Bläckpenna

Dong-Mei kladdar med en bläckpenna i sin handflata. Den blir full av blå streck.

-Jag tror den här pennan funkar, säger hon.

Ja, det verkar ju så.

Solen sjönk så rund och röd som ett norrlands lingonbröd

Ända sen tidigt i min bekantskap med Dong-Mei har hon gillat Lennart Hellsing. Och hon verkar gilla allt av honom, så det måste handla om en litterär preferens från hennes sida.

Hon gillar också Boken om Bagar Bengtsson. Vilket är konstigt, för vi läste den bara för att den stod där i hyllan, den var dåligt anpassad i ålder. 

Spelade ingen roll. Hon kan den nästan helt utantill, trots att hon inte vet vad alkov är. Eller för den delen krabbelurer, som sig bör eller mjölbestänkta linning.

All konsumtion av Lennart Hellsing har givit henne ett ganska märkligt ordförråd. När A. och Dong-Mei satt och ritade teckningar tillsammans, så gjorde A. en sol på himlen.

-Som ett norrlands lingonbröd! utbrister Dong-Mei.

Mamma i kiss- och bajsåldern

Dong-Mei hade bajsat tre hårda kulor i blöjan och inspekterade resultatet.

-Tre små vänner! utbrast hon.

Och så undrar folk ibland om man tycker att det är "roligt" att ha barn. Klart man tycker.

Julklappar

Det blev en väldigt intressant klapputdelning i vår familj.

A., älskade galenpanna, hade gjort en fin julklapp till Dong-Mei. A. och jag hade tillsammans gjort hjärtan med textilfärg på en tröja. Det blev ju ett bra paket.

Men övriga familjemedlemmar hade inte fått lika fint. Det löste A. på lite olika sätt. D. fick en filt som A. hade snott i hans låda. Jag fick ett paket tamponger, som hon snott i badrummet. Öppnat. Praktisk julklapp. Om än lite märklig att öppna i allas närvaro, men det är faktiskt år 2017 i år, så det gick ganska väl. Svågern hade ganska kul åt det.

Men sedan hade kleptomanin slagit över, för Dong-Mei fick en klapp till. Nämligen en femtiokronorssedel i en liten ask. Vi har en burk hemma, där vi lägger mynt som hamnar i fickor och i botten på väskor. Någon enstaka gång hamnar det en sedel i burken också, och det hade det gjort nu före jul, tydligen. Och den de A. knyckt. Det är inte så bra att hon knycker pengar, även om hon såklart inte förstod riktigt vad det var hon tog.

Men hon fattade att inte det var helt bra, så för att undvika problem gav hon bort sitt stöldgods. Smart.

God jul

Dong-Mei tittade på när jag slog in en julklapp. Då kom hon på att hon absolut också ville göra i ordning en julklapp till morfar. Det är väldigt rart hur hon månar om morfar.

Jaha, jag föreslog att hon skulle rita en teckning. Fram med pennor och papper. Ganska snart kom hon tillbaka med en teckning med ett virrvarr av orangea och bruna linjer.

-Det är kiss och bajs! sa hon, glädjestrålande.

-Jaa... Men är det en så trevlig julklapp med kiss och bajs, undrade jag.

-Det är inte på riktigt! Det är bara teckning!

Jaha. Ja, det fattade ju jag också, faktiskt.

Vi slog in den och skrev god jul på och hon dekorerade med mer tuschteckning.

God jul, morfar.

Föräldraskap, flätor och fly förbannad

Varje morgon, fast allt har gått bra, får A. till slut ett bryt. Hon skriker, springer in i rum och smäller dörrar.

Ibland tror vi att det beror på att vi ställer krav. Hon hanterar krav mycket dåligt. Ber man henne städa slutar det alltid i skrik vrål eller gråt. Eller allt.

Och när man ska iväg med tre barn till dagis och skola före åtta på morgonen så måste det ställas krav. Nästan alltid blir det avgörande att A:s långa hår måste sättas upp. Hon ska göra det själv. Det blir trassligt och bedrövligt. Alltså måste en vuxen göra det. Och vi har provat att hon får välja hårband, hon får välja tofs eller fläta eller liten tofs eller Pippiflätor eller varje annan tänkbar frisyr.  Men det blir kris ändå. Och blir det inte kris över flätorna så blir det kris över något annat. Man kan alltså misstänka att det inte bara är kraven som är så jobbiga. Kanske är det skolan som är jobbig för A.

I morse gick hela alltet så mycket i baklås att maken fick köra iväg D. för att han inte skulle komma försent, medan A. fick fortsätta megakrångel här hemma. I bilkön på väg med D. till skolan stod en bil framför med ett registeringsnummer som började med bokstäverna BUP. Maken/pappan tänkte att det var ett omen. Kanske är det dags för lite hjälp för lila A.

Jag försöker utröna vad problemet är. Är de dumma mot henne? Känner hon sig dum?

Jag har kollat med personalen, och nejdå, säger de, hon klarar av sociala kontakter med andra barn. Men jag undrar, jag, ser skolor allting?

Att gå till matsalen verkar vara särskilt problematiskt om man frågar A. Det är högst oklart vad som gör det jobbigt. Hon har glömt "vad det heter", det som är jobbigt och jag har bett om omskrivningar, men det går inte.

Kanske är problemet att hon blir så arg över flätorna?

Det är mycket svårt att vara förälder.

På samma tema

Dong-Mei ska klättra upp på en stol. När hon tar den från köksbordet, slungar hon den runt i en halvcirkel och träffar då D. på tån. Han får rätt ont, men det var ju Dong-Mei som gjorde det, så han sväljer smärtan. (Hade det varit A. hade han illtjutit i tio minuter.)

-Förlåt! Du stod i mitten och jag svängde! säger Dong-Mei.

Det är alltid nån annas fel att hen råkar illa ut när hon är i farten.

Igår tittade min man och Dong-Mei på fyrverkerier utanför fönstret. Hon hoppade engagerat och råkade då hoppa rätt på sin fars fot.

-Hur kan nån som väger 15 kilo stämpla mig så hårt, utbrister maken.
-Du stod lite nära! svarar Dong -Mei.

Man får se upp med henne. Och hon tycker att hennes inblandning är ganska marginell.

Vem är jag gift med?

-Vad gör du? frågar Dong-Mei. (Nej, hon frågar Vad du göra?)
-Jag ringer min man, säger jag och grejar med mobilen.
-Är det Lars? frågar hon. Lars är en vän i familjen.
-Nej, säger jag, inte är jag gift med Lars, jag är ju gift med pappa!
-Är Lars din gammelman?
-Alltså, nej, jag har aldrig varit gift med Lars.
-Nähej.

Hur tänker de om allt?

Mammorna och Papporna

Alla föräldrar får väl förr eller senare stå till svars för hur de har hanterat barnen och barndomen. Barnen växer upp och ifrågasätter. Eller barnens terapeut, vad vet jag. Eller nån annan. Om inte annat man själv.

Men jag ska stå till svars inför Mamman också. Den andra mamman. Och Pappan, i förekommande fall.

Jag hoppas att barnen ska känna den kärlek som står på på högsta volym i mitt bröst. Som vrålar så fort jag ser dem. Som borde räcka för att skydda dem mot allt ont, som borde räcka för att göra dem trygga, som borde kunna flytta kontinenter.

Men det räcker ju inte. Så mycket mer ska till, och det är inte direkt lätt att vara förälder, oavsett vilken sorts förälder man är.

Jag vet att det finns mammor och pappor som önskar och hoppas, utan att kunna kontrollera det, att barnen växer upp i glada och kärleksfulla familjer. Det tänker jag på varje gång jag tvärtröttnar på slängandet av jackor i hallen, på att inget läggs tillbaka, på att somliga yngre familjemedlemmar inte kan sitta i en soffa utan att trycka fötterna mot bordet och fösa undan det och se till att två av tre plymåer är ur position.

Jag får inte tvärtröttna. För jag lovade att vara bra. Men jag tvärtröttnar.

Uppfostran, trots, fas?

Jag undrar om det var en riktigt bra idé det här med att låta Dong-Mei vara fri från uppfostran. Vi hade väldigt mycket fler regler för D. och A. Dong-Mei har fått vara som hon är. Vi har bara luktat på den goda doften av barn, vi har skrattat åt knäpperier, pussat på tjockkinder och någon enstaka gång bett henne skärpa sig.

Kanske är det det som har lett till att Dong-Mei numer tror att allt ska gå hennes väg hela tiden. Hon vrålar rätt ut när hon inte får som hon vill. Just nu sitter hon i köket på sin plats vid det dukade bordet, som väntar på att pappa och D. ska komma hem, så att vi kan äta middagen som är klar, och illtjuter för att hon inte får strösocker i sitt glas att äta med sked rätt av. Sen när får nån nånsin socker i ett glas att äta rätt av med sked?

Antingen är det brist på uppfostran. Eller så är det det att hon är tre. Kan också vara en kombo.

Eller, mitt mantra, en fas. Då blir det bättre av sig självt!

Tandfen

Igår tappade A. sin allra första tand. En liten tand i underkäken. Hon lade den under kudden för att tandfen skulle kunna komma och ge henne en present. Det har vi inte gjort med något annat barn, men A. var rätt säkert på att det skulle gå till så. Hon sade att hon inte trodde på tandfen, men ändå. 

Så när A. hade somnat smög jag in en liten present under kudden, bredvid tanden. D. såg det. Och då hände det storartade.

Han började inte prata om att det var orättvist, att han inte fått nån tandpresent. Istället log han hemlighetsfullt och sade att han inte skulle säga till A. att det var jag som lagt dit presenten. Hon skulle få tro på sin saga.

Och imorse kom A. glädjestrålande och visade mig presenten. Som om det inte var helt uteslutet att någon annan än jag lagt dit den.

Språkvetenskap

-Vad bra du dixar korken! säger Dong-Mei

när jag diskar ett kastrullock.

Alla skolboksexempel på barnspråk är med. Byter plats på s och k, övergeneraliserar betydelse i ett ord hon kan och så att-satsen utan att. Så gör hon generellt med bisatser; bara skippar bisatsinledaren.

Det är nog ingen som är så intresserad av sånt här. Men jag kommer att sakna det.

Originalbarn?

Jag berättar för D. om en kollega som är oadopterad, men som har en adopterad lillasyster.  De ser alltså inte likadana ut, riktigt. Han har ljusbrunt hår, lillasystern har svart hår som du, D och A och Dong-Mei.

-Hur tycker du att det skulle vara om pappa och jag hade er och ett barn som såg ut mer som oss, med ljusare hår?

-Det skulle nog inte vara så bra.

-Jaså, hur då?

-Det skulle kännas som att det var ert originalbarn.

Så intressant. Ett originalbarn.

Sen pratade vi om vad det skulle innebära med ett originalbarn. Han trodde att vi skulle tycka bättre om det, eftersom det var ett originalbarn. Det lät förfärligt, men det visade sig vara en bluff från D:s sida. Han tycker om att höra historien om hur mycket man får anstränga sig och krångla för att få adoptera och ur glad man blir sen när barnen kommer.

Hoppas jag i alla fall. Det finns inget, inget alls, som talar för att jag skulle bli gladare av ett originalbarn.

Originalbarn?

Levig

Vi måste åka till djursjukhuset och hämta det som är kvar av den älskade kissen i en papplåda. Dong-Mei blir nöjd. Vi har ju sagt att kissen aldrig mer kommer tillbaka, men nu verkar det ju ändå som att hon kommer att komma tillbaka. I papplåda.

-Är hon levig?
-Nej, hon blir aldrig mer levig, det går inte, Dong-Mei.
-Då blir jag lite orolig igen.

Man behöver väl knappast ens vara orolig. Men jag förstår vad hon menar.

Puss

-Dong-Mei, jag har en fråga.

-Ja?

-Får jag en puss?

-Nej!

-Jaså.

-Du får imorgon.

Så i morse krävde jag att få den där utlovade pussen.

-Nej, bara på tisdag.

Nu är det lördag. Får vänta några dagar till då.

38

38 uddastrumpor i dag.

Hur är det ens möjligt?

Öva

D. spelar cello. Han övar i bästa fall en gång i veckan. Något motvilligt sätter han sig och spelar en långsam version av Nu tändas. 

-Ta den igen, säger jag.

-Ska jag inte vila? säger D.

-Vila? säger jag.

-Man kan få kramp i handen om man spelar för mycket.

