Språkvetenskap

-Vad bra du dixar korken! säger Dong-Mei

när jag diskar ett kastrullock.

Alla skolboksexempel på barnspråk är med. Byter plats på s och k, övergeneraliserar betydelse i ett ord hon kan och så att-satsen utan att. Så gör hon generellt med bisatser; bara skippar bisatsinledaren.

Det är nog ingen som är så intresserad av sånt här. Men jag kommer att sakna det.

Originalbarn?

Jag berättar för D. om en kollega som är oadopterad, men som har en adopterad lillasyster.  De ser alltså inte likadana ut, riktigt. Han har ljusbrunt hår, lillasystern har svart hår som du, D och A och Dong-Mei.

-Hur tycker du att det skulle vara om pappa och jag hade er och ett barn som såg ut mer som oss, med ljusare hår?

-Det skulle nog inte vara så bra.

-Jaså, hur då?

-Det skulle kännas som att det var ert originalbarn.

Så intressant. Ett originalbarn.

Sen pratade vi om vad det skulle innebära med ett originalbarn. Han trodde att vi skulle tycka bättre om det, eftersom det var ett originalbarn. Det lät förfärligt, men det visade sig vara en bluff från D:s sida. Han tycker om att höra historien om hur mycket man får anstränga sig och krångla för att få adoptera och ur glad man blir sen när barnen kommer.

Hoppas jag i alla fall. Det finns inget, inget alls, som talar för att jag skulle bli gladare av ett originalbarn.

Originalbarn?

Levig

Vi måste åka till djursjukhuset och hämta det som är kvar av den älskade kissen i en papplåda. Dong-Mei blir nöjd. Vi har ju sagt att kissen aldrig mer kommer tillbaka, men nu verkar det ju ändå som att hon kommer att komma tillbaka. I papplåda.

-Är hon levig?
-Nej, hon blir aldrig mer levig, det går inte, Dong-Mei.
-Då blir jag lite orolig igen.

Man behöver väl knappast ens vara orolig. Men jag förstår vad hon menar.

Puss

-Dong-Mei, jag har en fråga.

-Ja?

-Får jag en puss?

-Nej!

-Jaså.

-Du får imorgon.

Så i morse krävde jag att få den där utlovade pussen.

-Nej, bara på tisdag.

Nu är det lördag. Får vänta några dagar till då.

38

38 uddastrumpor i dag.

Hur är det ens möjligt?

Öva

D. spelar cello. Han övar i bästa fall en gång i veckan. Något motvilligt sätter han sig och spelar en långsam version av Nu tändas. 

-Ta den igen, säger jag.

-Ska jag inte vila? säger D.

-Vila? säger jag.

-Man kan få kramp i handen om man spelar för mycket.

-Jag tror inte det gäller om man övar tio minuter i veckan, säger jag.

Det tror D, däremot. Man får ont i handen av att öva för mycket. Jag tror att man kan få ont i handen av att öva för lite också.

Grundlig

Dong-Mei går till botten med precis allt. När vi ställer undan resterna från dagens middag undrar hon om vi ska få samma i morgon. Det är stekt ris, det är det bästa hon veta, det är lite konstigt, smakar det barndom för henne?

-Nej, vi ska inte få det imorgon, pappa och jag ska äta det till lunch.
-Ska ni äta en var? undrar hon och tittar på de två glassförpackningarna med ris i kylen.

Ja, så var det tänkt. Är det viktigt att det är en var?

Hon är grundlig, vår unge.

Adoption på Svensktoppen

Till frukosten denna söndag bjöd maken på hits från förr (olyckligtvis) på Spotify. En av hitsen var det gamla dansbandet Schytts "En spännande dag för Josefine" från 1974.

I denna dansbandsdänga med skillingtrycksdramaturgi får vi följa Josefines första dag i skolan. Hon är mycket förväntansfull. Det ska bli spännande. Men sen visar det sig att alla barnen ringar in henne och stirrar på henne, för hon har svart hår. Det framkommer att hon är född i en annat land och hennes hud är "tillfälligtvis en annan".

