På något sätt satte vi på kvällens film, Toy Story 3, alldeles för sent och jag ville avbryta för läggdags.
-Snälla mamma, kan vi inte få se färdigt filmen, fjäskar A.
-Jo, okej då.
-Tack mamma, jag visste att jag kunde räkna med dig!
Jag lyckades med hjälp av D. snoka reda på att de lärt sig det här uttrycket (översatt från engelska, antar jag) från dinosaurietåget på Barnkanalen. Eller nån annan dinosaurie. Bra med bildning.
Om mig
- Elsas gäng
- Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.
onsdag 30 december 2015
Bättre
I morse kröp D. ner i min säng. Jag snusade honom i nacken och frågade:
-Måste man vara från Taiwan för att vara så goa som du och A. och Elsa är?
-Nej...men det är en bättre sort.
Det, min son, är jag nästan helt säker på också.
-Måste man vara från Taiwan för att vara så goa som du och A. och Elsa är?
-Nej...men det är en bättre sort.
Det, min son, är jag nästan helt säker på också.
tisdag 29 december 2015
Cosleeping
Cosleeping är en anknytningsmetod som brukar rekommenderas till adoptivfamiljer. Man passar på att bonda lite extra i sömnen, genom att ha sina barn i samma säng. D. älskade det. A. krävde att få sova i sin egen säng. Elsa är inte så noga med vilket, så ganska ofta tycker jag att vi ska cosleepa.
Då kryper vi ner båda två under samma täcke och med oss tar vi sjöhästen som lyser och spelar lite klassisk musik samtidigt som den kluckar hemtrevligt av något vattenljud.
Elsa kör hela sömnprokrastineringsrepertoaren. Hon börjar med att skratta lite för sig själv, för det är så himla gulligt att jag börjar skratta också och så är vi igång med ett gemensamt skattande som tar en fem minuter att hejda. Sen grejar hon med täcket, sjunger med i några av sjöhästens sånger, försöker gå upp några gånger, pekar ut lampan och kissen i rummet. Men sen, till slut, blir ögonlocken tunga och händerna och fötterna också.
Och sen, det här har hänt fler gånger, precis innan hon somnar, vänder hon ansiktet mot mitt och slår upp ögonen och ser att jag verkligen är där. Och SÅ somnar hon med min näsa mot sin mjuka, studsiga kind.
Det är det bästa jag vet just nu.
Då kryper vi ner båda två under samma täcke och med oss tar vi sjöhästen som lyser och spelar lite klassisk musik samtidigt som den kluckar hemtrevligt av något vattenljud.
Elsa kör hela sömnprokrastineringsrepertoaren. Hon börjar med att skratta lite för sig själv, för det är så himla gulligt att jag börjar skratta också och så är vi igång med ett gemensamt skattande som tar en fem minuter att hejda. Sen grejar hon med täcket, sjunger med i några av sjöhästens sånger, försöker gå upp några gånger, pekar ut lampan och kissen i rummet. Men sen, till slut, blir ögonlocken tunga och händerna och fötterna också.
Och sen, det här har hänt fler gånger, precis innan hon somnar, vänder hon ansiktet mot mitt och slår upp ögonen och ser att jag verkligen är där. Och SÅ somnar hon med min näsa mot sin mjuka, studsiga kind.
Det är det bästa jag vet just nu.
Kaka
Nu kan Elsa lite nya ord. Kåka, med betoning på sista stavelsen är det hon använder oftast. Om man säger det blir ens föräldrar så glada för att man försöker prata deras språk så de ger en en pepparkaka, fast det är omoraliskt.
Preteritum
A. har en liten leksakstelefon. Egentligen är det en riktig telefonatrapp, som vi fick i en mobilaffär en gång. Den har en display, A. visade upp nån grej där för en tänkt mormor i anda änden.
När det var färdigvisat sa A. att nu sed mormor den. Jag lyssnade lite dåligt.
-Gjorde vad?
-Sed den.
-Sked?
-Tittade den.
Jag älskar att de vill kommunicera.
När det var färdigvisat sa A. att nu sed mormor den. Jag lyssnade lite dåligt.
-Gjorde vad?
-Sed den.
-Sked?
-Tittade den.
Jag älskar att de vill kommunicera.
lördag 26 december 2015
Good enough jul
Nu firas det jul i Elsas gäng.
Vi är helt säkert inte en perfekt familj. Häromdagen hotade jag med att dra in lördagsgodiset för att några inte lyssnade. Gällde inte Elsa, hon får faktiskt inte lördagsgodis. Men det är inte riktigt proffsparenting, det är egentligen urbarnsligt, att hota med att dra in lördagsgodis. Omoget. Men så är det också i Elsas gäng.