-Jag tror inte det gäller om man övar tio minuter i veckan, säger jag.

Det tror D, däremot. Man får ont i handen av att öva för mycket. Jag tror att man kan få ont i handen av att öva för lite också.

Grundlig

Dong-Mei går till botten med precis allt. När vi ställer undan resterna från dagens middag undrar hon om vi ska få samma i morgon. Det är stekt ris, det är det bästa hon veta, det är lite konstigt, smakar det barndom för henne?

-Nej, vi ska inte få det imorgon, pappa och jag ska äta det till lunch.
-Ska ni äta en var? undrar hon och tittar på de två glassförpackningarna med ris i kylen.

Ja, så var det tänkt. Är det viktigt att det är en var?

Hon är grundlig, vår unge.

Adoption på Svensktoppen

Till frukosten denna söndag bjöd maken på hits från förr (olyckligtvis) på Spotify. En av hitsen var det gamla dansbandet Schytts "En spännande dag för Josefine" från 1974.

I denna dansbandsdänga med skillingtrycksdramaturgi får vi följa Josefines första dag i skolan. Hon är mycket förväntansfull. Det ska bli spännande. Men sen visar det sig att alla barnen ringar in henne och stirrar på henne, för hon har svart hår. Det framkommer att hon är född i en annat land och hennes hud är "tillfälligtvis en annan".

Här har vi adoptionshistoria. På 70-talet var det lite proggigt och därför kreddigt att adoptera barn. En solidarisk handling med tredje världen. Schytts verkar ha haft lite proggiga, eller i alla fall folkliga, ambitioner. De skrev hyllningslåtar till det socialistiska (eller på sent sjuttiotal närmast kommunistiska) IFK Göteborg. Trots det mindre proggiga dansbandsformatet.

Adoption var bra 1974. Men det var synd om Josefine. Inte för att hon såg annorlunda ut, för det var bara en tillfällighet, inte för att hon var offer för transnationella adoption, utan för att de andra barnen var trångsynta.

Trångsynthet av olika slag är fortfarande ett problem, faktiskt. Men jag förväntar mig knappast att höra om det på Svensktoppen.

Fast det vore kanske bra?

Mitt fel

När jag duschar Dong-Mei sliter hon åt sig slangen och plötligt har hon sprutat ordentligt med vatten över mina jeans.

Eftersom jag har sått  och frusit på en lekplats och sedan cyklat hem och frusit och just tagit av mig kall klänning och satt på jeans och börjat tina är mycket blöta jeans det sista jag är sugen på.

-Men Dong-Mei, säger jag trött. Nu är jag ju helt genomblöt!
-Du stod lite i vägen.

Såklart. Det borde jag ha tänkt på.

EU

EU-toppmöte vare här. EU-bottenmöte, more like it.

I morse kunde vi inte ta bil (för att köra 2 km tog en och en halv timme igår, så vi hoppade det alternativet) och bussen går just på den avstängda vägen. Alltså gå.

2 km är inte hela världen att gå, kanske. Om man inte har en sexåring med sig. Så vi kom på att kick bike kunde vara bra. Men sexåringar har ju inget fokus. Det scootades hit och dit. Det stannades, startades, åktes för fort. Det kördes fel. Höger och vänster blandades ihop. Jag skrek stanna for dear life.

Vi kom tio minuter för sent.

Men nu åker de väl hem, topparna.

Kissen i hjärtat

Den älskade familjemedlemmen Kissen är mycket sjuk. Alla är ledsna. A. också. Men hon delar ändå med sig av sin tusenåriga visdom som av någon anledning redan tagit plats i hennes 6-åriga lilla varelse:

-Man har altid kvar dem i hjärtat. Man behöver bara tänka på dem, så finns de kvar.

Ja, så är det. Ändå vill jag att Kissen stannar alltid, inte bara i hjärtat, utan i lägenheten också.

Adoptionskritik i Flamman

Så otroligt märkligt och okunnigt i Flamman om transnationella adoptioner (Signalord: är man kritisk till adoption heter den transnationell. Är man inte kritisk heter den internationell.) Av en person som själv är adopterad och är aktivist och därför borde ha koll. 

Det blev fel överallt. Statliga bidrag täcker en betydande del av adoptionskostnaderna. Ja, om adoptionen är billig och skedde nyligen när bidraget höjts. Annars täcks kostnaderna verkligen inte av staten, som de gör om man får biologiska barn med lite förhinder eller komplikationer. Det blir betydligt dyrare för staten. Adoptionspraktiken är alltså inte i så stor utsträckning statligt finansierad.

Det blev fel överallt. Adoptionsorganisationers register för svinner inte, utan övertas av andra organisationer, om en organisation läggs ner.

Det blev fel överallt. Adoptionsorganisationerna tjänar inte storkovan. De lägger ju ner, snarast. Det finns statlig insyn genom en myndighet. Så fungerar mycket verksamhet - staten GÖR inte allt, men kan ändå ha kontroll. För min del kunde det gärna vara en statligt ägd process från början till slut, men frågan är om det skulle göra så stor skillnad.

Därmed, som alltid, inte sagt att adoption är problemfritt, enkelt och kul. Någonstans finns en eller flera människor som saknar sina barn. Och mina barn, deras barn, saknar vid någon punkt i livet åtminstone, sina föräldrar, dvs inte vi då.

Men jag undrar vad alternativet är. Vem ska ta hand om barn till missbrukande mödrar? Inte de missbrukande mödrarna, väl, det brukar vi inte gilla som lösning i Sverige heller. Ska de bo på barnhem länge ifall modern slutar missbruka? Och barn till psykiskt sjuka? 

Ett stort problem med adoption är att det blir fel överallt. 

Kom och köp!

-Kom och söp!

-Ja, vad kan man köpa?

-En pivin.

-En pingvin, jaha, vad kostar den?

-Halv sju.

Jag slog till.

Baiana

På väggen ovanför vårt badkar har vi ett handikapphandtag. Det har visat sig vara livsfarligt för Dong-Mei. Hon snurrar duschslangen runt det och skotar hem, sätter sin  hala intvålade fot på badkarskanten och hänger i slangen medan hon måttar med andra handen mot tänkta stjärnor.

Hon är Baiana. Eller Vaiana som vi andra säger.

Hon sjunger Vaiana-temat ur filmen.

Men då bestämmer mamman att man måste ha båda fötterna på badkarets botten, även när man är Baiana. För kanske får man inte hjälp av Maui.

Näsblod

D. har alltid blött näsblod. Ofta flera gånger i veckan, ibland varje dag. Flera gånger har vi talat med läkare och sagt att nu får vi bränna det här, men sen har det precis kommit en period med lite mindre näsblod och då har vi avvaktat. Ett par gånger har vi varit på väg till akuten med ett näsblod som inte har velat stanna trots tryck på näsrot, isbit i gommen och allehanda trick. Men halvvägs till akuten har det lugnat sig, och det är ju bra.

Näsblod kan också vara en tillgång, har det visat sig. En gång fick D. en ganska lös smocka av sin kompis på dagis, och så skvätte det blod. Det var mycket effektfullt och kompisen blev ångerfull och sprang och gömde sig under rutschkanan. Första dagen på fritids, när D. bara var fem, satte också näsblodet igång. Jag möttes i dörren av några gossar i tvåan som sade att blodet hade sprutat. Men D. hade varit cool, för honom är näsblod som att gå och kissa. Han fick omedelbart hjältestatus.

A. har blött näsblod två gånger i hela sitt liv. En gång när hon trillade ur en gunga och en gång blödde hon lite, lite när hon var förkyld. Men idag! Helt utan orsak, igen pillande, ingen smocka, ingen förkylning, ingen torr vinterluft - och så började det droppa blod. A. var själaglad. Helstolt. Näsblod! Precis som storebror. Det hade hon längtat efter länge.

Det gick över fort, men jag satte i en propp i näsan, ska att hon kunde glädjas åt näsblodet lite längre.

Trevlig och artig

Vår granne, som har två barn, frågade mig häromdagen så här:

-Jag har tänkt fråga er, för jag och min man har funderat så mycket på det: hur uppfostrade ni D? Han är så trevlig och artig.

Hon är från Japan, min granne och möjligen har hon en annan syn på vad uppfostran kan åstadkomma. Vi har inte gjort så mycket åt D. Inget särskilt smart i alla fall.

Just den morgonen hade jag faktiskt vrålat på D. att han inte är den enda människan planeten, om han nu trodde det. Det är inte bra föräldraskap. Möjligen blir D. lite artig av det. Fast jag tror inte att det hjälper.

Frågan är om det ens är bra att vara artig och trevlig. Det är bra att kunna vara det, förstås, men man ska ju helst inte vara för undfallande.

D. är ett socialt snille. Han avväger, kalibrerar och känner in. Men det har inte med uppfostran att göra. Han bara är sån.

Och han kalibrerar inte så noga hemma. Lyckligtvis, förmodligen, även om man kan bli trött ibland.

D. är stor

Förresten, vårt stora barn, D. nio år, han är inte längre en liten typ som man älskar för att han är så liten och skön.

Han är trevlig person som jag hade velat vara kompis med om jag också var nio år.

Min unge är världens trevligaste att hänga med. Jag har sån himla tur.

(Jag älskar honom förresten fortfarande, om någon undrar. Fast han inte är liten och skön.)

Samma mun

När jag var liten ramlade jag, enligt uppgift, i mina föräldrars säng och slog i läppen i sänggaveln. Och då bet jag mig i underläppen med en vass mjölktand. På vänstra sidan av min underläpp sitter ett litet, vitt ärr. Det syns nästan inte alls, och när jag ibland ser det tänker jag att det är lite fint att vissa dagar följer med en alltid. Jag hade föräldrar som lät mig hoppa lite i sängen, och det är ju en bra sak att minnas när jag ibland ser det där strecket.

På sin brors åttaårsdag för drygt ett år sedan hoppade Dong-Mei lite på stolen av iver. Och ramlade ner. Med ansiktet först i golvet. Och då bet hon sig i underläppen, faktiskt genom hela läppen, tror jag. Och kvar blev ett litet vitt ärr. Först hade jag dåligt samvete för att jag inte hade vaktat henne så att inga skador uppstod.

Men hon har ju precis samma ärr som jag jag. Det kunde ha varit ärftligt. På vänster sida av underläppen: ett litet vitt streck. Oavsett vad det står i hennes och mitt DNA, oavsett ögonform och hårfärg och alltid det där, så har vi samma mun.

Mer trosor

-Måste du gå och kissa? frågar vi nybörjartrosbäraren Dong-Mei.
-Nej! svarar hon, varje gång.

Tillslut tänker jag att en liten förmaning nog är på sin plats. Som om det nånsin funkat.

-Men var kommer kisset om man inte har blöja? frågar jag.
-Från rumpan, svarar Dong-Mei, som inte är intresserad av att tala om blöta brallor.

Vi avvaktar och ser hur det här går.

Trosor

Jag och A. var på shoppingrunda och då hittade jag oemotståndliga Miffytrosor till Dong-Mei. Dong-Mei har blöja fortfarande, för att hon och vi är lata. Det är ganska jobbigt med barn som ska klara av att gå på toaletten och missar halva tiden. De andra barnen hade blöja ganska länge och därefter inte minsta olycka, varken natt eller dag. Men okej, de hade kanske blöja lite väl länge.

Men nu köpte jag trosorna. Dong-Mei sade genast att hon hade slutat med blöjor och skulle ha trosor. Trosor på.

-Okej, säger jag. Om du blir kissnödig nu, var ska du kissa då?
-I trosorna!

Rätt svar var toaletten. Vi får se hur det går.

N och L.

Lila A. hade veckans bokstav. N. Eftersom det var lite bråttom när jag kom på det i morse fick hon inte själv tänka ut något, utan jag sade helt sonika att jag hade packat ner en nyckel till henne, en nyckel som hon kan lägga i bokstavssäcken. Vilken bokstav börjar nyckel på?

-L!
-Det är i slutet, men var börjar det på?
-L?
-N-n-n-n.
-Jaha, N, säger hon, nöjd med sin prestation.

A. sätter händerna i 90 graders vinkel mot varandra.

-Så här?
-Det är L, säger jag, och försöker låta peppig, inte uppgiven.
-Ja, L!
-Men vad börjar n-n-n-nyckel på?
-L!

Hur tänker hon? Och hur ska det gå?

