något för att Elsa kan komma att ta hennes saker. D. älskar Elsa mer stillsamt, och oroar sig, eller orolar sig, som han skulle sagt, över att han inte känner henne. Jag orolar mig för problem med papper, för det orättvisa i att Elsa föddes till en lite rörig värld för det orättvisa i att stora delar av världen är rörig, medan min värld inte är det, och att jag trots detta orolar mig.

Men snart kommer Elsa.