-Hur tycker du att det skulle vara om pappa och jag hade er och ett barn som såg ut mer som oss, med ljusare hår?
-Det skulle nog inte vara så bra.
-Jaså, hur då?
-Det skulle kännas som att det var ert originalbarn.
Så intressant. Ett originalbarn.
Sen pratade vi om vad det skulle innebära med ett originalbarn. Han trodde att vi skulle tycka bättre om det, eftersom det var ett originalbarn. Det lät förfärligt, men det visade sig vara en bluff från D:s sida. Han tycker om att höra historien om hur mycket man får anstränga sig och krångla för att få adoptera och ur glad man blir sen när barnen kommer.
Hoppas jag i alla fall. Det finns inget, inget alls, som talar för att jag skulle bli gladare av ett originalbarn.
Originalbarn?
Jag är adopterad från Asien och har en syster som råkar vara född i Örebro. Ett "originalbarn" alltså:) eller "biologiskt barn" som det ofta uttrycktes när vi var yngre. Ja inte inom vår familj då, för sånt har aldrig varit viktigt för oss,men för andra. Många har frågorna varit om vi blivit behandlade olika. Och svaret på det är otvivelaktigt ja. Men inte en sekund har jag trott eller känt att det berott på att hon legat i vår mammas mage och jag inte, utan snarare på att jag är den äldsta, den som satsat på studier och alltid haft mycket förvänäringar på mig att vara den skötsamma medan hon varit den typiska lillasystern som festat loss och (enligt mig) blitt rätt bortskämd av mamma:) jag tror faktiskt inte mina föräldrar är gladare för att de fick ett biobarn utan de är nog glada för att vi är vi liksom.
SvaraRaderaHar själv aldrig haft en biologisk släkting som jag umgåtts med, aldrig varit lik någon på,det sättet så det var spännande att få uppleva det när jag själv fick barn. Genom åren så har jag dock upptäckt att det är mindre kul att se hur han även ärvt mina dåliga sidor ( och de är visst fler än jag trodde, haha).
Sedan är jag lättad över att ni som adopterar nuförtiden verkar ha mer utbildning inför adoptionen, vad det kan innebära att vara mörk i en vit värld, något som inte direkt var nåt man talade om på 80-talet. Och det här med att barnens historia får förbli deras. Redan som barn fick jag frågan om jag hade träffat min biologiska familj, varför jag blev bortlämnad osv. Det kunde hända på tåget, vid busshållsplatsen, etc från helt främmande folk. Och artig som man var så svarade jag även om det kändes som ett intrång i mitt liv. Som vuxen är jag lite mer van, men har inte helt lärt mig parera det helt. Önskar att jag fått med mig det redan som liten att jag inte behöver svara ...
Gillar din blogg mycket och speciellt att läsa om din A som verkar vara en underbar karaktär. / Tanja
Tack!! och vad intressant att höra dig berätta om det som jag hela tiden ser från andra hållet.
RaderaOch fint att höra att det inte var konstigt att ha lite olika hudton i er familj. Det är inte konstigt här heller. Här är det norm.
Jag hoppas att 10-talets adoptivföräldrar är bättre förberedda för mångfalden, och själva samhället är ju lite annorlunda än 80-talets samhälle. Men ändå, jag fattade faktiskt inte att människor hängde upp sig så väldigt på andras familjebildning. Glad att höra att du har haft det bra i din!