Jag bryr mig inte om om hon inte är "duktig" i skolan. Det finns absolut något för henne. Det finns inte en vuxen hon inte har charmat, inte en konstnär eller bildlärare som inte älskar hennes expansiva hjärna. Men hon klarar ju inte av sånt som vi nu en gång i vårt samhälle har bestämt att man ska klara. Och då kan man lätt bli utanför och det önskar jag inte lilla A.

A. är den snällaste, vackraste unge som har funnits. Jag vill att hon ska klara nån miniminivå av skolkunskaper, så att hon slinker igenom systemet och kan göra det hon är gjord för att göra. Vill inte att hon blir skrattas åt, för att hennes hjärna är så olinjär.

Ekon från andra kyssar

Det här får gärna någon hjälpa mig att reda ut. Jag har aldrig varit med om något så märkligt.

Vid kvällsmaten idag frågade jag A. om hon visste vad xing-xing betyder. Det visste hon inte, fastän hon kan, eller"kan",  Blinka lilla stjärna på mandarin. Men när vi hade nynnat länge och givit ledtrådar så kom hon på det: stjärna.

-Men vad är qing-qing då? frågar jag.

Då svarar Dong-Mei blixtsnabbt.
-Pyssa!

Och det är ju det det är. Qing-qing är puss. Det är en så liten skillnad i ljuden i xing och qing. Och ändå visste hon direkt. Det är ju inte möjligt. Hon var ett och halvt när hon slutade tala kinesiska. Och nu är hon tre. Och jag kan inte minnas att jag har hört henne säga qing-qing tidigare. Jag kan ju förstås ha sagt det till henne någon gång, men jag minns inte.

Mindes hon? Har någon lärt henne qing-qing, nån annanstans? Vem har lyft upp henne och pussat henne på kinden eller handen och sagt qing-qing? Hur? Hur?

Var kom det där ifrån? Efter så lång tid?

Mina barn har minnen som jag inte vet något om.

Flugsvamp

-Mamma, om man äter flugorsvampar, då kan man dö, säger Dong-Mei.
-Ja, säger jag. Hur vet du det?
-Jag har blivit stor.

Ja, det är ju det.

Vägra inse faktum

Dong-Mei: -Kan vi ta med min hundgossedjur när vi går till parken?

 (Dong-Mei använder konsekvent en-genus för alla ord. I enstaka fall provar hon ett, men det är aldrig på ett-ord. Konstigt barnspråksfenomen som jag aldrig har hört talas om.)

Jag: -Nej, vi tar inte med din hund till parken, den kommer bara bort.
Dong-Mei: -Okej, vi tar med den då.

Mellanförskap

I flera veckor har A. sagt att de brukade säga på dagis att hon pratade konstigt. På dagis fanns åtminstone en unge som var lite väl dominant och inte helt bra för A. Jag har därför varit övertygad om att hen har sagt att A. pratat konstigt bland mycket annat.

Hon pratar inte alls konstigt, förutom att man inte fattar vad hon menar, men det var inte det som dominanta ungen syftade på.

Man får inte hela historien samtidigt. Men häromdagen fick jag höra hur det lågt till: A. hade fått höra att hon pratade konstigt, eftersom hon kom från ett annat land.

Det skulle man ha vetat när A. gick på dagis. Det hade personalen får fetfixa. Här ska inte nån unge höra att den pratar konstigt för att den kommer från ett annat land. A. kan ett språk och det är svenska. 

Ska de ha det så här alltid? Räcker det inte med att det är svårt att vara branta tt man ska gå i så många skolor, möta så mycket klasskamrater, förhålla sig till så mycket kunskap och mobiltelefoner och lösögonfransar för att räcka till?

Ska man också få höra att man pratar konstigt för att man kommer från ett annat land, när allt man kan är svenska? För på ett sätt kommer man inte alls från ett annat land.

Mellanförskapet alltså. Man är inte svensk. Men något annat är man ju inte.

Tycker om

D. har fyllt år. Nio. Kalas och tårta, och hamburgare. Presenter.

Han är nöjd. Jag är nöjd. Jag frågar om han vet att jag tycker om honom.

-Jag bryr mig inte.
-What, säger jag, vaddå, bryr du dig inte?!
-Nej, för jag vet att du tycker om mig!

Okej. Då är det nog okej.

Dansa på borden

Dong-Mei: -Man får inte sitta på bordet?
Jag: -Nej, då kan det gå sönder, det är ett ganska litet bord.
Dong-Mei:-Man får inte gå på det heller?

Är de syskon. Da Capo.

Personal på skolan: -Åh, är de syskon?
Min man: -Klart de är syskon.

Inför barnen. Har de inga krav på takt, ton, eller kanske lite kunskap om familjebildning när de anställer folk i skolor?

Tur att det var min man och inte jag. Jag har tappat tålamodet.

Men vad ska man göra? Höra av sig och säga att hej, vi skulle vilja att ni hjälper till att stärka våra barn i deras utveckling mot en trygg identitet som syskon, våra barn och svenskar, fast de inte är blonda. Kan vi testa det i ett par månader som ett kul experiment? Om det visar sig vara menligt för barnen att de behandlas som syskon när de är syskon, så kan ni gå tillbaka till att ifrågasätta deras tillhörighet och skjuta självkänslan i sank igen. Va, vad tycker ni om det upplägget?

Fel

Det är ju lättast att vara som alla andra. Lättare förmodligen att vara straight än gay. Lättare att vara vit än brun, lättare att norma än att inte göra det.

Så då kan man ju undra varför vi ständigt har lärt barnen att det inte är nån skillnad på tjejer och killar. Finns inga killekar. Finns inga tjejskor. Man får välja själv.

För nu har de ju fått hela samhället om bakfoten. Nu vet ju inte D,.hur man boxas och brölar. Så han kan aldrig blir coolaste killen. Och nu vet ju inte A. hur man leker med Barbie. Så hon kan inte bli nuttigaste tjejen.

D. leker bara med flickor. Det går hur bra som helst. Han är jättepoppis i sitt gäng. Det kan komma att ändra sig om några år, men just nu är allt väl.

A. är kanske inte lika socialt kompetent, men nu verkar hon ändå ha fått en kompis i klassen, som hon är med lite mer. Han heter Jompa. Och är en han. A. är ganska brötig och vill inte sitta och glittra. Hon spelar king med Jompa istället.

Men vi kan ha gjort dem en otjänst. Kanske skulle vi sagt hur det är:

Killar gråter inte, de spelar fotboll. De får gärna skrika högt medan de gör det och ta upp hela skolgården för sin match. Tjejer hoppar twist, i skuggan av fotbollen. De får inte skrika, men gärna fnissa när det blir fel, och när en kille skjuter bollen på twistet så att det går av ska de bara himla med ögonen och säga ameh!

Då blir det rätt.

Meimei

D. och A. går i samma kinesiskagrupp i modersmålsundervisningen. De lär sig inte med stormsteg, men D. kan helt klart mer kinesiska än engelska, så något har gått in.

A. är nybörjare för terminen. Hon har fått i läxa att lära sig några familjeord: mama, baba, meimei, som är lillasyster och gege som är storebror. 

Hon koncentrerar sig överhuvudtaget inte på orden när vi övar över kvällsmaten. Hon brer leverpastejsmörgås. Men hon lyckas lära sig mama och papa. Inte baba, men nära nog.

-Men, A., säger jag, kommer du ihåg vad vi kallade Dong-Mei när vi skulle åka och hämta henne? Hon var ju Meimei!

D. minns det. A. minns inte det. Men vi övar: Nu ska vi hämta meimei. Lilla meimei. Vad bra att meimei kom. Vi är i Taipei och hämtar meimei.

-Vad heter lillasyster nu då? frågar jag A. när vi har övat meimei tjugotusen gånger i två dygn.

-Dong-Mei!

Gravid

Pratade med annan mamma. Jag undviker gärna uttrycket annan "mamma". Säger hellre annan förälder. Men här spelade det roll att det var en mamma. En Mamma, visade det sig.

Hon hade tre barn och den minsta var inte ens ett halvår. Väldigt bebisartad, tjock och söt.

Vi pratade lite om att det är roligt med barn. Detta var vi överens om. Vi sade också något om att det egentligen vore roligt med fler. Det var vi också överens om. Bonding.

Men sen tog samtalet den här vändningen, hon sa:

-Ja, jag vill gärna ha fler, just det här att vara gravid, det vill jag vara med om igen.

Hon väntade sig medhåll. Tror jag.

Jag körde ett nytt trick: jag sade ingenting.

Ser det ut som om jag har mycket erfarenhet av att vara gravid, när man ser mig och mina barn ihop?

Hur tänkte hon sig att bondingen skulle fortsätta i det läget? Eller tänkte hon att jag skulle säga:

-Åh, lyckliga du, som får vara gravid! Det har jag inte varit.

Det kommer jag inte att säga, nämligen. Nånsin. För jag har D., A., och Dong-Mei, och det hade inte varit de som kom ut som jag hade varit gravid. Och det är dem jag vill ha.

Samtalet tog lite slut där, kan man säga.

Enigma

A. lär sig bokstäverna. Varje vecka ska man skicka med en sak som börjar på en viss bokstav till förskoleklassen. Barnen lägger sakerna i en säck. Sedan får de presentera sin sak för varandra.

Idag skulle de ha med sig något på i. Det är inte lätt. Jag frågade A. om hon kunde komma på något som började på i. Jag antar att det är hela poängen, att barnen får gå runt hemma och öva på sina bokstäver.

Igelkott kom hon på. Ja, bra! Men det är förstås svårt att få tag på en samarbetsvillig igelkott att stoppa ner i en bokstavssäck. Ja, det förstod A. också. 

-Men en kotte då! föreslog hon.

-Ja, fast vad börjar det på?

-I?

-Nja, lyssna: kotte. K-k-k-kotte.

-Ja. K, k, k, kåh, kåh. Ja! Det börjar på e!

Om jag förstod hur hon tänker så skulle det vara lättare att hjälpa henne. Men hur hon är sladdad i huvudet, det kommer jag aldrig att förstå.

För alltid

Dongsan är väldigt dramatisk. Hon har kommit på att man kan lägga till ett "för alltid" till det mesta man säger.

Ibland stämmer det. Hon hade gömt en leksak, och ingen kunde hitta den. Då säger hon:

-Den är borta. För alltid!

Ja, så är det ju med saker som barn gömmer. Nu senast försvann ett av mina örhängen. Jag antar att det är för alltid.

Men ibland är det kanske inte så illa. Dong-Mei satt och målade med vatten på ett glas med en pensel.

-Nu är den blöt! För alltid!

Nej, det torkar. Hoppas örhänget också kommer fram.

Föresten vet jag något som är för alltid. Du, Dong-Mei är vår. För alltid.

Läppstift

Jag:- Kan jag tvätta bort lite läppstift innan vi går ut?

Dong-Mei: -Inte behövs. Har bara lite.

Födit barn

Idag hämtade jag A. och D. i skolan. Dong-Mei var med också och sprang genast och började leka med ett gäng sexåringar. En sexåring lösgjorde sig ur flocken och kom fram till mig.

-Har du födit henne? sade hon och pekade på Dong-Mei.
-Nej, då skulle hon väl inte se ut så, sade jag, som helt enkelt hade tröttnat på ämnet redan innan det började.

Dessutom tror jag att det här var en flicka i A:s klass och att frågan kanske gällde A. mer än Dong-Mei.

Jävla tjat.

A. verkar tycka detsamma.

-Nej, vi är födda i Taiwan, det är D. också, förklarade hon med en liten ton av irritation.

Det måste vara tjatigt att hela tiden förklara sin existens.

Och det här med vem som föder vem. Får man svara vad som helst?

-Japp, jag har födit henne, men inte nuppat. Det tycker jag är äckligt. Har dina föräldrar gjort det?

Nästa gång tror jag det blir så.

Min kvot är fylld.

Förresten, jävla framfusiga tjatunge, heter det inte födit. Fött heter det, lär dig prata!

Säger jag inte. Men nästa gång.

Som sagt. Min kvot är fylld.

Sanitärt lågvattenmärke

När jag kom hem från mina dagar på annan ort för arbete luktade det inte barnkiss utan pink i stil med offentlig urinoar i sovrummet. Jag tyckte att det luktade lite innan jag åkte, men det kanske kom utifrån eller nåt, tänkte jag. Men det här stank.

