Komiker

Tur att barn tycker att man är så kul, trots att man inte är så kul.

I går lyckades jag lura på Dong-Mei alla kläder genom att låtsas att jag hade glömt vad allt hette. Hette det jicka? Jecka? Nej, jacka, tur att hon kom ihåg det! Till och med A. tyckte att det här var välidgt humoristiskt, och alla var på mycket glatt och skrattigt humör och vi kom iväg bara något senare än jag hade tänkt mig, betydligt tidigare än om jag hade sagt att nujädrar! får ni klä på er så vi kan gå!

Men en del av mig gillar inte mig själv som komiker. Det känns som att jag ljuger. Jag tänker ju "Kan ni bara klä på er!!", det jag säger är så skilt från det jag tänker.

De kanske blir schizofrena av glappet mellan mitt inre och mitt yttre, eller så märker de inte mitt inre?

Men på andra arenor brukar man ju inte vara så noga med ärligheten. Inte säger man på jobbet vad man egentligen tänker hela tiden. Och då kallas det takt, eller hyfs.

Antingen är det hyfs också när jag lurar på barnen kläder med konstiga ordlekar, eller så är det så att jag bryr mig om barnen och relationen till dem mer. Jag vill vara det riktiga jag med dem. Inte nån påklistrad variant. Eller en som inte bryr sig tillräckligt för att säga obekväma saker.