Wode zi

Elsas gäng syns i Taipei. Överst tronar jag och min man. Det är inte så konstigt med folk som är blonda och en och åttio i Taipei, men man ser nog inte fler än ett par stycken om dan, om man inte bor i expat-förorten, och där bor inte vi, inte den här gången.

Men lite spanar folk in oss ändå. Sen sänker de blicken och får se de tre svarthåriga barnen. Då börjar samma cirkus som ofta möter oss i Sverige också. Människor höjer blicken till enochåtti igen för att dubbelchecka - nej, de såg inte fel, föräldrarna (är detta föräldrarna?!) är blonda. De sänker blicken till enochtio - nej, de såg inte fel där heller, barnen är svarthåriga och en aning bruna.

Oftast släpper folk situationen här och går vidare. Men alla gör inte det, inte hemma och inte här. När vi gick igenom en av stans flottare gallerior häromdagen cirkulerade en dam runt oss för att få en ordentlig titt i ansiktet på samtliga tre barn och sedan ställde hon en fråga om det barn som jag just då höll i handen: D. sju år.

Jag vet inte vad hon sade, men troligen frågade hon inte var vi har köpt hans tröja. Så jag svarade på det jag förmodar att hon sa, och jag kan ju inte kinesiska så att det räcker för att diskutera adoptioner, vem som är förälder, hur det har blivit så här och hur det annars kunde ha blivit, så jag pekade på D. och sade:

- Min son.

Damen nöjde sig med detta. Hon accepterade att detta var min son. Konstigt, tyckte hon, men nåja.

Det är inte alltid man kommer så billigt undan i Sverige.