Jag sniffade runt som en spårhund och lukten var starkast nära Dong-Mei. Men det var inte hon som luktade. Hon luktade varmt sovande barn. Henne sanerar vi ju flera gånger om dagen ibland, så hon hinner aldrig börja lukta. Men om man sniffade ovanför hennes huvud, närmre väggen, så...där! Mellan sängen och väggen hittade jag en nerklämd blöja. Den hade hon väl tagit av sig nån gång, när den var tung och tråkig, och så lagt den praktiskt utom synhåll. Den hade torkat nu, men den luktade alltså inte alls bra.

Naturligtvis har sänggaveln och golvet, förlängningssladdsdosan och tapeten också sugit upp lite stank. Det ska jag tvätta bort i morgon, för nu är klockan halv tolv och imorgon är det morgonrejs vid sjutiden. Och jag vill inte väcka en sovande Dong-Mei genom att krypa runt med Ajaxflaskan i högsta hugg.

Och ändå. Trots att jag ska sova i ett sovrum som luktar apa, trots att jag ska upp för tidigt och kommer att vara stressad och snäsig, så är jag väldigt glad över att vara just här.

Två klänningar

Jag har ju sagt att alla kläder jag köper till barnen innan vi har hämtat dem är för stora.

Men en klänning var för liten, nämligen den som vi skulle ha på Dong-Mei när vi träffade hennes biologiska släktingar. Då vill man gärna att barnet ska se fint ut. Man vill väldigt gärna att släktingarna ska kunna lämna mötet förvissade om att barnet inte kommer att sakna vare sig kärlek eller kläder.

Därför hade vi hittat på att Dong-Mei och A. skulle ha likadana klänningar, som jag hade köpt i New York, när jag var där och jobbade veckan innan vi åkte till Taipei (för att jag bombis skulle vara maximalt uttröttad och laggad).

Två jeansklänningar med volang således införskaffade. Jag tycker personligen att det är en lite konstig grej att ha samma kläder på barnen, men jag vet att det uppskattas mycket i t.ex. USA och barnhemmet drivs av amerikaner. Klänningarna gjorde succé. Sisterdresses!

Men du gode tid vad vi fick klämma och dra för att få i Dong-Meis knubbiga kropp i det styva jeanstyget. Hon har aldrig haft klänningen sen dess.

Kläder

Åh, de där små kläderna som vi köpte till barnen innan de kom. Det är det enda man kan göra när det finns ett barn som man inte har fått än: köpa lite kläder.

Alltid för stora. Jag lär mig aldrig. De kläder som vi hade med oss till Taipei när vi hämtade Dong-Mei gick inte att ha då, och inte förra sommaren heller. Men den här sommaren har hon haft dem.

Och nu packar jag undan sommarklänningar och shorts och kanske är de där kläderna använda för sista gången nu. Jag kan inte ens tänka att nästa barn ska ha dem, för det finns inget nästa barn.

Så nu packar jag undan de förhoppningsfulla kläderna. Och det blev ju ett barn. Och nu känner jag hennee, det gjorde jag inte när jag köpte kläderna. Så det är ju bättre nu. Men det är vemodigt också.

Du sköna nya värld

Blippfunktionen i bilnyckeln hade pajat när A., D. och jag skulle åka och storhandla idag.

Det visade sig att den hade varit trasig igår också, och att min man hade låst bilen manuellt, utan påblippat larm. Så jag stack in nyckeln i förarlåset och så öppnades hela bilens dörrar med centrallåset.

-Kan man låsa upp bilen med en nyckel, vad coolt! utbrast D.

Jaa... De lever i en annan tid än jag gjorde. Jag tycker att blippgrejen, för att inte tala om såna där nycklar som låser upp bilen i fickan om man närmar sig bilen, är väldigt mycket coolare.

Det påminner mig om en kompis till mig vars dotter tyckte att när man sade mark menade man asfalt. Gräs var inte mark, det var ju gräs. Min kompis var lite förtvivlad över dotterns brist på naturupplevelse, när default är asfalt.

Times are achanging.

Ikon

Idag visade Dong-Mei upp en liten valnötsstor sak som låg i hennes ficka. Man kunde öppna den och det visade sig vara en uppfällbar ikon från dagis.

Så bra, mitt barn knycker saker och för säkerhets skull är det reliker hon snor.

Fast hon var ångerköpt och ville gärna lämna tillbaka den.

Fattar inte var hon hittat den, jag har aldrig sett några ikoner på dagis.

Duktig mamma

Men vad mycket saker man ska klara av att veta när man är förälder!

Ska de få mobil? Måste de ha en ball mobil i så fall? Måste de ha tevespel, jag tycker det är skittråkigt. Bättre att åka slalom eller nåt. Men alla barn har tevespel, det kanske är som att tvinga barn att sy Waldorfdockor istället för att få en vanlig Barbie.

Och ska man köpa märkeskläder? Det göra jag nog ändå, för det intresserar mig. Men måste de ha nåt visst? Och vad är coola kläder för en nioåring? Jag spanar på skolgården. De ser ut att ha vadsomhelst, det är ju bra.

Frisyr: Lång? Kort? Oklippt?

Regnkläder - är det bättre att vara blöt och ball än torr och, tja, en torris?

Stövlar. Se ovan.

Måste de vara med på allt? Fotboll, parcour och whatnot.

Jag kanske är helt hopplös.

Såna här strategier kollar de inte om man har färdiga när man ansöker om att få adoptera. Det är ett himla tjat om hur man löser konflikter och var man träffade sin partner. Men frågan om vilken sorts keps som man bör ha och inte. Det frågar de inte om.

Och inte om det här eviga med glitter och tajta jeans till flickor. Om behåtoppar till treåringar. Det frågar de heller inte om.

Hej, jag heter Elsamamman och jag löser konflikter genom att prata. Jag och min partner känner varandra väl och skrattar ofta år våra olikheter. Vi äter skitnyttig hemlagad mat och jag gillar att baka bullar (fast det är lite onyttigt, så bara ibland!). Men tyvärr fattar jag inte skillnaden på Playstation och X-box, så det är helt rökt för mina ungar i alla fall. Trots selleri och skötsamhet.

F*ck. (Jag svär aldrig, heller.)

Vi klarade det! En annan grej.

Jag kan ha återkommit till nämnt här på bloggen att jag får spader på barnens rum. Det ser ut som om nån försöker odla nån utomjordisk livsform där. SÅG ut som om nån försökte odla utomjordisk livsform.

För igår kväll, när jag skulle bädda rent i sängarna och inte kom fram pga grejor i vägen och när jag då bad A. att samla ihop sina presenter i en hög åtminstone och hon då skyfflade ihop ett berg av presenter, smutstvätt, halva pysselprojekt och konstigt materiel, så hämtade jag soppåsar och satte igång att slänga. Rätt argt. Klockan var mycket, mamman full av adrenalin i ådrorna.

Åtta soppåsar senare var allt fint. På hennes skrivbord står bara några lådor och pennor. På golvet inget, man kan alltså dammsuga och våttorka närhelst andan faller på.

Jag tror faktiskt inte att hon KAN städa, hon fattar inte hur man gör.

Men nu är hon så glad för att det är fint och man kan sitta med sina grejor och se att de är fina.

Jag trodde att man var tvungen att spränga rummet för att sedan bygga upp det, men det gick alltså att städa. De lux, men ändå.

Jag gjorde det.

VI klarade det!

Årets svåraste dag är över.

Vi har haft kalas för vår nyblivna 6-åring, och i år tror jag att det gick riktigt bra. Vi var utomhus, vädret var riktigt fint, barnen skrattade redan när vi gjorde snurra flaskan och lämna presenter. Tänk att det kan vara så spännande att se vem som ska lämna nästa present och att det blir så tokigt när flaskan stannar på en person som redan har lämnat sin present.

Och tänk att det är så tokigt och roligt när mamman läser upp vad som står på korten och läser helt fel.

Tur att de har så bred humor, jag är inte en så väldigt kul person.

Och så var det stafett mot föräldrarna som var där och väntade, och då vann barnen oftast. Vad bra.

Och skattjakt, fast jag fattade ju att man kan inte lägga ut nästa ledtråd på platsen dit den förra ledtråden ledde, för då nappar ju något barn åt sig den innan de andra har en chans. Alltså fick de se en ledtrådsbild, springa till platsen och så tog mamman fram nästa bild ur en mapp. Ingen hade några synpunkter på det upplägget.

Och så fick de plockmat på tandpetare, allt är gott på tandpetare och så, tänka sig, en glasspinne och godispåse.

Jag är så glad att det är ett helt år till nästa gång. Fast D. fyller år i början av oktober. Så då får det nog bli något också.

Förlupen hustru och mor

I år arbetar jag på annan ort tre dagar i veckan. Det betyder att jag sover borta två nätter i veckan. Jag har varit hemma ovanligt mycket de senaste åren, inte många konferenser och annat, så barnen har vant sig vid att jag oftast är hemma.

Därför tycker de, eller i alla ifall Dong-Mei, att de kan få bli sura och straffa mig när jag nu kommer hem efter mina bortanätter. Ve den morsa som åker bort. Men jag, jag är ju så sugen på att vara med dem och  så fort jag kommit hem från tåget och packat upp det viktigaste kryper jag varm av lycka ner i sängen bredvid Dong-Mei, som alltid sover mellan mig och min man. Jag sniffar i hennes hår, jag klappar på kinden.

Hon vaknar till lite och inifrån sömnen säger hon:

-Bajskorv!

Jag skrattar. Hon vaknar lite till och ger mig ett misslynt:

-Dumma bajskorv!

Jaha. Jag tyckte i alla fall att det var fantastiskt mysigt att komma hem igen.

Nöpa

Dong-Mei är med mig, sina syskon och ett gäng av mina gamla kompisar och deras barn på en lekplats. Dong-Mei sitter i min famn och har hittat en pinne, alla barns livsfarliga favoritleksak från naturen.

-Jag ska nöpa dig! säger hon.

Sedan måttar hon lite med pinnen runt mitt ansikte och förkunnar:

-Du är klockan sju!

Nu är jag nöpt.

(Jag är enormt intresserad av vad hon tänkte att hon sade. Jag tror att hon menar mäta. Det verkar ofta som att hon gör ljudmisstag, minns fel ljud, men har en idé om hur det lät, det hon vill säga. Hemskt intressant. Ska läsa på lite om barnspråksinlärning, inriktning fonetik.)

Köttbullar

A. fyller sex. Imorgon ska det vara kalas. Hon har önskat sig köpta köttbullar och pasta med ketchup.

Det kändes ju som en liiite konstig rätt att bjuda släkten på. Även om de såklart accepterar födelsedagsbarnets kostönskemål.

Så idag stekte jag köttbullar, hemmagjorda, och gjorde sås, så att det ska finnas tills i morgon, för då hinner jag ju inte steka. Då kan jag bara koka potatis, röra lite lingon och socker och snabbinlägga gurka. Klart. Och så värma köpeköttbullarna till dem som föredrar det, såklart.

Men vid den här himla köttbullsstekningen minns jag varför jag så sällan lagar köttbullar till barnen. Ja, dels gillar de ju köpta bättre. Men sen är det det evigaste som finns. Det känns rätt kul i början. Skorpsmulor, ägg, grädde, lök. Blanda. Men sen. Rulla. Steka. Rulla. Steka. Rulla. Steka. Repeat.

Och då var det bara ett kilo köttfärs, ska det räcka till alla möjliga behöver man nog två kilo och FATTA vad det tar lång tid och hur tråkigt det är. Rulla. Steka.  Allt större köttbullar i hopp om att smeten ska ta slut, men inte.

Om hon önskar sig köpeköttbullar nästa år också, så tar vi bara det, tror jag.

Till efterrätt önskade hon sig såna där småmagnumglassar. Det gick jag med på direkt. Tårta är överskattat. Det går nog att klämma in sex små ljus i en liten magnumglass, det tror jag.

Grisen i säcken

Skolstart för lilla A. idag. Hon är snart sex år. Hur nu det har gått till.

Alla barnen i A:s klass, 19 stycken, fick sitta i ring på golvet. Fröken tog fram en stor säck, och undrade om någon kunde gissa vad som låg i. Det började med ett ljud som lät "fff".

Ett barn föreslog då att det kunde var en fisk. Bra gissning. Och det började på f och allting.

Ett annat barn föreslog att det kunde vara ett - huvud! Det börjar ju inte på f, men det är ju inte så himla lätt att veta i förskoleklass. Men ändå ett mycket intressant förslag. Skulle en fröken i förskoleklass verkligen plocka upp ett huvud ur en säck på första skoldagen?

