Syskon och föräldrar

Dong-Mei blev inte vårt, mitt och makens, barn först. Hon blev sina syskons syster först.

Föräldrar hade hon lite dålig koll på. Men andra barnkände hon till från barnhemmet. De var kul, det var dem man hängde med. Så när vi hämtade henne tyckte hon förstås att det var hemskt, hon var rädd och ointresserad av att ha föräldrar. Men hon hade två stora syskon, och de var ljuset i hennes liv. Där de var var hon. Där de var var det tryggt, det var lite som vanligt, att hänga med andra barn.

Så när syskonen kom till oss när vi sa att det var mat, så kom Dong-Mei. När syskonen bad oss om hjälp, så bad hon också oss om hjälp. När vi sjöng med syskonen ville hon vara med. Och när vi gick ut på balkongen och tittade ut över Taipei tittade hon också.

Vi blev varnade av någon i branschen för detta. Också detta kunde förstås utgöra ett stort adoptionsrelaterat problem, att barnet så att säga inte knöt an till rätt personer, utan till syskonen.

Men som med så många andra hemska varningar i adoptionsbranschen visade det sig funka bra att lära av syskonen. Dong-Mei gick inte till dem när hon slog sig, hon gick till oss. Hon frågade oss om mat, inte dem. Hon blev tröstad av oss när hon var rädd.

Och dessutom fick hon två syskon som var så glada åt henne och som hon var så glad åt. Det gick bra.