Hushållsarbete

Vi ska ha en rolig sportlovsdag tycker barnen. Min man arbetar och jag och barnen är i sommarstugan. Vi kan ta en cykeltur i det fina vårvädret, vi kan köpa lite gott förmiddagsfika, vi kan välja ut något till middag, jag har lovat att baka sockerkaka med Dong-Mei och spela spel med D. och A.

Men det är märkvärdigt. "En rolig dag" bygger helt på att mamman gör väldigt många extra moment. För man kan ju inte låta bli att äta frukost för att man ska spela spel. Nej, utan först ska mamman göra välling, göra frukost, diska undan frukost för hand pga sommarstuga, duscha barn och se till att de klär på sig, det kan man inte lita på att de gör om man inte kontrollerar förloppet (käre värld!!), sen förbereda lunch, diska lunch, ta bort alla grejor som ungarna strösslar över golvet och så klämma in cykeltur och pumpa vintertrötta däck i den ekvationen.

Under tiden har barnen mycket tråkigt. De klagar och uttråkningsmuckar med varandra. Rimlig arbetsfördelning. Nej, det är ju inte det.

Jag blir till slut arg. De får försöka fatta att om det ska bli trevligheter så får de göra lite av arbetet hemma. Annars hinner jag bara det.

Idag fattade de faktiskt det. Och dessutom tyckte de att det var ganska kul att göra något istället för att sitta nedhasade i isoffan. Dong-Mei gick ut och cyklade och A. hejade på, mendan D. plockade undan massa konstigt lekmaterial.

Om jag inte måste göra allt blir jag roligare. Hoppas de kommer ihåg det ett tag.

Wo you san ge zhong guo haizi.

När vi hämtade D. frågade någon på hans barnhem om vi skulle lära oss kinesiska. De visste allt om oss. D.v.s. även att jag är språkvetare.

Jag är ju språkvetare, så jag tänkte:

-Darn no, Chinese is hard! Tones and all.

Men det var ju inte rätt svar, inte på nåt sätt. Jag sa:

-...eh, yes.

Och apropå min ständiga skuld: jag tänker inte vara en aningslös adoptivförälder (ursäkta dåligt ord, men vad ska jag kalla det, förälder som har adopterat?) så jag kräver av mig själv att jag lär mig lite kinesiska. Jag vill kunna prata med barnens släktingar i framtiden. Mammorna. Och andra. Jag vill att barnen ska lära sig och ett bra sätt är ju att kunna själv. Och lite får man liksom skärpa till sig om man har barn från andra platser.

Jag har gått en kurs. Jag har skaffat självstudielitteratur. Jättedålig, man måste lära sig skriva samtidigt och jag vill kunna prata. Men mest har jag hängt på barnens modersmålsundervisning, som jag naturligtvis har anmält dem till och tjatat om tills den beviljats. De har rätt till det, men alla skolor tycker inte riktigt det.

Förresten har D. inte fått det sedan flytten till Stockholm, men A. har fått det, inga problem. Eller ja, lite problem var det ju, krävdes en del upprepade förfrågningar, kan man säga. Måste ta nya tag med tjatet för D:s del.

Det går i alla fall inte anmärkningsvärt bra med mina kinesiskastudier. Och eftersom kinesiska just är svårt, tones and all, hjälper det inte ens att jag ibland faktiskt kan ett ord här och ett där. Det krävs väldigt mycket god vilja från den som lyssnar ändå.

Jag har tre kinesiska barn. Wo you san ge zhong guo haizi. (Inga toner redovisade, glömmer alltid vilken det är, och minns jag får jag inte till det.)

Jag får kämpa vidare.

Komiker

Tur att barn tycker att man är så kul, trots att man inte är så kul.

I går lyckades jag lura på Dong-Mei alla kläder genom att låtsas att jag hade glömt vad allt hette. Hette det jicka? Jecka? Nej, jacka, tur att hon kom ihåg det! Till och med A. tyckte att det här var välidgt humoristiskt, och alla var på mycket glatt och skrattigt humör och vi kom iväg bara något senare än jag hade tänkt mig, betydligt tidigare än om jag hade sagt att nujädrar! får ni klä på er så vi kan gå!

Men en del av mig gillar inte mig själv som komiker. Det känns som att jag ljuger. Jag tänker ju "Kan ni bara klä på er!!", det jag säger är så skilt från det jag tänker.

De kanske blir schizofrena av glappet mellan mitt inre och mitt yttre, eller så märker de inte mitt inre?

Men på andra arenor brukar man ju inte vara så noga med ärligheten. Inte säger man på jobbet vad man egentligen tänker hela tiden. Och då kallas det takt, eller hyfs.

Antingen är det hyfs också när jag lurar på barnen kläder med konstiga ordlekar, eller så är det så att jag bryr mig om barnen och relationen till dem mer. Jag vill vara det riktiga jag med dem. Inte nån påklistrad variant. Eller en som inte bryr sig tillräckligt för att säga obekväma saker.

Ett jobb

Min man, pappan, är på väg till arbetet. I förbifarten, när Dong-Mei springer genom hallen, ropar hon in mot köket:

-Jag har också ett jobb! Att sköta mig.

Minnen

Jag frågar Dong-Mei vad hon har gjort idag på dagis. Hon svarar inte. Jag frågar igen.

-Låt mig tänka! Min hjärna måste få upp minnena.

Skuld

Denna eviga skuld över att vara adoptivförälder. Varför ska jag få ha de här varma, roliga, knepiga, jobbiga, märkvärdiga och underbara barnen hos mig? Varför inte de andra mammorna?

För det gick inte. De kunde ju inte. De såg inget sätt. Det kanske fanns ett sätt. Det kanske hade funnits ett sätt. Om jag hade givit dem alla pengarna? Om jag hade givit dem hälften av min lön för alltid, det kankse är vad det kostar oss nu att hålla kidsen flytande, jag har aldrig räknat efter. Men om?

En del adoptionsaktivister menar att man aldrig ska ta barnen från deras hemländer. De har rätt att stanna. Och det klart. Men om de får bo på barnhem? Är en nationalstat värd så himla mycket att man är beredd att växa upp utan tillhörighet till någon som älskar en över allt, allt? Jag skulle lätt ge upp min nationalstat för barnen, för min man, för en hel del annat. Jo, det skulle jag, vem skulle inte det?

Så vad hade varit bättre? Bättre för mammorna, såklart, bättre för dem. Jag fattar inte hur de orkar en enda timme utan sina barn. Jag upprepar det, jag brukar ju tjata om det, jag skulle vilja ha dem på videolänk hela tiden, tillbringa alla ledigheter med dem, visa dem hela tiden och igen att deras ungar är hela. Att de blir perfekta svenska ungar, och perfekta taiwanesiska ungar eller bara perfekta ungar. Allt är väl.

Eller?

Vinsten

Jag pratar med vår gode vän, som är asiatisk amerikan, och lite annat. Han och hans fru tröttnar ibland på att människor ifrågasätter om deras dotter är hustruns barn. Kanske inte så ofta i Sverige, men ofta utomlands.

-Det där är inte ditt barn! säger en listig dam till min kompis, där hon sitter och väntar på ett tåg med dottern i knät.

När vi fem är ute med denna familj blir många människor förbryllade. De tittar och tittar, asiater här och skandinaver där och HUR HÖR DE IHOP EGENTLIGEN!?

-Why do they need to know? frågar jag mannen.
-Yes, what do they gain from knowing? säger han.

Jag har inte lyckats fånga det tanken så bra i ord. Men det är ju just det: vad är vinsten för dem om de får veta hur och var och varför våra barn är adopterade och om det kom samtidigt eller är "riktiga syskon"?

Vad är vinsten? What do they gain from knowing?

Utveckling

Sen flytten till vår lugna Stockholmsförort har vi sannerligen inte varit ute för mycket i stadens sus och dus. Vi har däremot försökt komma in till stan och gå på lite kulturgrejer så att barnen ska märka att de bor i Stockholm och inte på landet som man lätt kan tro annars. Det är ju naturligtvis fantastiskt att bo så här, alldeles lugnt nära stan. Men det blir alltså inte så mycket stad.

I alla fall: I helgen hade jag bestämt att vi skulle gå på Liljevalchs vårsalong. Lunch fick bli i anslutning till det. I söndags firade vi för länge sedan utlovat kinesiskt nyår, lite för sent. Det gjorde vi på världens roligaste hemlagade kinesiska kök på Söder. Och idag, måndag och allt, åt vi nudlar inne i stan, eftersom min man ändå hade levererat A. till mig på Hötorget för att hon skulle på synundersökning. Då kom Dong-Mei med i samma sväng, och D. fick åka från skolan och möta upp oss på Hötorget. (Det är väldigt vad han blir storstadsvan. Han bara tar tunnelbanan hit och dit; han åker mycket med sin klass när de gör konserter och grejer, så han börjar få riktigt bra koll, han märker i alla fall att han bor i Stockholm.)

I alla fall, igen: Vi åt nudlar, uteätning med alla kidsen för tredje dagen i rad. D. är nöjd med denna nyordning:

-Det känns som att vår familj har utvecklats väldigt mycket sista tiden.

Minoritet

Gänget är ute och äter på restaurang tillsammans med en annan familj. Den andra familjen består av en mamma som ser ut som typ jag, en pappa som ser ut som han är född i Asien, för han är det, och deras dotter som ser ut som en blandning, som hon ju är.

-Det finns fem vanliga människor och tre andra här, konstaterar D, och de andra håller med. Så är det absolut, tycker de. Fem ser ut som man ska, tre är minoritet.

Jag älskar det perspektivet. Och jag tycker ju också egentligen att barn ska ha svart hår, hur ser man annars att de är barn, liksom? Men jag fattar att det nog handlar om en vana.

Ett ögonblick

Dong-Mei bär runt på nån grej hon har fått nånstans. Men det är svårt att sätta på sig vantarna med grejen, så hon räcker över den till mig med artigt och enormt lillgammalt (Hon är fyra, hur blev det så här?):

-Kan du hålla den här ett litet ögonblick?

Säkerhet

För att veta vad barnen ska göra på jympalektionerna måste man logga in med sitt bankid. Det är ju bra med sekretess. Men det blir väldigt mycket administration, ovanpå annan administration.

När man överväger fler barn i en familj tänker man kanske på om man har ork för nattvak och lek för en till. Kärlek för en till. Plats för en till. Pengar för en till.

Men inte på om man orkar logga in med sitt bankid för en till.

Kär i

Medan jag försöker snabba på promenaden från tunnelbanan till A:s fritids pratar Dong-Mei och jag om vad det betyder att vara rik. Det betyder att man har mycket pengar eller mycket av något annat som man tycker om och som är viktigt för en. Som barn, kanske. Eller kärlek, kommer Dong-Mei på. Precis, eller kärlek.

-Man kan vara kär i sina barn, säger Dong-Mei.
-Ja, säger jag.
-Man kan vara kär i sin man. Man kan vara kär i sin katt. Man kan vara kär i pengar. Man kan vara kär i sin gosedjurskrokodil. Sen finns det inget mer.

Så då vet ni. Listan är komplett.

Inte passa in

A. är den i familjen som har varit mest skeptisk till flytten. Nästan hela första teminen i nya skolan, hela hösten alltså, var hon lite grann med olika barn, men inte med någon särskild. Helst satt hon för sig själv på en blå sandbox på skolgården.

Och jag och min man försökte säga att hon skulle hänga på, hon skulle leka med de andra.

-Jag vill inte leka med dem, sa A. De leker inte roliga lekar.
-Nej, men ibland när man är ny, måste man kanske anpassa sig lite blablabla, försökte jag och min man,

Men så, strax före jul, kom Xerxes in på banan. Och nu också Sanna. Dem gillar A. Hon kan förklara varför hon vill vara med dem och varför hon inte vill vara med de andra.

Så A. har gjort rätt hela tiden. Hon har kollat och testat och sedan vaskat fram guld. Hon har valt att vara med dem hon gillar, inte kämpa för att passa in i nån annans mall.

Det är vi föräldrar som alltså var fel ute. Först ska man tjata på en sjuåring om att hon ska anpassa sig och bjuda till. Sen, när barnet är sådär femton, ska man tjata om att hon bara ska göra det hon själv vill, att ingen annan får bestämma vem hon ska vara och vad hon ska göra.

Hur ska hon förstå det då plötligt om hon inte har övat?

Nej, heja dig, A. Du har fattat. Glöm inte. Så lovar jag att bättra mig också och inte tjata om fel saker.