Cinese

Elsas, aka Dong-Meis, gäng har varit på semester en månad. Därav tystnaden.

Allt är bra med oss. Särskilt med Dong-Mei tror jag, som är hälsan själv och har badat och ätit spagetti och pizzakanter. Och gelati, som om det inte funnes någon morgondag.

Vi har varit i Italien, i ett litet hyrt hus, och i Italien verkar de ovana vid adoption.

En ung kvinna kom fram och frågade om barnen var adopterade. Hon kunde lite engelska. Hon var själv adopterad från Ryssland. Hon tyckte det var kul och trevligt med Dong-Mei och hennes gäng. Övriga var oerhört förvånade över familjeupplägget. Så till den milda grad.

Dong-Mei hoppade upp och ner ur vattnet en dag vid en pool, som vi hittat vid ett hotell. Hon babblade oavbrutet som treåringar ofta gör.

-Jag gårrrr i, jag gårrr upp, nu gårrr jag i, hopp, sade Dong-Mei. Hundra gånger.

En äldre italiensk dam, som vaktade sitt barnbarn, lyssnade och skrattade åt engagemanget. Jag pratar inte italienska, men kan lite franska, så jag kan förstå en aning italienska om jag får lite stöd av sammanhanget, och det hade jag här.

-Lilla barn, sade damen, du pratar och pratar, ett helt annat språk. Completamente diverso.
-Parla svedese, sade jag, som liksom ville klargöra saker och som tyckte att det kanske inte var så completamente diverso.

Damen kluckade. Nej, nej. Det var ju inte svedese, det fattade vem som helst. Barnet, belissima!, pratade cinese.

Jaha, och där tog hela min italienskakompetens slut, så jag log och så fick det vara bra med det.

Men nu är vi hemma och pratar svedese för fullt. Och mamman till barnet kan blogga igen.