Barn kan vara extremt roliga.

Ponny

Vi har en Peppa Pig av plast hemma hos oss. Hon har en liten plastkompis, som är något slags djur, lite oklart vilket. Jag vänder och vrider på den och frågar Dong-Mei om det kan vara en häst?

-Inte ässt! Ponny!! säger hon kränkt.

Det är tydligt att jag är helt dumihuvet.

Köpa barn (eller En tur med spårvagnen)

Jag åker spårvagn med barnen på väg till ett museum som fungerar bra när det spöregnar ute på en ledig dag. Först pratar en trevlig man med barnen och mig. Han skojar med dem, och han har berättat för en annan passagerare att han har två barn, en i skolåldern och en alldeles nyfödd. Det är trevligt, han säger precis rätt saker till barnen för att de ska våga svara och inte vara för blyga.

Mitt i det hela sticker en gänglig man in huvudet i samtalet.

-Är era barn adopterade? frågar han.

(Vad blir det nu då? tänker jag luttrat.)

-Ja, säger jag.

-Är det sant att det kostar 100 000 kronor per barn? frågar mannen.

(Det var ju rakt på sak, tänker jag.)

-Det är nog faktiskt lite dyrare, skulle jag säga, säger jag, som tänker att raka frågor kan få raka svar.

-Så då köper man barnen alltså? säger han. För jag har en granne som har adopterat två barn, hon är ensamstående. Så hon köpte barnen då?

(Grattis till din granne, undrar om hon tycker att det är toppen att vara granne med dig, tänker jag.)

-I bästa fall inte, säger jag. Men man betalar för domstolsavgifter, utredningar av socionomer och så.

-Aha, säger han, som när man ska ta hunden över gränsen, man få betala för att de ska kolla om hunden är frisk och sånt.

-Ehh. Ja, lite så, kanske, svarar jag.

-Kollar de upp om barnen är friska och så då?

-Ja, alltså, ja, det är de ju oftast inte, säger jag.

Han fattar nada. Det skiljer sig således lite från hanteringen av hunden; barnen får komma in i landet även om de är sjuka, hunden måste vara kry.

Det är skillnad på hundar och barn, faktiskt. T.ex. köper man hund. Inte barn.

Cinese

Elsas, aka Dong-Meis, gäng har varit på semester en månad. Därav tystnaden.

Allt är bra med oss. Särskilt med Dong-Mei tror jag, som är hälsan själv och har badat och ätit spagetti och pizzakanter. Och gelati, som om det inte funnes någon morgondag.

Vi har varit i Italien, i ett litet hyrt hus, och i Italien verkar de ovana vid adoption.

En ung kvinna kom fram och frågade om barnen var adopterade. Hon kunde lite engelska. Hon var själv adopterad från Ryssland. Hon tyckte det var kul och trevligt med Dong-Mei och hennes gäng. Övriga var oerhört förvånade över familjeupplägget. Så till den milda grad.

Dong-Mei hoppade upp och ner ur vattnet en dag vid en pool, som vi hittat vid ett hotell. Hon babblade oavbrutet som treåringar ofta gör.

-Jag gårrrr i, jag gårrr upp, nu gårrr jag i, hopp, sade Dong-Mei. Hundra gånger.

En äldre italiensk dam, som vaktade sitt barnbarn, lyssnade och skrattade åt engagemanget. Jag pratar inte italienska, men kan lite franska, så jag kan förstå en aning italienska om jag får lite stöd av sammanhanget, och det hade jag här.

-Lilla barn, sade damen, du pratar och pratar, ett helt annat språk. Completamente diverso.
-Parla svedese, sade jag, som liksom ville klargöra saker och som tyckte att det kanske inte var så completamente diverso.

Damen kluckade. Nej, nej. Det var ju inte svedese, det fattade vem som helst. Barnet, belissima!, pratade cinese.

Jaha, och där tog hela min italienskakompetens slut, så jag log och så fick det vara bra med det.

Men nu är vi hemma och pratar svedese för fullt. Och mamman till barnet kan blogga igen.

Skategirl

A. lär sig åka skateboard. Hon är duktig med sin mjuka lilla kropp och trivs så bra i sitt eget skinn. Men hon ramlar förstås en del. Hon är inpackad i hjälm, handleds- armbågs- och knäskydd, så det går bra, men en gång ramlar hon så att armar och ben ser ut som ett nystan och skateboarden överst.

Dong-Mei går fram till olycksplatsen och böjer sig över A.

-Det var nära ögat, säger hon.

Min man menar att det var verkligen inte var nära ögat, utan rätt i ögat snarare.

Men det går bra för A. Hon trasslar ut sig och har bara fått ett litet skrubbsår på ena axeln. Så hon fortsätter åka.

Varför köper vi våra barn?

Den som vill "göra nytta" och adoptera stackars fattiga små barn från utlandet får se sig om efter andra sätt att göra gott.

För det första tror jag inte att man får det medgivande för att genomföra en adoption som alla presumtiva föräldrar måste ha, om man anger som skäl för att vilja adoptera att man är ute för att rädda världen. Det är inget giltigt skäl.

För det andra finns det inga sådana barn tillgängliga för adoption till Sverige, eftersom Sverige samarbetar med länder där det råder mycket god ordning. Det beror på att barn som adopteras inte får vara stulna eller human trafficade.

Men om barnen inte kommer ur bottenlös fattigdom, om de inte är föräldralösa, varför ska de då alls adopteras?

Den frågan är svårare att svara på. Föräldrarna är ofta ogifta, unga och fattiga. Om de hade haft mer pengar i sina rika länder, dvs. om fördelningspolitiken sett annorlunda ut i Korea, Kina och Taiwan, hade föräldrarna kanske kunnat behålla sina barn. Om vi hade givit familjerna alla de pengar vi lade på att adoptera deras barn, hade de kunnat behålla barnen då? Den frågan ställer vi oss ständigt.

Det lär inte vara så. Det finns fler problem i bilden. Psykisk ohälsa, instabila familjekonstellationer, sociala problem, våldsbrott, kriminalitet, medicinska svårigheter och missbruk ingår nästan alltid i varierande grad i bilden. Då hjälper inte pengar, i alla fall inte bara pengar.

Men kan inte barnen få familjer i sina ursprungsländer? Jo. Många får också det. Men det finns inte tillräckligt många familjer i barnens ursprungsländer som vill adoptera och de som vill, vill helst ha mycket små barn utan sociala problem. De barn som har en förälder som sitter i fängelse, är prostituerad, har använt droger eller är psykiskt sjuk har svårare att få familj.

På ett sätt är det kanske inte så konstigt. Alla, alla föräldrar vill att deras barn ska vara så friskt som möjligt och ha så bra förutsättningar som möjligt. Och kan man välja, och det kan man om man är inhemsk adoptivfamilj i länder där adoption är vanligare än här, så väljer man kanske någon som inte verkar ha så många problem. Kanske är synen på psykisk sjukdom en annan i Sverige än i andra länder också, det vet jag inte. Men jag vet att jag har läst på noga om risken för ett barn med en psykotisk förälder att själv utveckla psykotiska tillstånd. Det är inte så rolig läsning, men kunskap är ändå ofta tröstande.

Problemen är inte barnens ursprung. Problemen börjar snarare här. Där de ser lite annorlunda ut.

Men de är inte köpta från någon. De fick flytta från föräldrar som av olika skäl, inte bara pengar, inte kunde ha dem hos sig. Och de kunde faktiskt inte få en inhemsk familj, för de låg så att säga ute till adoption i hemlandet en tid innan de blev aktuella för internationell adoption och därmed vår familj.

Och de får det inte perfekt här. För vi är inte perfekta. Och det finns folk som är rasister. Och de får lägre lön än icke-adopterade ur motsvarande samhällsklasser. Det är själva fan.

Men kanske ändå ett bättre alternativ än att bli ingens.

Adoption av stulna barn

På UR kan man titta på dokumentärserien Smugglarna. Det handlar om bland annat human trafficing och - adoption. (Se den här.)

Jag får spader på alla dokumentärer som börjar med att en journalist säger "Jag trodde att adoption var så oskyldigt och gott". Det är väl självklart att adoption i grunden är förfärligt. Ingen vill bli gravid utan att vilja bli gravid. Ingen vill föda ett barn för att lämna bort det. Inget barn vill bo på barnhem sina första tre år eller så. Det är väl inte bra för nån. Men när det nu är så är adoption inte det sämsta alternativet.

Faktum är att jag hellre skulle vilja födas i Taiwan än i Sverige om mina föräldrar inte kunde ta hand om mig. I Taiwan blir man då nämligen aktuell för adoption. I Sverige blir ytterst få barn över ett år aktuella för adoption, även om föräldrarna aldrig kommer att kunna fungera som föräldrar, eller är avlidna. Man är för gammal, om man är svensk bebis. Är man inte svensk bebis kan man adopteras i åtskilliga år till. Och hellre än att vara någons fosterbarn skulle jag vilja vara någons barn.

I alla fall: Smugglarnateamet åker till Kongo. Kongo är ett land i ganska djup kris. UD avråder svenska medborgare från att resa dit. Det är våldsamt och rörigt. Och där är det såklart haywire med adoptionerna. Det leder dokumentärteamet till slutsatsen att "internationell adoption" är haywire.

Det är fasansfullt att föräldrar blir avlurade sina barn och att barn blir sålda. Ingen vill ha det så. Ingen adoptivförälder vid sina sinnens fulla bruk vill ha någon annans barn.

Sverige samarbetar inte med Kongo i adoptionsärenden, eftersom endast länder som tydligt kan redovisa varifrån barnen kommer är aktuella som samarbetspartners. Det gör att Sverige i första hand samarbetar med länder som är rika, för annars är det svårt att ha ordning på folkbokföringen. Inte heller samarbetar Sverige med länder där det är inbördeskrig eller naturkatastrofer som kan splittra familjer tillfälligt och utan att föräldrarna valde att skiljas från sina barn. (Ingen väljer frivilligt att skiljas från sina barn. Men medvetet, kanske.)

Internationell adoption i en svensk kontext är alltså inte sådan att barn luras från föräldrar. Det vore bra om fler länder, bl.a. USA och Frankrike skärpte sina regler kring internationell adoption. Men felet med internationell adoption i Sverige är inte det som redovisas i dokumentärserien. Jag vet att många som ser den serien tror det, nu tror de att de vet allt om hur internationella adoptioner går till.

Men som i Kongo ser det inte ut om mottagarländerna är schyssta. Och jag tror att Sverige är ganska schysst. Det kan nog bli bättre, men inget taiwanesiskt barn är bortrövat. Kanske är situationen inte helt lyckad i Taiwan. Men ingen förälder blir avlurad ett barn. Det vet vi, som vid ett tillfälle inte adopterade ett taiwanesiskt barn, för att organisationen inte var säker på att barnets mamma helt förstod innebörden av en internationell adoption. Då blev det ingen adoption. Det barnet blev inte vårt. Det var bra.

Att Sverigehuvudsakligen samarbetar med rika länder gör också att den gamla snyfthistorien om hur svenskar räddar fattiga arma barn ur svält och från soptippar inte är sann. De barn som kommer hit har oftast bott i fosterhem eller på barnhem, där de fått vaccinationer, operationer, mat och vitaminer. De har fått kläder och pedagogiska leksaker. Det går alltså inte att lägga darr på stämman och säga att "adoptioner är av godo och räddar små barn".

Det adoptioner gör, i Sverige, är att ge barn som är mätta, rena, varma, klädda och vaccinerade en familj. Det var bara det de saknade. Och inte kunde få där de var. För hade de kunnat få en familj där de var hade de fått det. Det är förutsättningen för internationell adoption i Sverige. Säkert med undantag. Men i grunden är det så. Ingen smuggling.

Riktiga syskon

-Jag är Dong-Meis plaststorasyster, säger A. vid maten.
-Va!? säger jag. Är du hennes PLASTstorastyster?
-Ja, för jag är inte hennes syster PÅ RIKTIGT.
-Det är du väl?!

Det här var jag helt oförberedd på. För mig kanske man kan förhandla mamma- och papparollen, men att de är syskon är så skriande uppenbart. Det går inte att omförhandla. De sover i samma säng, de ger varandra tjuvnyp, de skyller på varandra och tycker att livet är hopplöst trist om syskonen någon gång ändå inte skulle vara med, för att de är på någon aktivitet eller så. D. brukar fråga om A. ska följa med till något vi ska göra och ska hon det andas han ut och säger bra, då har jag någon att leka med. Sen är de arga på varandra, men ändå.

