Näsblod

D. har alltid blött näsblod. Ofta flera gånger i veckan, ibland varje dag. Flera gånger har vi talat med läkare och sagt att nu får vi bränna det här, men sen har det precis kommit en period med lite mindre näsblod och då har vi avvaktat. Ett par gånger har vi varit på väg till akuten med ett näsblod som inte har velat stanna trots tryck på näsrot, isbit i gommen och allehanda trick. Men halvvägs till akuten har det lugnat sig, och det är ju bra.

Näsblod kan också vara en tillgång, har det visat sig. En gång fick D. en ganska lös smocka av sin kompis på dagis, och så skvätte det blod. Det var mycket effektfullt och kompisen blev ångerfull och sprang och gömde sig under rutschkanan. Första dagen på fritids, när D. bara var fem, satte också näsblodet igång. Jag möttes i dörren av några gossar i tvåan som sade att blodet hade sprutat. Men D. hade varit cool, för honom är näsblod som att gå och kissa. Han fick omedelbart hjältestatus.

A. har blött näsblod två gånger i hela sitt liv. En gång när hon trillade ur en gunga och en gång blödde hon lite, lite när hon var förkyld. Men idag! Helt utan orsak, igen pillande, ingen smocka, ingen förkylning, ingen torr vinterluft - och så började det droppa blod. A. var själaglad. Helstolt. Näsblod! Precis som storebror. Det hade hon längtat efter länge.

Det gick över fort, men jag satte i en propp i näsan, ska att hon kunde glädjas åt näsblodet lite längre.