Kulinariskt utmanad

När jag kommer till en ny plats är jag tröttsamt tolerant. Jaha, här äter de hönsfötter och anknäbbar, ja, det klart att man kan göra det.

Ungefär samtidigt som jag blir magsjuk för första gången på platsen, trots att jag naturligtvis nogsamt undvikit nämnda maträtter, kranvatten och allt som inte är kokt och/eller sterilt, glass ska vi bara inte tala om, det äter jag knappt i Trollhättan, slår toleransen om och jag blir ogin. Ett lätt illamående och medföljande trötthet gör att jag inte orkar se fiskmjöl och ögon avsedda för konsumtion eller känna doften av gatufriterade ostron.

Jag hade kanske varit kvar i min falska tolerans ytterligare några dagar den här gången, om det inte idag hade varit för att D. blev sjuk. I över en timme vrängde han sig fram och tillbaka i sängen och skrek och grät för att han hade så ont i magen. Och plötsligt kände jag att jag avskydde ankfötter, vem äter ankfötter, varför gör de det? Varför har de inte vettigt kranvatten, varför lagar de mat på gatan, varför är det tillåtet?

Sen gick det onda över, och jag lugnade mig och inser att den vana som inarbetats under fyrtio år av dillkött och ugnspannkaka inte låter sig brytas så lätt, det är hela saken. En del lokala maträtter går bra att äta och andra går inte att vänja sig vid och dem kan man  kanske undvika. Precis som jag gärna undviker blodkorv och tunga i det skandinaviska köket.