Här har vi adoptionshistoria. På 70-talet var det lite proggigt och därför kreddigt att adoptera barn. En solidarisk handling med tredje världen. Schytts verkar ha haft lite proggiga, eller i alla fall folkliga, ambitioner. De skrev hyllningslåtar till det socialistiska (eller på sent sjuttiotal närmast kommunistiska) IFK Göteborg. Trots det mindre proggiga dansbandsformatet.

Adoption var bra 1974. Men det var synd om Josefine. Inte för att hon såg annorlunda ut, för det var bara en tillfällighet, inte för att hon var offer för transnationella adoption, utan för att de andra barnen var trångsynta.

Trångsynthet av olika slag är fortfarande ett problem, faktiskt. Men jag förväntar mig knappast att höra om det på Svensktoppen.

Fast det vore kanske bra?

Mitt fel

När jag duschar Dong-Mei sliter hon åt sig slangen och plötligt har hon sprutat ordentligt med vatten över mina jeans.

Eftersom jag har sått  och frusit på en lekplats och sedan cyklat hem och frusit och just tagit av mig kall klänning och satt på jeans och börjat tina är mycket blöta jeans det sista jag är sugen på.

-Men Dong-Mei, säger jag trött. Nu är jag ju helt genomblöt!
-Du stod lite i vägen.

Såklart. Det borde jag ha tänkt på.

EU

EU-toppmöte vare här. EU-bottenmöte, more like it.

I morse kunde vi inte ta bil (för att köra 2 km tog en och en halv timme igår, så vi hoppade det alternativet) och bussen går just på den avstängda vägen. Alltså gå.

2 km är inte hela världen att gå, kanske. Om man inte har en sexåring med sig. Så vi kom på att kick bike kunde vara bra. Men sexåringar har ju inget fokus. Det scootades hit och dit. Det stannades, startades, åktes för fort. Det kördes fel. Höger och vänster blandades ihop. Jag skrek stanna for dear life.

Vi kom tio minuter för sent.

Men nu åker de väl hem, topparna.

Kissen i hjärtat

Den älskade familjemedlemmen Kissen är mycket sjuk. Alla är ledsna. A. också. Men hon delar ändå med sig av sin tusenåriga visdom som av någon anledning redan tagit plats i hennes 6-åriga lilla varelse:

-Man har altid kvar dem i hjärtat. Man behöver bara tänka på dem, så finns de kvar.

Ja, så är det. Ändå vill jag att Kissen stannar alltid, inte bara i hjärtat, utan i lägenheten också.

Adoptionskritik i Flamman

Så otroligt märkligt och okunnigt i Flamman om transnationella adoptioner (Signalord: är man kritisk till adoption heter den transnationell. Är man inte kritisk heter den internationell.) Av en person som själv är adopterad och är aktivist och därför borde ha koll. 

Det blev fel överallt. Statliga bidrag täcker en betydande del av adoptionskostnaderna. Ja, om adoptionen är billig och skedde nyligen när bidraget höjts. Annars täcks kostnaderna verkligen inte av staten, som de gör om man får biologiska barn med lite förhinder eller komplikationer. Det blir betydligt dyrare för staten. Adoptionspraktiken är alltså inte i så stor utsträckning statligt finansierad.

Det blev fel överallt. Adoptionsorganisationers register för svinner inte, utan övertas av andra organisationer, om en organisation läggs ner.

Det blev fel överallt. Adoptionsorganisationerna tjänar inte storkovan. De lägger ju ner, snarast. Det finns statlig insyn genom en myndighet. Så fungerar mycket verksamhet - staten GÖR inte allt, men kan ändå ha kontroll. För min del kunde det gärna vara en statligt ägd process från början till slut, men frågan är om det skulle göra så stor skillnad.