Ibland tänker jag att Elsa kunde fått en proffsfamilj istället. Om man föds in i sin familj så är det på nåt sätt inte riktigt något man kan göra åt att alla barn inte får proffsfamiljer. Men när man ändå flyttar barn så borde de ha rätt att komma till familjer som aldrig glömmer utflyktspåsen och måste köpa grillad kyckling på ICA på vägen, som har pedagogiska lekar i rockärmen och inte någonsin föreslår att barnen kan kolla på Saltkråkan på Barnkanalen, familjer som gör fiffiga pepparkakskonstruktioner som är åldersadekvata för alla i familjen, och inte gapar om att ungarna ska akta sig, det smälta (läs brända) sockret till pepparkakshuset är skitvarmt.
Men på juldagen tänkte jag att det här är good enough. Efter traditionsenlig lutfiskmiddag med alla möjliga släktingar i olika åldrar, landade alla runt teven och såg Snövit. Hela snövit. Då sov Elsa med huvudet på sin pappas bröst och benen i sin farbrors knä och bredvid tindrade julgranen och Elsa hörde till. Hon var inte i vägen, men inte heller någon som man var tvungen att specialanpassa allt efter, hon var bara en av dem som skulle vara där och äta lutfisk (gott, tydligen, godare än potatisen), clementiner och pepparkakor.
Elsa har en familj som gärna vill ha Elsa. Jag tror att det är allt som krävs.
Vi är helt säkert inte en perfekt familj. Häromdagen hotade jag med att dra in lördagsgodiset för att några inte lyssnade. Gällde inte Elsa, hon får faktiskt inte lördagsgodis. Men det är inte riktigt proffsparenting, det är egentligen urbarnsligt, att hota med att dra in lördagsgodis. Omoget. Men så är det också i Elsas gäng.
Ibland tänker jag att Elsa kunde fått en proffsfamilj istället. Om man föds in i sin familj så är det på nåt sätt inte riktigt något man kan göra åt att alla barn inte får proffsfamiljer. Men när man ändå flyttar barn så borde de ha rätt att komma till familjer som aldrig glömmer utflyktspåsen och måste köpa grillad kyckling på ICA på vägen, som har pedagogiska lekar i rockärmen och inte någonsin föreslår att barnen kan kolla på Saltkråkan på Barnkanalen, familjer som gör fiffiga pepparkakskonstruktioner som är åldersadekvata för alla i familjen, och inte gapar om att ungarna ska akta sig, det smälta (läs brända) sockret till pepparkakshuset är skitvarmt.
Men på juldagen tänkte jag att det här är good enough. Efter traditionsenlig lutfiskmiddag med alla möjliga släktingar i olika åldrar, landade alla runt teven och såg Snövit. Hela snövit. Då sov Elsa med huvudet på sin pappas bröst och benen i sin farbrors knä och bredvid tindrade julgranen och Elsa hörde till. Hon var inte i vägen, men inte heller någon som man var tvungen att specialanpassa allt efter, hon var bara en av dem som skulle vara där och äta lutfisk (gott, tydligen, godare än potatisen), clementiner och pepparkakor.
Elsa har en familj som gärna vill ha Elsa. Jag tror att det är allt som krävs.
tisdag 22 december 2015
Namnet
Nu kan hon säga sitt svenska namn. Vi använder aldrig det, men ibland övar vi. Namnet namnet namnet, säger vi.
-Nann, ungefär, svarar Elsa.
Vi har helt misslyckats med att få ett personnummer, förresten. Det saknas ett uppehållstillståndskort. Det ska man begära hos Migrationsverket. Man får går dit och lämna fingeravtryck. Vad de nu tänker sig att man ska med en ettochetthalvtårings fingeravtryck till. Hon kan ju inte gärna ha hunnit med en så värst kriminell karriär redan. Men de kanske tänker att det kommer.
Migrationsverket har lite att göra nuförtiden, kan man säga. Vi kommer inte att lyckas med att få det där kortet på jättelänge, men jag talade med dem idag och de sade att de gärna förnyar uppehållstillståndet om 10 månader. Men det hade varit mer praktiskt om vi hade fått klart adoptionen i Sverige istället.
Och så vill vi så gärna bara ha henne. Då får hon också ett svenskt efternamn att öva på. Tills dess: kinesiskt efternamn.
-Nann, ungefär, svarar Elsa.
Vi har helt misslyckats med att få ett personnummer, förresten. Det saknas ett uppehållstillståndskort. Det ska man begära hos Migrationsverket. Man får går dit och lämna fingeravtryck. Vad de nu tänker sig att man ska med en ettochetthalvtårings fingeravtryck till. Hon kan ju inte gärna ha hunnit med en så värst kriminell karriär redan. Men de kanske tänker att det kommer.
Migrationsverket har lite att göra nuförtiden, kan man säga. Vi kommer inte att lyckas med att få det där kortet på jättelänge, men jag talade med dem idag och de sade att de gärna förnyar uppehållstillståndet om 10 månader. Men det hade varit mer praktiskt om vi hade fått klart adoptionen i Sverige istället.
