Köttbullar

A. fyller sex. Imorgon ska det vara kalas. Hon har önskat sig köpta köttbullar och pasta med ketchup.

Det kändes ju som en liiite konstig rätt att bjuda släkten på. Även om de såklart accepterar födelsedagsbarnets kostönskemål.

Så idag stekte jag köttbullar, hemmagjorda, och gjorde sås, så att det ska finnas tills i morgon, för då hinner jag ju inte steka. Då kan jag bara koka potatis, röra lite lingon och socker och snabbinlägga gurka. Klart. Och så värma köpeköttbullarna till dem som föredrar det, såklart.

Men vid den här himla köttbullsstekningen minns jag varför jag så sällan lagar köttbullar till barnen. Ja, dels gillar de ju köpta bättre. Men sen är det det evigaste som finns. Det känns rätt kul i början. Skorpsmulor, ägg, grädde, lök. Blanda. Men sen. Rulla. Steka. Rulla. Steka. Rulla. Steka. Repeat.

Och då var det bara ett kilo köttfärs, ska det räcka till alla möjliga behöver man nog två kilo och FATTA vad det tar lång tid och hur tråkigt det är. Rulla. Steka.  Allt större köttbullar i hopp om att smeten ska ta slut, men inte.

Om hon önskar sig köpeköttbullar nästa år också, så tar vi bara det, tror jag.

Till efterrätt önskade hon sig såna där småmagnumglassar. Det gick jag med på direkt. Tårta är överskattat. Det går nog att klämma in sex små ljus i en liten magnumglass, det tror jag.