Därmed, som alltid, inte sagt att adoption är problemfritt, enkelt och kul. Någonstans finns en eller flera människor som saknar sina barn. Och mina barn, deras barn, saknar vid någon punkt i livet åtminstone, sina föräldrar, dvs inte vi då.

Men jag undrar vad alternativet är. Vem ska ta hand om barn till missbrukande mödrar? Inte de missbrukande mödrarna, väl, det brukar vi inte gilla som lösning i Sverige heller. Ska de bo på barnhem länge ifall modern slutar missbruka? Och barn till psykiskt sjuka? 

Ett stort problem med adoption är att det blir fel överallt. 

Kom och köp!

-Kom och söp!

-Ja, vad kan man köpa?

-En pivin.

-En pingvin, jaha, vad kostar den?

-Halv sju.

Jag slog till.

Baiana

På väggen ovanför vårt badkar har vi ett handikapphandtag. Det har visat sig vara livsfarligt för Dong-Mei. Hon snurrar duschslangen runt det och skotar hem, sätter sin  hala intvålade fot på badkarskanten och hänger i slangen medan hon måttar med andra handen mot tänkta stjärnor.

Hon är Baiana. Eller Vaiana som vi andra säger.

Hon sjunger Vaiana-temat ur filmen.

Men då bestämmer mamman att man måste ha båda fötterna på badkarets botten, även när man är Baiana. För kanske får man inte hjälp av Maui.

Näsblod

D. har alltid blött näsblod. Ofta flera gånger i veckan, ibland varje dag. Flera gånger har vi talat med läkare och sagt att nu får vi bränna det här, men sen har det precis kommit en period med lite mindre näsblod och då har vi avvaktat. Ett par gånger har vi varit på väg till akuten med ett näsblod som inte har velat stanna trots tryck på näsrot, isbit i gommen och allehanda trick. Men halvvägs till akuten har det lugnat sig, och det är ju bra.

Näsblod kan också vara en tillgång, har det visat sig. En gång fick D. en ganska lös smocka av sin kompis på dagis, och så skvätte det blod. Det var mycket effektfullt och kompisen blev ångerfull och sprang och gömde sig under rutschkanan. Första dagen på fritids, när D. bara var fem, satte också näsblodet igång. Jag möttes i dörren av några gossar i tvåan som sade att blodet hade sprutat. Men D. hade varit cool, för honom är näsblod som att gå och kissa. Han fick omedelbart hjältestatus.

A. har blött näsblod två gånger i hela sitt liv. En gång när hon trillade ur en gunga och en gång blödde hon lite, lite när hon var förkyld. Men idag! Helt utan orsak, igen pillande, ingen smocka, ingen förkylning, ingen torr vinterluft - och så började det droppa blod. A. var själaglad. Helstolt. Näsblod! Precis som storebror. Det hade hon längtat efter länge.

Det gick över fort, men jag satte i en propp i näsan, ska att hon kunde glädjas åt näsblodet lite längre.

Trevlig och artig

Vår granne, som har två barn, frågade mig häromdagen så här:

-Jag har tänkt fråga er, för jag och min man har funderat så mycket på det: hur uppfostrade ni D? Han är så trevlig och artig.

Hon är från Japan, min granne och möjligen har hon en annan syn på vad uppfostran kan åstadkomma. Vi har inte gjort så mycket åt D. Inget särskilt smart i alla fall.

Just den morgonen hade jag faktiskt vrålat på D. att han inte är den enda människan planeten, om han nu trodde det. Det är inte bra föräldraskap. Möjligen blir D. lite artig av det. Fast jag tror inte att det hjälper.

Frågan är om det ens är bra att vara artig och trevlig. Det är bra att kunna vara det, förstås, men man ska ju helst inte vara för undfallande.

D. är ett socialt snille. Han avväger, kalibrerar och känner in. Men det har inte med uppfostran att göra. Han bara är sån.

Och han kalibrerar inte så noga hemma. Lyckligtvis, förmodligen, även om man kan bli trött ibland.