Maken räknar lite matte med den sjuåriga covidpatienten, som nu har tillfrisknat och mest dräller runt i karantän.
-Är du fin på talen över tio? frågan maken.
-Vet inte.
-Vad händer efter tio då?
-Det kommer högre tal.
Hon kommer att klara sig i livet, om hon inte sliter ut alla hon träffar.
Dong-Mei är hemma pga corona. Dvs hon var sjuk för flera dagar sedan, riktigt mycket sjuk, faktiskt, men det är hon ju inte längre. Hon leker.
-Åh, nu kommer jag försent! (Varför hon ska leka något som utspelar sig varje morgon i verkligenheten när hon inte är sjuk är oklart, men hon leker i alla fall försenad.)
A. som också har covid, eller vi tror det, hon hade också feber över 40 och ja, vi tror covid, säger:
-Skynda, iihh!
-Sluta tjata, A! Annars kommer jag ännu försenare, jag blir stressad.
Det är mycket roligare att lyssna på detta än att jobba. Jag ägnar mig åt halvvobb. Maken är hemma med sjuklingarna och jag är hemma och jobbar. Det var lättare när de var heldäckade som de var i helgen. Men det är så mycket roligare och lättare att leva när de inte är däckade.
Nu väntar jag på att få covid. Ingen kommer undan.
Nu har vi nog fått det! Provsvaret dröjer, men lilla människan, som Dong-Mei fortfarande kallas, är riktigt sjuk. Stackars henne.
Nu ska vi se hur det här går. Många familjer har klarat det förr.
Dong-Mei har matte i skolan förstås. De räknade med addtion och subtraktion, plus och minus är tydligen för töntar födda på sjuttiotalet.
Dong-Mei är väl medveten om att addition betyder att man läggertill nåt och subtraktion att man tar bort nåt. Ändå fick hon på något sätt sju minus två till nio. Så blev det vid subtraktion. Maken ifrågasatte lite detta svar. Men Dong-Mei var mycket bestämd.
Maken lade då ut sju okokta makaroner på bordet och frågade vad det blev kvar om man tog bort två. Dong-Mei tänkte inte så länge, men hon tänkte inte direkt tillstå att hon tänkt fel. Hon sa bara:
-Jag ändrar det i matteboken på måndag.
Och så krasade hon i sig de sju makaronerna.
Det är kaos på alla fronter. Det är inställda lektioner, det kommer hem gurgeltester som ingen hinner få svar på innan tiden för tänkt karantän ändå gått ut, och det är röra.
Men det gör ju inget. Vi kommer väl att få det, men just nu har vi det inte. Men kaoset har vi.
Dong-Mei blev inte vårt, mitt och makens, barn först. Hon blev sina syskons syster först.
Föräldrar hade hon lite dålig koll på. Men andra barnkände hon till från barnhemmet. De var kul, det var dem man hängde med. Så när vi hämtade henne tyckte hon förstås att det var hemskt, hon var rädd och ointresserad av att ha föräldrar. Men hon hade två stora syskon, och de var ljuset i hennes liv. Där de var var hon. Där de var var det tryggt, det var lite som vanligt, att hänga med andra barn.
Så när syskonen kom till oss när vi sa att det var mat, så kom Dong-Mei. När syskonen bad oss om hjälp, så bad hon också oss om hjälp. När vi sjöng med syskonen ville hon vara med. Och när vi gick ut på balkongen och tittade ut över Taipei tittade hon också.
Vi blev varnade av någon i branschen för detta. Också detta kunde förstås utgöra ett stort adoptionsrelaterat problem, att barnet så att säga inte knöt an till rätt personer, utan till syskonen.
Men som med så många andra hemska varningar i adoptionsbranschen visade det sig funka bra att lära av syskonen. Dong-Mei gick inte till dem när hon slog sig, hon gick till oss. Hon frågade oss om mat, inte dem. Hon blev tröstad av oss när hon var rädd.
Och dessutom fick hon två syskon som var så glada åt henne och som hon var så glad åt. Det gick bra.
Elsafamiljen har åkt skidor en vecka. Det var roligt, och en pärs. Dong-Mei, som inte är det minsta rädd för att slita fick en dag plötsligt nog och var arg på allt, särskilt på skidor. Hon är ofta arg på allt i och för sig, men aldrig på skidor.
Min man lirkade tills han gav upp och då tog jag vid. Vi kom flera hundra meter på en halvtimme. Jag var tålmodig, minst sagt. Men Dong-Mei gav inte upp. Hon skulle bråka.
-Du bara LÅTSAS vara snäll! fräste hon, och det låg något i det, för jag var förstås ganska trött på att stå i minusgraderna stilla och lirka någon meter för meter framåt i spåret. Utförsåkning vägrar hon fullständigt förebärande höjdrädsla.
Men det var bra ändå. Vi bakade kladdkaka och gjorde rockyroadchoklad som fick stelna i drivan utanför stugan. Och så såg vi norsk barnfilm och delade ett varmt täcke i ett kallt sovrum.
Och nu, mina vänner, är det vardag igen. Nu står vi på linan, kan man säga. Januari, februari, mars och april är inte mina bästa månader. Mars är värst, stålgrå, blåsig, torr och iskall, men blått solljus över vinterns damm. Man hade velat bo nån annanstans i mars, det hade man. Men det gör man inte och allt är väl ändå.