Och så vill vi så gärna bara ha henne. Då får hon också ett svenskt efternamn att öva på. Tills dess: kinesiskt efternamn.
lördag 19 december 2015
Praktikaliteter och verkligheter
Häromdagen kom de sista pappren från Taiwan. Där står det att domen trätt i laga kraft. Det står att min man och jag är adoptivföräldrar och det står vem som är mamman. Det står att Elsa anses vara utflyttad från Taiwan.
I vanliga fall får man med sig de här pappren direkt när man åker hem från Taiwan, men det hela hängde upp sig lite den här gången. Det var praktiskt naturligtvis att vi inte behövde vänta denna ytterligare månad i Taipei, även om det också hade gått.
För oss spelar de här pappren praktisk roll. Med hjälp av denna final ruling kan vi begära svenskt personnummer för Elsa och därefter ansöka om att hon ska anses vara vårt barn även i Sverige, genom ett ärende i Tingsrätten. Då får vi barnbidrag och det går lättare att få föräldrapenning.
När Tingsrätten har skrivit sin dom får Elsa svenskt medborgarskap och då kan vi resa ur landet. Det kan vi nu med, men då måste vi kontakta Migrationsverket och få hennes uppehållstillstånd stämplat i passet. Just nu närmar man sig inte Migrationsverket i onödan, den saken är klar. Det var ett under att vi ens fick uppehållstillståndet, de hotade med att de skulle ta ett halvår att få det och då hade vi inte ens rest till Taipei än.
Allt det här är praktikaliteter. Det är bra för alla att få ordning på praktikaliteter.
Men det jag tänker på när jag ser pappren är vad den mamma, som får kopior av samma papper ungefär samtidigt som vi, tänker, när hon ser att hennes dotter, den lilla med brett ansikte, lockar i nacken, med leksaker som mamman har givit henne, den lilla som luktar så gott, som lärt sig prata den mammans språk och som lärt sig gå i den mammans land, vad tänker den mamman nu? Inte på personnummer.
Jag hoppas att vi får träffa den mamman igen om ganska många år och att Elsa kan säga till henne att det blev helt okej allting, och att den mamman kan säga detsamma. Och under hela tiden fram tills dess kommer Elsa att vara hennes dotter. Inte bara hennes dotter. Men inte bara vår.
I vanliga fall får man med sig de här pappren direkt när man åker hem från Taiwan, men det hela hängde upp sig lite den här gången. Det var praktiskt naturligtvis att vi inte behövde vänta denna ytterligare månad i Taipei, även om det också hade gått.
För oss spelar de här pappren praktisk roll. Med hjälp av denna final ruling kan vi begära svenskt personnummer för Elsa och därefter ansöka om att hon ska anses vara vårt barn även i Sverige, genom ett ärende i Tingsrätten. Då får vi barnbidrag och det går lättare att få föräldrapenning.
När Tingsrätten har skrivit sin dom får Elsa svenskt medborgarskap och då kan vi resa ur landet. Det kan vi nu med, men då måste vi kontakta Migrationsverket och få hennes uppehållstillstånd stämplat i passet. Just nu närmar man sig inte Migrationsverket i onödan, den saken är klar. Det var ett under att vi ens fick uppehållstillståndet, de hotade med att de skulle ta ett halvår att få det och då hade vi inte ens rest till Taipei än.
Allt det här är praktikaliteter. Det är bra för alla att få ordning på praktikaliteter.
Men det jag tänker på när jag ser pappren är vad den mamma, som får kopior av samma papper ungefär samtidigt som vi, tänker, när hon ser att hennes dotter, den lilla med brett ansikte, lockar i nacken, med leksaker som mamman har givit henne, den lilla som luktar så gott, som lärt sig prata den mammans språk och som lärt sig gå i den mammans land, vad tänker den mamman nu? Inte på personnummer.
Jag hoppas att vi får träffa den mamman igen om ganska många år och att Elsa kan säga till henne att det blev helt okej allting, och att den mamman kan säga detsamma. Och under hela tiden fram tills dess kommer Elsa att vara hennes dotter. Inte bara hennes dotter. Men inte bara vår.
Kinesiska
Hon lär sig ord. Mest svenska. Kanske t.ex. Och så. Hon uttalar det schå-a! och klämmer i med det när man har fått på skorna eller något, helt adekvat.
Det konstiga är att hon också säger ord på kinesiska som vi inte har hört förut, men som vi har hört av andra att hon kan. Hur länge kan man förvara ett ord i minnet om man inte använder det själv när man är ettochetthalvt? Har ingen forskat på det?
Det konstiga är att hon också säger ord på kinesiska som vi inte har hört förut, men som vi har hört av andra att hon kan. Hur länge kan man förvara ett ord i minnet om man inte använder det själv när man är ettochetthalvt? Har ingen forskat på det?
My kind of wonderful, that's what you are
Elsa är som en kärleksinjektion i vår familj. Till och med A. som är detroniserat yngstabarn och den som har tagit mest stryk av Elsas ankomst är mycket förtjust.
-Lillasyster, jag älskar dig ända till Australien, sade A. häromdagen (när hon var hemma från dagis för att hon ville det, som vi ska lära oss av detta inlägg har vi inga principer i familjen längre). A. är fin på kärleksbetygelser.
Elsa och jag delar nästan säng. Hennes spjälsäng står mot min vanliga säng, så jag kan alltid ha handen på henne.
På kvällarna sitter Elsa i sängen med torr blöja och nytumlad pyjamas och luktar milt sköljmedel. Ansiktet doftar av insmord parfymfri mjuksalva, välling och tandkräm. Hon är ljuvlig. Då gör Elsa så här: hon trycker ansiktet mot spjälorna och säger mm-mah! Då får jag, utan att behöva lyfta huvudet från kudden, pussa allt det godluktande. Sen flyttar hon ansiktet till nästa spjäla: mm-mah! Då pussar jag igen.
Hade det varit D. eller A. som kommit på denna utmärkta prokrastineringsteknik vid läggdags hade jag säkert sagt att ne-ej, i sängen sover vi, nu ska vi ligga stilla. Men nu är det slut med tråkiga principer. Elsa vill ha puss. Jag vill ge puss. Vilken tur.
Kanske är det inte bara Elsas förtjänst att det är så fantastiskt underbart att ha henne i familjen. Kanske är familjens inställning också en del av det som gör det underbart. Man borde alltså varit gränslös och härlig redan med D.
-Lillasyster, jag älskar dig ända till Australien, sade A. häromdagen (när hon var hemma från dagis för att hon ville det, som vi ska lära oss av detta inlägg har vi inga principer i familjen längre). A. är fin på kärleksbetygelser.
Elsa och jag delar nästan säng. Hennes spjälsäng står mot min vanliga säng, så jag kan alltid ha handen på henne.
På kvällarna sitter Elsa i sängen med torr blöja och nytumlad pyjamas och luktar milt sköljmedel. Ansiktet doftar av insmord parfymfri mjuksalva, välling och tandkräm. Hon är ljuvlig. Då gör Elsa så här: hon trycker ansiktet mot spjälorna och säger mm-mah! Då får jag, utan att behöva lyfta huvudet från kudden, pussa allt det godluktande. Sen flyttar hon ansiktet till nästa spjäla: mm-mah! Då pussar jag igen.
Hade det varit D. eller A. som kommit på denna utmärkta prokrastineringsteknik vid läggdags hade jag säkert sagt att ne-ej, i sängen sover vi, nu ska vi ligga stilla. Men nu är det slut med tråkiga principer. Elsa vill ha puss. Jag vill ge puss. Vilken tur.
Kanske är det inte bara Elsas förtjänst att det är så fantastiskt underbart att ha henne i familjen. Kanske är familjens inställning också en del av det som gör det underbart. Man borde alltså varit gränslös och härlig redan med D.
onsdag 16 december 2015
tisdag 15 december 2015
Se
Men de ser annorlunda ut.
A. älskar andra barn med asiatiskt utseende. De har samma hår som jag, säger hon, men hon menar nog mer än hår.
D. frågade mig i bilen på vägen hem om det fanns nåt sätt att bli större.
-Större hur då? Fler år?
-Nej, större, att man inte är kort.
Ja, det finns det väl kanske. Men han är så fin som han är. Liten, lite brun, med samma hår som A. När och hur och varför lär de sig att se sig själva med majoritetssamhällets blick? Men jag vet ju; i Taiwan tittade jag mig själv i spegeln efter bara några veckor och tänkte: men ska man se ut så här? Jag är ju knölig och skär.
De är så fina. Jag vill att de ska se det själva. Det hjälper ju inte att jag och alla andra ser det.
A. älskar andra barn med asiatiskt utseende. De har samma hår som jag, säger hon, men hon menar nog mer än hår.
D. frågade mig i bilen på vägen hem om det fanns nåt sätt att bli större.
-Större hur då? Fler år?
-Nej, större, att man inte är kort.
Ja, det finns det väl kanske. Men han är så fin som han är. Liten, lite brun, med samma hår som A. När och hur och varför lär de sig att se sig själva med majoritetssamhällets blick? Men jag vet ju; i Taiwan tittade jag mig själv i spegeln efter bara några veckor och tänkte: men ska man se ut så här? Jag är ju knölig och skär.
De är så fina. Jag vill att de ska se det själva. Det hjälper ju inte att jag och alla andra ser det.
måndag 14 december 2015
Nåd
-Nämen, har ni skaffat en till? sade en bekant, som inte kände till Elsas ankomst, utan träffade på oss på ett evenemang häromkvällen.
Barn växer inte på nån sorts självplock. Vi har inte gått ut i världen och skördat några ungar. Elsa och D. och A. har vi fått. Trots att vi har fyllt i papper, varit allmänt rediga, friska, dugliga och duktiga, sparat pengar och inte kört för fort så är Elsa inte införskaffad.
Vi har fått henne. Det var tur. Eller ett mirakel. Eller nåd.
Men det var inte vi som gjorde det. Man gör inte sina barn. Man får dem. Om man har en vansinnig tur som man inte har förtjänat.
Barn växer inte på nån sorts självplock. Vi har inte gått ut i världen och skördat några ungar. Elsa och D. och A. har vi fått. Trots att vi har fyllt i papper, varit allmänt rediga, friska, dugliga och duktiga, sparat pengar och inte kört för fort så är Elsa inte införskaffad.
Vi har fått henne. Det var tur. Eller ett mirakel. Eller nåd.
Men det var inte vi som gjorde det. Man gör inte sina barn. Man får dem. Om man har en vansinnig tur som man inte har förtjänat.
söndag 13 december 2015
Ost
Om man serverar Elsa något som hon inte gillar, så sorterar hon ut det ur övriga födoämnen på tallriken och lägger i en hög. Häromdagen lade hon alltihop på min tallrik. Här, det här läbbiga kan du äta själv.
Särskilt otäckt är kokt ägg och ost. Hon ryser och äcklas, det är tydligen vidrigt med ägg och ost. Ibland måste jag ge henne lite bara för att se reaktionen. Får man göra så? Ägg och ost är faktiskt nyttigt.
Särskilt otäckt är kokt ägg och ost. Hon ryser och äcklas, det är tydligen vidrigt med ägg och ost. Ibland måste jag ge henne lite bara för att se reaktionen. Får man göra så? Ägg och ost är faktiskt nyttigt.
lördag 12 december 2015
A. igen
Åh, nej, nu leker A. igen.
-Min andra mormor har brinnit upp, hon är död!
Jag gillar queersituationen med ett flertal mormorar. Att en av dem har gått ett så sorgligt öde till mötes är värre.
Undrar om A. har blivit väldigt traumatiserad av Elsas ankomst. Eller om hon bara är lite dramatisk.
-Min andra mormor har brinnit upp, hon är död!
Jag gillar queersituationen med ett flertal mormorar. Att en av dem har gått ett så sorgligt öde till mötes är värre.
Undrar om A. har blivit väldigt traumatiserad av Elsas ankomst. Eller om hon bara är lite dramatisk.
Statistik
Om man går runt med en liten person som ser ut att vara född i sydostasien (och är det) förutsätter folk ofta att detta är ett hett efterlängtat barn (rätt) och att det är första och enda barnet (fel).
Åh, det kommer nog att gå bra, är det första barnet, de är precis som andra barn.
Ja, det kommer nog att gå bra. Nej, det är inte första barnet. Ja, hon är som andra barn. Ungefär. Alla barn är väl ungefär som andra barn.
Har barn som ser ut att vara födda i sydostasien aldrig några syskon? Det finns det kanske statistik över?
Åh, det kommer nog att gå bra, är det första barnet, de är precis som andra barn.
Ja, det kommer nog att gå bra. Nej, det är inte första barnet. Ja, hon är som andra barn. Ungefär. Alla barn är väl ungefär som andra barn.
Har barn som ser ut att vara födda i sydostasien aldrig några syskon? Det finns det kanske statistik över?
fredag 11 december 2015
På riktigt
Ankan piper Elsa i halsgropen. Elsa skrattar. Ankan piper mamma i halsgropen. Mamma låtsasskrattar (för så himla kittlig är jag inte så att jag kan kittla mig själv i halsgropen med en tyganka). Ankan piper Elsa igen i halsgropen. Elsa låtsasskrattar.
Hon fattar fort. Men det var roligare när hon skrattade på riktigt.
Hon fattar fort. Men det var roligare när hon skrattade på riktigt.
tisdag 8 december 2015
Fel
Idag verkar det vara slut på feber, men det gnälls. Elsa är gnällig. Det går inte att sätta ner henne en sekund, hon är inte nöjd.
Det kan vara så att hon är trött och lite sjuk. Men, tänker jag, för jag har adopterat henne, tänk om hon är olycklig, söndertrasad, saknar något eller någon, tänk om hon inte känner sig trygg här, tänk om vi inte kan ge henne den familj hon behöver, tänk om ingen kan det, om det är försent. Då dör jag.
Men man får inte veta. Hon kan ha ont i halsen, hon kan vara trött, hon kan vara rädd, hon kan vara arg. Allt vi kan göra är att fortsätta att bära, och läsa och stoppa om och sjunga.
Så då gör vi det.
Det kan vara så att hon är trött och lite sjuk. Men, tänker jag, för jag har adopterat henne, tänk om hon är olycklig, söndertrasad, saknar något eller någon, tänk om hon inte känner sig trygg här, tänk om vi inte kan ge henne den familj hon behöver, tänk om ingen kan det, om det är försent. Då dör jag.
Men man får inte veta. Hon kan ha ont i halsen, hon kan vara trött, hon kan vara rädd, hon kan vara arg. Allt vi kan göra är att fortsätta att bära, och läsa och stoppa om och sjunga.
Så då gör vi det.
måndag 7 december 2015
Aption
Ibland frågar folk mig om barnen är adopterade.
Ibland tänker jag:
-Vad ser det ut som, vad tror du själv?
Men ibland glömmer jag hur jag ser ut och hur de ser ut och tänker:
-Va?! Hur visste de det?
När barn frågar är det alltid okej. En liten unge i D.:s skola frågade om D. var apterad. Då är det inte läge att börja gapflabba och peka ut en tänkt stubin. Tyvärr.
D. måste ha missat något helt, för han frågade:
-Är jag det?
Nix, inte är du apterad, bli aldrig det, mitt barn. Men adopterad är du, och det är väl utmärkt.
Ibland tänker jag:
-Vad ser det ut som, vad tror du själv?
Men ibland glömmer jag hur jag ser ut och hur de ser ut och tänker:
-Va?! Hur visste de det?
När barn frågar är det alltid okej. En liten unge i D.:s skola frågade om D. var apterad. Då är det inte läge att börja gapflabba och peka ut en tänkt stubin. Tyvärr.
D. måste ha missat något helt, för han frågade:
-Är jag det?
Nix, inte är du apterad, bli aldrig det, mitt barn. Men adopterad är du, och det är väl utmärkt.
I vår hall
Elsa gillar inte att någon går. Hon illgråter varje gång. Det gör ju många barn i den åldern. Men om barnen har en bakgrund där separationer är en komponent, så tänker man lätt som förälder att hon är rädd för att någon ska gå och inte komma tillbaka mer.
När man kommer hem steppar och och skrattar Elsa av glädje. Min man konstaterade att om man vill ha kvar den glädjekällan i sitt liv även framöver får man antingen ha ett barn till eller en golden retriever.
Det vore fint om man fick ett kvitto på att Elsa bara är golden retrieverglad, inte utom sig av glädje för att vi inte överger henne.
Och det är ingen risk. Jag har då aldrig träffat någon bättre ettåring.
När man kommer hem steppar och och skrattar Elsa av glädje. Min man konstaterade att om man vill ha kvar den glädjekällan i sitt liv även framöver får man antingen ha ett barn till eller en golden retriever.
Det vore fint om man fick ett kvitto på att Elsa bara är golden retrieverglad, inte utom sig av glädje för att vi inte överger henne.
Och det är ingen risk. Jag har då aldrig träffat någon bättre ettåring.
fredag 4 december 2015
Attchi
Om nu livet blir besvärligt för Elsa så saknar hon i alla fall inte tåga.
När någon hostar eller nyser kommenterar Elsa det med ett attchi. Det gäller även om det är hon själv som hostar eller nyser.
Och i natt väcktes jag av ett väldigt rosslande och pipande, det lät som hon inte fick luft, jag flög upp till hennes säng. Men då hade hon redan satt sig upp och nickade lite förnumstigt för sig själv och sade: attchi.
Men den inställningen kommer man långt. Krya på dig, Elsa.
När någon hostar eller nyser kommenterar Elsa det med ett attchi. Det gäller även om det är hon själv som hostar eller nyser.
Och i natt väcktes jag av ett väldigt rosslande och pipande, det lät som hon inte fick luft, jag flög upp till hennes säng. Men då hade hon redan satt sig upp och nickade lite förnumstigt för sig själv och sade: attchi.
Men den inställningen kommer man långt. Krya på dig, Elsa.
torsdag 3 december 2015
Rekord
Mina resurser på mandarin är ändliga. De räcker faktiskt knappt till en start. Alltså måste jag prata svenska med Elsa och gör såklart det nästan hela tiden.
Det som är så otroligt märkligt är att hon fattar vad jag säger. En del kan hon såklart förstå av själva kontexten, men ändå. Idag när hon satt och mumsade på något som jag inte hade givit henne så sa jag:
-Vad har du i munnen?!
Jag räknade inte med att hon skulle förstå, jag var redan på väg fram för att pilla in ett finger (i den, jag lovar, sötaste mun ett barn har haft) och känna efter. Men då: Elsa gapar stort. Hon hade tagit lite kattmat. Hon kommer aldrig att gapa igen, för jag snodde omedelbart kattmaten ur hennes mun.
Hur kan hon fatta det? Och när A. beklagade att hon inte kan få sin älskade Mussepigg-handuk, för den är i tvätten, så kom Elsa dragande med just den handduken ur tvättkorgen för färgat, sextio. Hur, hur? "Min Mussepigg-handduk", går det att fatta på svenska efter knappt två månader med språket och tre veckor med Mussepigg-handduken, som inte var med i Taiwan?
Kan det vara så att mitt barn inte bara är det vackraste barnet, utan det smartaste också? I så fall har det hänt mig för tredje gången. Tre gånger har jag fått jordens underbaraste unge.
Som nu sover, febrig, hostig och snorig.
Det som är så otroligt märkligt är att hon fattar vad jag säger. En del kan hon såklart förstå av själva kontexten, men ändå. Idag när hon satt och mumsade på något som jag inte hade givit henne så sa jag:
-Vad har du i munnen?!
Jag räknade inte med att hon skulle förstå, jag var redan på väg fram för att pilla in ett finger (i den, jag lovar, sötaste mun ett barn har haft) och känna efter. Men då: Elsa gapar stort. Hon hade tagit lite kattmat. Hon kommer aldrig att gapa igen, för jag snodde omedelbart kattmaten ur hennes mun.
Hur kan hon fatta det? Och när A. beklagade att hon inte kan få sin älskade Mussepigg-handuk, för den är i tvätten, så kom Elsa dragande med just den handduken ur tvättkorgen för färgat, sextio. Hur, hur? "Min Mussepigg-handduk", går det att fatta på svenska efter knappt två månader med språket och tre veckor med Mussepigg-handduken, som inte var med i Taiwan?
Kan det vara så att mitt barn inte bara är det vackraste barnet, utan det smartaste också? I så fall har det hänt mig för tredje gången. Tre gånger har jag fått jordens underbaraste unge.
Som nu sover, febrig, hostig och snorig.
onsdag 2 december 2015
Fått, fött
Då var det dags igen, dags för att människor ska trösta mig för att jag har fått och inte fött ett barn.
Nu var det en sjuksköterska som tog prover på Elsa. Hon hade erfarenhet av "helt egna" barn, samt av familjehemsplacerade barn och bonusbarn. Och hon ville säga mig att det är ingen skillnad. Jojo, visst det var ju något med att vara gravid. Men alla barn är bara barn.
Verkar jag som en som behöver uppmuntras i den frågan? Tydligen är det lite oklart, så jag säger det i versaler:
JAG ÄSLKAR MINA UNGAR FÖR ATT DE ÄR PRECIS DET DE ÄR. DE ÄR INTE SAMMA SAK SOM NÅGOT ANNAT. DE ÄR INTE I STÄLLET FÖR NÅGOT ANNAT. DE ÄR DET DE ÄR OCH JAG ÄLSKAR DEM.
För att förtydliga ytterligare:
JAG HADE INTE HELLRE FÖTT DEM. DÅ HADE DE INTE BLIVIT DET DE ÄR OCH JAG ÄLSKAR DET DE ÄR.
Så. Hoppas att alla eventuella oklarheter är undanröjda nu.
Och nu ska jag väcka Elsa för nu ska vi hämta syskon på förskolan och skolan. Hon kommer att bli skitarg över att bli väckt, jag kommer att bli stressad över att klockan går och trycka ner motsträvig unge i overall.
Så som man gör med barn. Egna barn. Andras barn. DE BARN JAG ÄLSKAR.
Nu var det en sjuksköterska som tog prover på Elsa. Hon hade erfarenhet av "helt egna" barn, samt av familjehemsplacerade barn och bonusbarn. Och hon ville säga mig att det är ingen skillnad. Jojo, visst det var ju något med att vara gravid. Men alla barn är bara barn.
Verkar jag som en som behöver uppmuntras i den frågan? Tydligen är det lite oklart, så jag säger det i versaler:
JAG ÄSLKAR MINA UNGAR FÖR ATT DE ÄR PRECIS DET DE ÄR. DE ÄR INTE SAMMA SAK SOM NÅGOT ANNAT. DE ÄR INTE I STÄLLET FÖR NÅGOT ANNAT. DE ÄR DET DE ÄR OCH JAG ÄLSKAR DEM.
För att förtydliga ytterligare:
JAG HADE INTE HELLRE FÖTT DEM. DÅ HADE DE INTE BLIVIT DET DE ÄR OCH JAG ÄLSKAR DET DE ÄR.
Så. Hoppas att alla eventuella oklarheter är undanröjda nu.
Och nu ska jag väcka Elsa för nu ska vi hämta syskon på förskolan och skolan. Hon kommer att bli skitarg över att bli väckt, jag kommer att bli stressad över att klockan går och trycka ner motsträvig unge i overall.
Så som man gör med barn. Egna barn. Andras barn. DE BARN JAG ÄLSKAR.
tisdag 1 december 2015
Klädsamt
Elsa har ärvt kläder. Oj, vad hon har ärvt.
Det betyder att det är svamplappar på knäna på jeansen, t-shirtarna är rymliga och störst på bredden efter mycket torktumling. Färgerna något matta.
Idag fick jag nog. Något nytt ska hon väl få ha?
Hon fick två tröjor och två byxor. Nuså.
Hon bryr sig inte om det ett dugg själv. Och jag borde inte heller bry mig om det. Det finns riktiga problem, såna som vi inte har här där vi kan byta ut den tydligen inte så goda babylasagnen mot en banan och ett kex och kanske slänga fram en mugg med mjölk också, för oj, filen är slut.
Men nu har hon i alla fall ett par kläder som är helt hennes egna.
söndag 29 november 2015
Hur går det?
Hur går det för Elsa?
Många frågar. Jag vet inte vad man ska svara. Facit får man när de är 20 eller 40. Men hittills går det nog bra. Hon äter, sover, är glad, arg, ledsen. Låter oss trösta, låter oss mata. Om det är gott. Är det inte gott får vi inte mata, då ska hon åtminstone ha nöjet att få äta själv. Och hon får i sig en del, trots lite vacklande skedteknik.
Jag hade förväntat mig det värsta, men jag tror att det har gått minst lika fort för Elsa att få oss om familj än för de andra barnen som var mycket yngre när de fick oss. Jag vet inte om det är bra, det kanske går att lära sig lita på nya människor. Eller om det är dåligt: hon kanske bara tvingar sig att gilla det här för att det är det här hon har.
Stackars Elsa. Det är så synd att det har blivit rörigt i starten. Men det kanske ordnar sig? Vi kan väl jobba på det ihop.
Många frågar. Jag vet inte vad man ska svara. Facit får man när de är 20 eller 40. Men hittills går det nog bra. Hon äter, sover, är glad, arg, ledsen. Låter oss trösta, låter oss mata. Om det är gott. Är det inte gott får vi inte mata, då ska hon åtminstone ha nöjet att få äta själv. Och hon får i sig en del, trots lite vacklande skedteknik.
Jag hade förväntat mig det värsta, men jag tror att det har gått minst lika fort för Elsa att få oss om familj än för de andra barnen som var mycket yngre när de fick oss. Jag vet inte om det är bra, det kanske går att lära sig lita på nya människor. Eller om det är dåligt: hon kanske bara tvingar sig att gilla det här för att det är det här hon har.
Stackars Elsa. Det är så synd att det har blivit rörigt i starten. Men det kanske ordnar sig? Vi kan väl jobba på det ihop.
När man blir stor
-När jag blir så här stor, säger A. och måttar med armen högt över sitt huvud mot busstaket.
Vad ska det bli? tänker jag. Kan man få en liten inblick i hur detta barn tänker om framtiden?
-När jag blir så här stor, då kommer jag att få ont i huvet, för jag slår det i taket.
Ja, det har du rätt i, A.
Vad ska det bli? tänker jag. Kan man få en liten inblick i hur detta barn tänker om framtiden?
-När jag blir så här stor, då kommer jag att få ont i huvet, för jag slår det i taket.
Ja, det har du rätt i, A.
torsdag 26 november 2015
Socialrealism
A. äter frukost. Med vid bordet sitter plastkaninen MIffy, som genom A. sjunger på en entonig, lite sorgsen visa. Så här går den:
Min mamma har dött, min mamma har dött.
Min pappa har inte dött än
men han är på jobbet och lämna' mej.
Riktigt sån misär lever du väl inte i, A., tänker jag över grötkastrullen. Men det var ju heller inte A. som visan handlade om, det var ju Miffys liv som skildrades.
Särskilt mycket gillar jag det inte så optimistiska än. Det är kanske skriftställare hon ska bli, mitt barn.
Min mamma har dött, min mamma har dött.
Min pappa har inte dött än
men han är på jobbet och lämna' mej.
Riktigt sån misär lever du väl inte i, A., tänker jag över grötkastrullen. Men det var ju heller inte A. som visan handlade om, det var ju Miffys liv som skildrades.
Särskilt mycket gillar jag det inte så optimistiska än. Det är kanske skriftställare hon ska bli, mitt barn.
onsdag 25 november 2015
Förluster
Nu är wawa försvunna också. Alla fotbeklädnader är skor, sockar finns inte mer.
Det går så fort för Elsa att glömma orden. Hon lär sig nya fort också. Och hon förstår.
Men ändå. Lite kunde du få behålla, Elsa. Jag är så ledsen för det vi tar ifrån dig.
Det går så fort för Elsa att glömma orden. Hon lär sig nya fort också. Och hon förstår.
Men ändå. Lite kunde du få behålla, Elsa. