Wo you san ge zhong guo haizi.

När vi hämtade D. frågade någon på hans barnhem om vi skulle lära oss kinesiska. De visste allt om oss. D.v.s. även att jag är språkvetare.

Jag är ju språkvetare, så jag tänkte:

-Darn no, Chinese is hard! Tones and all.

Men det var ju inte rätt svar, inte på nåt sätt. Jag sa:

-...eh, yes.

Och apropå min ständiga skuld: jag tänker inte vara en aningslös adoptivförälder (ursäkta dåligt ord, men vad ska jag kalla det, förälder som har adopterat?) så jag kräver av mig själv att jag lär mig lite kinesiska. Jag vill kunna prata med barnens släktingar i framtiden. Mammorna. Och andra. Jag vill att barnen ska lära sig och ett bra sätt är ju att kunna själv. Och lite får man liksom skärpa till sig om man har barn från andra platser.

Jag har gått en kurs. Jag har skaffat självstudielitteratur. Jättedålig, man måste lära sig skriva samtidigt och jag vill kunna prata. Men mest har jag hängt på barnens modersmålsundervisning, som jag naturligtvis har anmält dem till och tjatat om tills den beviljats. De har rätt till det, men alla skolor tycker inte riktigt det.

Förresten har D. inte fått det sedan flytten till Stockholm, men A. har fått det, inga problem. Eller ja, lite problem var det ju, krävdes en del upprepade förfrågningar, kan man säga. Måste ta nya tag med tjatet för D:s del.

Det går i alla fall inte anmärkningsvärt bra med mina kinesiskastudier. Och eftersom kinesiska just är svårt, tones and all, hjälper det inte ens att jag ibland faktiskt kan ett ord här och ett där. Det krävs väldigt mycket god vilja från den som lyssnar ändå.

Jag har tre kinesiska barn. Wo you san ge zhong guo haizi. (Inga toner redovisade, glömmer alltid vilken det är, och minns jag får jag inte till det.)

Jag får kämpa vidare.