Vem har lärt A. ordet plastsyster? Och varför?

Det förvånar mig att det är så våldsamt intressant för alla människor på vilket sätt andra människor är släkt eller familj.

Och, för att använda ett gammalt hederligt uttryck, det här med plastsyskonen har nog varit i säck innan det kom i påse. Någon förälder måste ju ha förklarat för sina barn på dagis (?) att A. och Dong-Mei inte är "riktiga syskon". Hur de nu kan veta det så säkert.

Vilka föräldrar gör så?  (Hm, kanske ska jag hämnas och berätta om skilsmässor och FELAKTIGHETEN i detta. Nej, det ska jag inte, of course! Skoja bara. Fast det var inte kul.

Det man säger till sina barn om andra familjer, som kanske inte liknar ens egen är väl att "familjer kan se ut på så många sätt, det finns inga fel, så länge alla mår bra. Det är liksom en nobrainer. Inte införa begrepp som plastsyskon eller låtsaspappor. Djiisuss.)

Rotlös

Det vore bra om jag var en sån som längtade hem. Det gör jag aldrig, inte om min familj är med mig. Det är förmodligen också förklaringen till att jag inte klarar av att köpa hus eller större lägenhet, för den vi bor i är för trång. Men jag blir inte glad av att köpa hus. Och inte av att planera ett nytt kök. Jag får fullständig panik av tanken på att behöva fatta såna beslut: vilken frysbox är bäst? Ska vi ha hallmöbel? Vanlig spis eller induktionshäll?

Jag blir inte glad av induktionshäll.

Lite konstigt är det, för jag är intresserad av konst och design, men att behöva börja från början, mitt i hela det ganska fullspäckade liv jag ändå lever, det är helt övermäktigt. Jag känner att jag skulle bli gråtfärdig av att ens tänka på att välja handtag till lådor eller vänsterhängd eller högerhängd kylskåpsdörr. 

Jag blir glad av att resa. Mitt bästa tänkbara liv hade varit att ständigt röra sig.

Jag behöver inte åka till fancy platser, även om jag gillar många fancy platser. Men jag blir glad av att komma till Orsa, eller till Lerum, eller till Jönköping.

Stackars mina barn som aldrig kommer att få några riktiga rötter.

Och min bullbakartalang, som faktiskt ändå gör mig någolunda morsig, den kommer alltmer sällan till uttryck, för det finns inte plats för bullar i vår pytterfrys. Och vi har ingen frysbox, för det får inte plats för vi har inget hus, ja, ni fattar.

Kanske dags att växa upp ändå.

Sju av åtta

A. kunde inte somna. Hon var tapper, för jag trodde att hon hade sovit i fyrtio minuter. Men så komm hon tassande. Hon tyckte att det var jättemysigt att det bara var hon och jag uppe.

Och så var hon hungrig. Jag frågade om hon ville ha filmjölk och flingor. Det ville hon gärna och skopade in stora skedar.

-Var det gott? frågade jag.

A. gjorde tummen upp och sa att det var en sjua!

-Jaha. Vad är max? undrade jag.
-Åtta!

Goda flingor alltså.

Sen somnade hon direkt, och jag fick hålla om henne medan greppet om leksakstelefonen, som tydligen skulle följa med ner i sängen, gradvis slappnade. Lyckliga jag.

Jag får ge filmjölk och hålla om en femåring som är varm och ha mitt ansikte intrasslat i hennes långa glänsande hår som luktar utomhus. Och så pratar folk om att de ska hinna göra fantastiska ting innan de dör. Ensamsegla utan packning över Atlanten. Bestiga berg utan syrgas. Korsa det inre av Afrika utan karta. Det här räcker gott.

Adoption som norm

När jag läste Linas blogg om adoptionen av lilla Hannah började jag också  fundera över det här med hur man ska berätta för sina barn att de är adopterade. Den frågan har vi också fått både före och efter adoptionerna. Före vår första adoption hade vi kanske inte något bra svar på det, men nu är det en icke-fråga.

Och en konstig fråga.

Vi gör inte på något särskilt sätt. Det kommer upp hela tiden. De är lika sina taiwanesiska föräldrar, slår det oss ibland. Då säger vi det, precis som man säger att nån är lik farfar eller nåt. Det är Taiwans nationaldag, då pratar vi om det. De blir brunare än lintottarna på dagis - då pratar vi om att man ser olika ut, eftersom man inte kommer  från samma ställe. Någon dagismamma är gravid - då pratar vi om vem som legat i vems mage. Ibland är det årsdagen av något av barnens adoption och då pratar vi om att för si och så många år sedan träffade vi dig första gången, och då var du si och så liten och glad/rädd/fundersam. Ibland frågar något av barnen något, och då berättar vi det vi vet och resonerar om det vi kanske inte vet så mycket om.

Kanske är det här märkligt för utomstående. Kanske är det något man funderar på, hur man pratar om adoptioner med adopterade barn. För oss är det inget man planerar att berätta om. Vi har ingen Taiwandag, när vi pratar om adoptioner. Vi har inte storslagna strategier om att ha familjeråd och ta upp frågan som om det vore en Fråga.

Att vara adopterad är norm i vår familj. De flesta är det. Det är inget vi avslöjar, inget vi döljer, inget vi planerar. Vi förhåller oss till det i stort och smått, men det är inget konstigt.

Men jag kommer alltid att tycka att frågorna är konstiga: hur berättar ni för barnen att de är adopterade?

Det vet de. Har alltid vetat.

Tilltalsnamn: Dong-Mei

Häromdagen träffade vi en släkting som försökte påstå att Dong-Mei hette Elsa. Hon skulle ju heta det, var tanken, även om vi hade väldigt svårt att hitta ett svenskt namn. Men vi hade inte behövt bekymra oss. Dong-Mei har alltid varit mycket bestämd på vad hon heter.

Nu heter hon, som sina syskon, det svenska namnet först och det kinesiska sedan, men efter lite tvekan strök jag under tilltalsnamnet Dong-Mei i pappren till Skatteverket. Syskonen har svenska namn som tilltalsnamn.

Men de var så små när de kom. De hade inga synpunkter, inga de kunde förmedla i alla fall.

När släktingen försökte med Elsa reagerade Dong-Mei helskönt. Hon skrattade, som om släktingen tokade sig, som man gör med små barn och pekar på näsan och säger mun. Det är kul, då kan man säga, nej, så tokigt, näsa!

Dong-Mei pekade på sig och sade skrattande:

-Nej, Dong-Mei!

Så tilltalsnamnet i pappren är rätt.

Uggla

En dag är dagis stängt och jag är ledig med A. och Dong-Mei. A. ser så mycket fram emot att Dong-Mei ska sova middag, så att hon och jag kan pyssla tillsammans.

Redan efter frukost undrar A. om Dong-Mei inte ska sova nu? Efter lunch är det i alla fall dags och A. väljer att göra ugglor av toarullar. Av någon anledning ska det alltid göras pyssel av toarullar.

Vi gör två ugglor var. När den första står på tork sträcker sig A. efter glittret bakom ugglan och råkar välta den. Hon reser den igen och säger, dödsallvarligt:

-Tur, den slog inte ihjäl sig.

Som att det fanns symptom på att den verkligen hade klarat sig, som om alla visste hur målade toarullar ser ut när de är på väg att stryka med.

Jag undrar vad som händer inne i den lilla ungens huvud.

Och i sommar ska jag få vara med dem mer. Jag brukar inte längta så mycket till semester, jag gillar vardag, men i vår har det blivit för mycket jobb och rådd och för lite - ugglor, kanske.

Jag vill spela in en film om den här sommaren, jag vill hinna läsa med dem, pyssla med dem, bada med dem och inte tjata så himla mycket på dem.

Lilla gumman

Ibland undrar jag om barnen kommer att minnas något annat än att jag var den där människan som tjatade och skällde.

Därför blir jag så glad när Dong-Mei leker med en docka och tröstar den med len röst:

-Du sjuk, lilla gumman, jag hjälpa dig! Varesego lilla gumman.

Lilla gumman har jag alltså tydligen också sagt. Hoppas att de minns det också.

Tre

Nu i dagarna fyller lilla Dong-Mei tre år.

Tre. Hur gick det till?

Förra året var hon här, då hade vi tvåårskalas. Var det redan ett år sedan?

Året dessförinnan hade vi precis fått veta att hon fanns och var vår. Och på hennes ettårsdag gjorde vi tårtan som syns på profilbilden. Hon var i Taiwan, men vi åt tårta i alla fall. Hon önskar sig en rosa tårta, så vi får väl göra repris på den på bilden. Mycket smörkräm, vill jag minnas.

Tre år alltså. Då är man inte bebis längre. Dvs vi har ingen bebis längre. Och ingen ny kan vi adoptera heller, nu faller min man hopplöst för åldersstrecket.

Men nån gång tar det väl slut. Och vi har tre.

Tre.

Handbok

Det finns många som har total beröringsskräck vad gäller personer som inte ser ut att vara födda av människor med skandinaviskt ursprung. Men sen finns det de som tar det som det är. Det är skönt.

Jag var på möte på den skola där A. ska börja i höst. Samma skola som D. går på och det innebär att jag känner igen många av föräldrarna, och de mig, för det finns många syskon på skolan. Jag pratar med annan förälder och säger att jag har en son i tvåan, och nu börjar A. förskoleklass.

- Jaha, det är D:s syster som ska börja. Ja, jag har nog sett henne, visst ser de asiatiska ut?

Ja, det gör de.

Och det är så mycket enklare än konstigheter som "jaha, är de adopterade, jaha kommer de från Taiwan, minsann, det kunde man inte ha gissat"! Jo, för det kan man visst gissa.

Borde skriva en handbok för folk som ska möta adopterade. Här är några råd som en teaser:

 Låtsas inte som om de inte ser asiatiska/ellervaddetär ut. Behandla dem som vanliga normala barn (eftersom de är det). Fråga inte konstiga frågor om familjens tillkomst (eftersom inte jag frågar random förälder om eventuella missfall, ivf:er eller ovanligt lyckosam fertilitet).

Det är inte så svårt.

Vilken?

Min lilla A.

Barnen hade lekt bort en viktig liten beståndsdel i ett ett spel, en liten plastpupp utan vilken spelet inte kunde spelas. Sist pluppen syntes hade Dong-Mei den i vardagsrummet.

Jag hittar på att det är en kul lek: vi letar efter plupp! Det funkade, konstigt nog och D. och A. kryper entusiastiskt runt och letar på mattan.

-Hittar du den, A? frågar jag A. som letar under bordet.
-Vilken?

Ja, A.,vilken kan det vara? Kanske den vi alla kryper runt efter?

Vi hittade inte pluppen den kvällen, men morgonen därpå var det ändå A:s skarpa öga som fick syn på den på den mönstrade mattan.

Var kommer de ifrån?

Det står en man bakom oss i glasskön. Han ser glad ut när han ser alla barnen som högljutt förhandlar om vilken glass det får bli. Inte isglass. Något med lite näring i, tänkte föräldrarna.

Sen säger han:

-Jag måste fråga, var kommer de ifrån?

(Men du såg så glad ut, måste du också undra detta, kan de inte bara få välja glass?)

-De är födda i Taiwan.
-Taiwan, ja. Vi har en dotter som är född i Nigeria, hon sprang förbi här nyss.

Nu är det ju inte så att alla som har adopterade barn har samma erfarenheter. Och inte heller är det så att alla adopterade har samma erfarenheter. Man kan liksom inte bli adoptionskompisar hur som helst. Men det finns något, ungefär som nyförlösta mödrar, antar jag, som man har gemensamt, som man inte behöver förklara.

Jag gillade honom. Och dottern också.

Betyder

Ibland när jag ser barnen på bild, i ett fruset ögonblick, så slår det mig att de ju är kineser. Det ser jag inte annars, jag ser ju bara dem.

Och jag undrar alltid vad det innebär att jag ser att de är kineser. Betyder det ens något? Är det möjligt att inte se människors härkomst? Eller är det bara möjligt att inte tillmäta den någon betydelse?

D. och jag pratade om det där häromdagen. I hans ensemble finns en pojke som är kines - hans familj är också  det i sin helhet, till skillnad från vår. D. sade att han såg att Tomas var kines, men att det liksom inte betydde något. Han blev varken glad av att det fans tomasar i världen eller besvärad på något sätt över att påminnas om sitt och Tomas utseende som skiljer sig från majoritetsbefolkningens. I Sverige. I världen bör väl D.:s utseende vara i klar majoritet. Om man nu kan dra gränsen kring vad som är D.:s utseende - kategorier tenderar att rasa ihop när man undersöker dem närmare.

Mitt barn är alltså inte alls rasist. Jag undrar om det verkligen aldrig betyder något för mig att jag ser att människor är kineser, eller vad de nu är. Jag hoppas så att vi alla är på väg dit: att utseenden inte måste förklaras. Att det finns så många sätt att bli svensk eller vad man är. Att man lika gärna kan förklara att man är blond som sin pappa som att man är svarthårig, vilket ens mamma inte är.

Söka rätt skola

Jag var på föräldramöte och där ondgjorde sig ett par föräldrar över att det är svårt att få in barnen på friskolor, som är populära. Man måste ställa barnen i kö när de är yttepyttesmå, helst på BB.

Hur ska man göra om man flyttar när barnet är fem? Eller om man inte vet om vilken skola som är bra, när man har en bebis som har sex år till skolstarten? Det är ett orättvist system. Det är det ju. Det är orättvist att vissa barn har föräldrar som förstår vikten av att välja skola åt sitt barn.

Nu finns förslag om att man ska lotta till populära skolor istället. Det är säkert bättre för integrationen. Och det är mer rättvist. Bra för den som flyttar.

Men det jag inte orkade säga var det här: om man flyttar är det kanske delvis ett val. Man kan stanna i sin kommun för barnens skull, där man ställt dem i finskolekö sedan dag tre i deras liv.

Men hur är det med adopterade barn som anländer till landet när de är fem? De missgynnas betydligt mer systematiskt.

Jag sade inget om det, de var så upptagna med allehanda orättvisor. Men jag har en lösning:

Gör varje skola så bra att skolan på riktigt blir kompensatorisk. Då behövs inga friskolor. Då finns det bara riktigt, riktigt bra skolor för alla.

Konstigt att ingen har tänkt på den möjligheten.

Och, ja, våra barn går i friskola och fridagis. Båda föräldrarna arbetar i utbildningsväsendet och då vet man sånt. Vi ställde D. i kö samma vecka som han fick personnummer. Då var han åtta månader, och vi hade tur, för det fanns bara fyra platser i klassen som inte var upptagna av förturer. Och de andra sladdar ju med på förtur.

Men jag håller med om att det är orättvist. Varje unge förtjänar en skolgång som tar hänsyn till barnets förutsättningar. Det är ju inte förvaring. Tanken är ju att det ska vara utvecklande i skolan.

Adoptionsokritik

Den som har tröttnat på att höra allt negativt som finns att säga om adoption (och nu underkänner jag inte adopterades erfarenheter av utanförskap - bara det märkliga intresse som visas våra barn tyder ju på att det är väldigt speciellt att se annorlunda ut, och att detta alltid måste förklaras, så kanske fattar jag delvis hur det känns, det är ju mina barn, det känns i mitt vita skinn också - nej, inte lika mycket som i deras, men det känns) kan vända sig till Amerika.

I USA finns naturligtvis också adoptionskritik men också en högerkristen rörelse som älskar adoptioner. Vi är adopterade av Gud, det är ett godkänt sätt att bilda familj. Jesus var adopterad. Och Stålmannen. Jag kan inte identifiera mig ett enda dugg med denna rörelse och blir mer än lite orolig över att många menar att man är skyldig att adoptera om man har råd och möjlighet. Adoption som god gärning är en dålig idé. Adoption är bra om man känner att man vill ha ett barn. Alltså om man känner på samma sätt som om man planerar ett biologiskt barn. Det är också bra att man känner att man kan ta sig an en del problem, eftersom många barn har medicinska svårigheter, är ganska gamla när de kommer hit. Och alla har en olycklig start på ena eller andra sättet, det är liksom förutsättningen för att adoption ska komma i fråga.

När vi har varit i USA med våra barn har det ofta hänt att folk har kommit fram till oss. De flesta har inte varit adopterade själva. De har tackat oss, sagt att vi är så duktiga, att Gud rikligen kommer att belöna oss för detta (har han redan gjort svarade jag den gången). Vi är fantastiska människor. Det är enormt obehagligt.

Men en dag i en matbutik i Minneapolis kom det fram en man i trettioårsåldern. Och sade, utan att tacka oss, han ville bara berätta, att det faktum att han hade blivit adopterad hade räddat hans liv. Han blev glad av att se vår familj.

Det var ett trevligt bemötande. Inte aggressiv kritik  från höger (ditt barn är fel för att det är ovitt), inte aggressiv kritik från vänster (ditt barn kommer på grund av dig och människohandel att må dåligt för det är ovitt), inte galen kärlek (ni är fantastiska som tar er an ett barn som är ovitt).

Bara: det ni har gjort nu var det bästa som hände mig. Tack, mannen vid tårtdisken på Lunds i Minneapolis. 

Vilkafinabarnduharärdeadopterade?

-Vad fina dina barn är.
-Ja...
-Varifrån kommer de?

(Oj! Nu blev jag förvånad över att du frågade så. Not.)

-De är födda i Taiwan.
-Jaha. Vilket sammanträffande! Min son är på hindubröllop (ursäkta, hon hade inte svenska som sitt modersmål, hon menade nog inget illa med "hindubröllop") i Nepal.

Vilket sammanträffande hur då? Att Nepal och Taiwan ligger på samma kontinent, fast rätt långt isär? Att vi har varsin son? Att det finns människor på planeten - vissa åker på bröllop, andra åker och adopterar?

Det finns så många oanade vändningar den här vilkafinabarnduharärdeadopterade kan ta.

Adoptionskritik

Vi har ju då alltså adopterat barn. Tre stycken. Ett i taget.

Det innebär att vi har funderat över om adoption är rätt, mycket ordentligt, tre gånger.

Man kan ju undra om en som skriver så mycket om problemen med adoption, de strukturella problemen inte minst, verkligen borde adoptera.

Jag kommer aldrig att komma fram till ett enda entydigt svar. Men den adoptionskritik som jag för några år sedan tyckte var intressant och berättigad, den börjar irritera mig nu. Inte för att jag är en av de onda som adopterar. Jag är en som adopterar och om det innebär en stor skuld, så bär jag den skulden. Till alla mina andra privilegier i denna värld kan också läggas vit adopterar icke-vit (tre gånger) för att hon vill, får och har råd. (och det här med pengar i adoptioner, det ska jag återkomma till, vid tillfälle.)

Men sedan jag har fått barn har jag också insett det här, och det visste jag inte helt innan vi adopterade: barn måste ha en familj. Inte för att man måste ha en kärnfamilj, en mamma och en pappa. Inte för att man måste ha lagom många syskon. Inte för att man måste bo i radhus, eller i Norden. Inte för att man måste vara medelklass.

Men man måste vara älskad för att bli en riktig människa i slutändan. Och även om många länder erbjuder goda möjligheter till utveckling för barn på barnhem, studier, yrkesutbildningar, fonder, medicinsk vård, så erbjuder inget barnhem i världen, inte ens de som har "mammor" som bor i byar med barnen, möjligheten att bli någons eget barn.

För att bli riktig tror jag att man måste få veta att man får stanna hos någon eller några alltid, och vad som än händer, vad man än gör. Den möjlgiheten ger adoption. Och egentligen bara adoption.

Det behöver inte vara internationell adoption. Nationell adoption har ju fördelen att barnet, vanligen, ser ut som majoritetsbefolkningen i landet, och hur knäppt det argumentet än är, så spelar det roll. Men det finns många adopterade som ser ut som majoritetsbefolkningen som tycker att det är jobbigt det också; deras adoption måste förklaras, den är inte självklar, den måste tas upp.

Men adoption är av godo, så länge inget barn blivit bortrövat, ingen förälder ljugen för, inga pengar använda för att muta, övertyga, locka. Det blir bättre för barnet, jag tror faktiskt på allvar det. Det blir också bättre för den vuxna som längtar efter ett barn. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att det är bättre för ett barn att bli någons för livet.

Och i adoptionskritiken glömmer man bort det. Att få kritisera strukturen är viktigare än att ge små barn möjlighet att bli någons. Det är inte trevligt. Det är fulpolitik.

De ensamma

Ny dokumentär om adopterade: De ensamma. Den skulle jag se. Av Osman Karim. Bröderna Karim är alltid reflekterade, det här skulle bli intressant.

En handfull adopterade berättade. Utmärkt och sorgligt. Deras berättelser är ju inte mycket att säga om. Det är deras upplevelse: man är ensam, ingen är som man själv. Förfärligt och sorgligt och inget att kritisera. Kanske är jag lite trött på vinkel adopterad söker sina rötter och blir lycklig, men det kan ju vara någons egen historia. Även om jag hade velat höra andra historier också.

Det här vill jag emellertid gärna kritisera:

Det dök upp faktarutor mellan intervjusamtalen. En av dem angav självmord som den vanligaste dödsorsaken bland svenska adopterade män.

Hemskt.

Men, och jag var tvungen att kolla på SCB, men jag mindes rätt, självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män (adopterade eller inte) i åldrarna 15-44 år.

Lite känns det som att någon ville berätta en hemsk historia, och så fick det bli. De har det så dåligt. de är så ensamma. De tar livet av sig.

Ja. De och de andra också.

(Se den på svt play.)

Bråk

Hot verkar fungera bättre än mutor och uppmuntran i vår familj. För ett par veckor sedan blev jag irriterad på att A. och D. bråkade om precis allt, och sade att jag skulle ta och slänga en leksak varje gång det hände att de bråkade.

Då bråkade de inte på en vecka. De uttryckte själva hur kul det var när man hjälptes åt istället. Efter en vecka fick de en belöning och jag utlovade ny belöning veckan därpå. Men nu hjälper inget.

I morse hade vi handgemäng. Om vad, undrar ni? Jo, det fanns två pappmuggar, och D. hade fått den finaste. Till slut gav han den till A. i sann martyranda och A. gav den till Dong-Mei som sin vana trogen knycklade ihop den. Hon knycklar ihop allt.

A. rev D. och Dong-Mei i ansiktet så de fick rispor. D. lade sig ovanpå A. i hallen och tryckte ner henne mot golvet.

Varför? De har ju varandra, skulle det inte vara roligare att försöka göra det bästa av det istället?

Förlora

Tänk att förlora ett barn i en bussolycka. Eller i ett våldsdåd.

Jag vet inte om det är någon skillnad på hur man förlorar ett barn. Om det gör någon skillnad att man kan vara arg på något. På cancer, på hala vägar, på hat.

Ingen borde förlora ett barn. Inget barn borde förloras. Alla förlorar när ett barn förloras.

Ingens barn

Den som orkar kan se "De dödsdömdas barn", en dokumentär som ligger på svt Play.

En danskt dokumentärfilmsteam har under två år följt barn till kinesiska fångar som dömts till döden. Det är outhärdligt. Ofta är det mammorna som har dödat papporna efter år av misshandel av såväl kvinnorna som barnen. Ibland är det andra brott. Gemensamt är att barnen får komma till en institution, där det är uppenbart att man vill dem väl, men där de svävar i ovisshet om vad som ska hända med dem och med den dödsdömde föräldern. Och: där det inte finns den där speciella personen eller personerna som tycker att just de är värdefullast. Att just de är den där favoritpralinen i asken.

Alla barn förtjänar att vara den där pralinen.

En flicka bor på institutionen för att hon hittades på en järnvägsstation. Hon var offer för human trafficking, men det hela avslöjades, och hon lämnades kvar. Nu har man letat efter henne familj i flera år utan framgång. Och hon är kvar på institution.

Om adoption finns ju en del att säga. Jag kan inte tänka mig något hemskare som förälder till adopterade barn att det uppdagas att mitt barn var bortrövat och att de där personerna som tyckte att mitt barn var det värdefullaste finns kvar och vill, måste, få tillbaka henne. Och ännu värre: att vara den förälder som förlorar sitt barn, fast man inte hade fattat beslutet, fast man ville och orkade.

Men ur ett barnperspektiv: Hur kan det någonsin vara bättre att leva på institution och sväva i ovisshet om ifall man ska hem till våldsam, men kanske älskad förälder, om någon i ens släkt kanske trots allt vill börja tala med en igen en dag, om man ska få en utbildning. Hela tiden utan att det finns någon som tycker att man är dagsljuset och det allra viktigaste i världen.

När vi skäller på internationell adoption som ett uttryck för kolonial praktik, eller rasistisk, vem lider mest? Är det de barnlösa i västvärlden, är det det? Eller är det barn som aldrig får bli älskade?

Att bli ett älskat barn är viktigare än allt. 

Jag tror att jag ska sluta vara så kritisk. Kolonial praktik eller ej: alla barn måste få vara någons första prioritet, någons älskade unge.

Även om jag är part i målet: att bli adopterad är inte det värsta som kan hända. Det är värre att vara ingens.

Kärlek

Även om man är åtta år och urdryg, hånfull och för det mest outhärdlig (hoppas som vanligt på att det är en fas), så kan man inte somna förrän man har sin tvååriga systers hand mot sin kind.

Då blir det tryggt.

Nej!

Jag hörde om bussolyckan innan det var klart att vissa barn inte hade klarat sig. Jag fattade ju att en sån olycka knappast skulle kunna vara möjlig utan dödsoffer, men tänkte att ändå kanske.

Men sedan kom informationen om att det var tre barn som inte klarat sig.

Jag förstår att jag hade varit den sorts förälder som mycket kraftigt hade uppmuntrat mitt barn att åka. Komma ut lite på egen hand, vintersport, pröva vingarna lite lagom. Det hade jag absolut sagt att de skulle åka med på.

På kvällen innan de skulle iväg hade jag också varit en stressad och därför snäsig förälder. Men kan du inte hålla ordning på nånting, hur tänker du dig att det ska funka?! Så hade jag fräst.

Och det hade kunnat bli det sista jag sade. Till en älskad unge.

En arbetsdag

Ja, nu ska vi se vad vi har haft för blandade glädjeämnen idag, lördag.

Redan imorse kungjorde jag för barnen att pappa är bortrest och idag ska vi göra en mysig lördag tillsammans, dock utan pappa. Jag hade laddat med ett fullproppat schema för att det inte skulle uppstå uttråkning.

Först en cykelutflykt till skogen. Vi såg hästar, åt medhavda smörgåsar och drack saft. A. lyckades välta sin cykel på D:s på min, så att hela barnstolen till Dong-Mei blev full av lera. Sedan cyklade vi till liten djurgård, åt fika, det fanns te och kaka till modern som inte var så trakterad av pinnglass, och så cyklade vi hem. Det var inte så bra att man bara fick en glass var. VEM HAR NÅNSIN FÅTT MER ÄN EN GLASS? Och så fick man inte välja trettiofremkronorsstruten heller. Jävla snåljåpsmorsa. 4rNåja, utflykten tog tre timmar.

När vi ställde undan cyklarna på gården uppstod orättvisa. A. hade trängt sig, eller så hade D. gjort det och jag hade då hållit på A. Tydligen. D. ställde till enorm scen. Han skulle gå ut på gatan och BLI ÖVERKÖRD!

Dong-Mei blev ledsen och lockade med honom in. Hon ville ha "sin D." och det kunde inte ens D. motstå.

Sedan var det lunch, snabblagad och en favorit, alla åt, konstigt nog.

Sedan var det filmtajm. Missnöje för att det inte blev glass eller popcorn eller godis till filmen. Och då hade vi just ätit glass på utflykt (och skulle baka kakor, se nedan).

Sedan var det bakning av mördegskakor. Man fick göra dem med pepparkaksformar och rosa socker och sylt. Ledde till en parad av konflikter med Dong-Mei som ville äta upp degen, och mjölet och det rosa sockret. Och sedan var alla arga för att de inte fick binge-äta mördegskakor. Utom A., hon gillar inte kakor.

Och nu får inte Dong-Mei sin välling tillräckligt fort. Det är jäkligt dålig service här ska ni veta, men av någon anledning vill modern att diskmaskinen ska startas.

Och jag är rätt trött på the state of the barnrum och på det faktum att efter att D. och Dong-Mei hjälpt till att byta toarullar så är den där trägrejen borta, så att man inte kan sätta upp några rullar på toaletten. Och det är toapapper i nån sorts installationsform i barnrummet. Draperat.

Nu är det bäst att jag går och lägger dem, hoppas att maken kommer hemkväll så att jag kan inleda alkoholism till tröst.

Nej. För vi ska ju upp i morgon bitti och genomföra fyrtio aktiviteter. En kör för gosskoristen D., ett barnkalas för D. och en uppvisning i kyrkan för A:s och Dong-Meis dagis. Med efterföljande intag av någon sorts middag. Och maken ska iväg igen.

Men jag kanske kan ta ett glas apelsinjuice. Eller i alla fall lite vatten.

Men så blir det inte. För jag kommer att ha somnat när min man kommer hem. I en hög av barn kommer jag att ligga insnodd i ett barntäcke, i sömnen letande efter en förkommen napp, innan det utbryter kris i den frågan.

Latmask

Men vad är det för FEL på våra barn?

Jag ber A. tre gånger, vänligt och pedagogiskt att städa sitt rum. Det är inte en svår städning jag ber om, en sån där man måste välja var saker ska stå och kategorisera, för det kanske är svårt när man är fem. Jag ber henne ta upp allt pappersspill som ligger på golvet. Det var mindre än en vecka sedan jag och min man skyfflade papper i barnrummet i en timme på kvällen och slängde fyra stora lådor (av resväskestorlek) fulla med papper och rullar och garn. Nu räcker det.

När A. inte gör det förklarar jag att det är okej, hon kan avstå. Men då kommer jag att ta en stor kvast och sopa upp allt. Jag är inte så förtjust i hennes saker som hon är och det kan hända att det åker med saker som jag inte inser är värdefulla. Jag kommer inte medvetet att slänga något fint, men jag kan inte hålla på och sålla. Vill hon behålla så får hon städa.

Till slut sjunker detta in. Hon är nära gråten, arg och tydligen kränkt.

-Jaja, ja städar väl allt själv då! 

Eh, ja? Precis, va. Eftersom det är ditt rum, dina grejer och din uppgift som tar mellan fyra och åtta minuter. Precis, ja, du städar allt själv.

Hur blir de så bortskämda? Var? Det är inte riktigt de signalerna vi ger dem här hemma, men något fallerar ju, den saken är klar.

Medicinskt trauma

Jag undrar om Dong-Mei försöker bearbeta traumat med anitbiotikan. Vi har kvar flaskan i kylskåpet. Nästan varje dag ber hon oss att få se i "stora kåpet" och så pekar hon ut "min misin".

-Vill du ha den? undrar vi.
-Nej!!, säger hon.

Men hon vill kolla på den.

Barnrummet: helvetets innersta krets

Finns det något som gör att barn inte kan städa?

Idag fick jag nog och gick in och röjde i barnens rum: jag tog ner dammsamlande prydnader i papper som är upphängda på vimpelsnöret, jag slängde kartonger som skulle användas för diverse pysseländamål, men i vilka barnen gömt hinkar med vatten som de, av skäl som lätt inses, inte får ha i rummet.

Jag slängde en kubikmeter av något som inte ens går att återvinna: en kökkenmödding av limtuber, garn, glasspinnar med färg på, kinderäggampuller, bomull urpillat ur tamponger (?!?!), äppelskrottar, sönderklippta delar av pysselböcker, pärlor, brutna pennor och något sorts lurv.

Jag har aldrig sett något så jäkligt. Jag vill bara slänga allt, sanera med skurpulver från trettiotalet, innan man var så noga med att saker inte skulle innehåll ddt, och så flytta härifrån, så att minnet av röran och platsen för brottet utplånas.

Hur lär man dem?

Smartass

Dong-Mei balanserar överst på sin Stokkestol. Ena foten har hon placerat på köksbordet.

-Dong-Mei säger jag, vi har ju inte fötterna på bordet.

-En fot. En fot bordet.

Tänk att vara så dryg innan man fyllt tre.

Seriöst?

Jag fattar inte hur det ens är möjligt att ha så mycket sjukor hela tiden. Det hade vi inte på min tid. Men då gick ju inte alla barn  på dagis. Att åtminstone några mammor var hemmafruar gjorde väl att inte hela barnbefolkningen gick på dagis och spred epidemier. Det finns onekligen vissa fördelar med gammal hederlig ojämställdhet.

Igår började mitt halsont som suttit i i över två veckor gå över. Jag var så glad. Äntligen en arbetsvecka när jag inte behöver gå hem och lägga mig klockan två för att orka hämta barnen halv fyra.

Men då, ikväll, slog Dong-Mei till på en rejäl feber. A. hostar. Och hostar.

Seriöst?

(Får man sparken om man aldrig är på jobbet?)

Faller

D., som är obotligt klåfingrig, fattade, lagom till morgonens kaotiska sorti, att en liten spik i väggen, där vi hänger en sån där påspåse, satt löst. Man kunde ta i och ur den ur det lilla (allt större) hålet i väggen.

Dong-Mei fattar allt blixtsnabbt.

-Den lös, den piken!

-Ja, den är lös, nu går vi, låt den sitta där.

-Ta ut den?

-Nej, nej, låt den sitta.

-Ta ut den, huset ramlar ner?

Nej. Lyckligtvis står och faller vårt sexvåningshus i tjockt rött tjugotalstegel inte alls om man tar ut en nubb ur en köksvägg.

Hålet i taket

A. säger att hennes Taiwanmamma ser på henne genom ett hål i taket. Hon är förvisso inte död, men har ändå den magiska förmågan att se till A.

Egentligen tror jag att A. har rätt. Såklart ser man sina barn, alltid. För Taiwanmamman är A. säkert ständigt närvarande. Och på senare tid har det varit tvärt om också - Taiwanmamman har varit närvarande för A. Kanske genom ett hål i taket.

Jag undrar om Taiwanmamman skulle se att A. är en liten aning missanpassad, oerhört kärleksfull, egensinnig och jag undrar om hon skulle höra A.:s skratt som kluckar fram som vågor.

Och som vanligt tänker jag att jag skulle vilja åka dit, träffa Taiwanmamman och prata med henne, vi kunde fika ihop ett par gånger i veckan, så att hon fick veta, inte genom rapporter utan direkt, att hennes unge är en annan familjs unge också, och att vi har koll på henne. 

Vi pratar med pedagogerna när A. har det svårt på dagis, vi ringer doktorn när hostan sitter i för länge, vi pratar med BVC om A:s svårigheter att anpassa sig till andra barns lekar, vi anmäler A. till aktiviteter och barnkalas, vi oroar oss, tjatar, älskar, gosar, busar, skäller. Vi föräldrar henne. Och: älskar henne.

Hoppas, Taiwanmamman, att du ser allt det genom hålet i taket.

Social kompetens

A. fattar ju inte allt.

Häromdagen var hon på barnkalas. En mycket artig och väluppfostrad flicka bredvid henne satt bredvid kakfatet och frågade då A. om hon ville ha en kaka.

A. blängde. Förmodligen visste hon inte om det var något trick. Sedan gick hon beslutsamt runt hela bordet och nappade åt sig en kaka själv.

Idag kom hon till dagis och krävde ny frisyr.

-Åh, sade en flicka, kan du ha håret i bulle, så fiiint!
-Jag vill ha TOFS! sa A.

Nu är det ju bra att hon inte gör som andra säger, men hon behöver inte vara så tvär.

Hur får man ordning på en femåring utan social kompetens? Vi låter henne öva, hon får gå på massa olika saker, just för att vi tror att hon behöver träna sig. Men inte.

Bråttom

Ibland bara funkar inte morgonen här.

Jag var ensam idag med kidsen men förmådde av någon anledning inte skynda mig. Ganska mycket av sysslor som kunde ha gjorts under helgen hade jag också, oklart varför, skjutit upp till denna måndagsmorgon. Dong-Mei behövde duscha och tvätta håret och klippa naglarna till exempel. Så det gjorde vi.

Barnen var änglar, det var verkligen inte dras fel att det bara gick så långsamt.

När vi äntligen hade kommit utanför dörren och börjat går nerför de sex trapporna mot marken och bilen försökte jag få Dong-Mei att göra det lite snabbare.

-Vi måste skynda oss, Dong-Mei.

-Det brrrråttom?

-Ja, det är bråttom.

-Krrrockan (varför säga l när det är så snyggt med r?) halv tie?

-Nej, klockan är tjugo i åtta.

-Jag åker byss! säger Dong-Mei och sätter sig på ett trappsteg och leker at hon är passagerare.

Det fina är att det inte går att vara stressad och arg när nån är så söt.