Elsafamiljen har åkt skidor en vecka. Det var roligt, och en pärs. Dong-Mei, som inte är det minsta rädd för att slita fick en dag plötsligt nog och var arg på allt, särskilt på skidor. Hon är ofta arg på allt i och för sig, men aldrig på skidor.
Min man lirkade tills han gav upp och då tog jag vid. Vi kom flera hundra meter på en halvtimme. Jag var tålmodig, minst sagt. Men Dong-Mei gav inte upp. Hon skulle bråka.
-Du bara LÅTSAS vara snäll! fräste hon, och det låg något i det, för jag var förstås ganska trött på att stå i minusgraderna stilla och lirka någon meter för meter framåt i spåret. Utförsåkning vägrar hon fullständigt förebärande höjdrädsla.
Men det var bra ändå. Vi bakade kladdkaka och gjorde rockyroadchoklad som fick stelna i drivan utanför stugan. Och så såg vi norsk barnfilm och delade ett varmt täcke i ett kallt sovrum.
Och nu, mina vänner, är det vardag igen. Nu står vi på linan, kan man säga. Januari, februari, mars och april är inte mina bästa månader. Mars är värst, stålgrå, blåsig, torr och iskall, men blått solljus över vinterns damm. Man hade velat bo nån annanstans i mars, det hade man. Men det gör man inte och allt är väl ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar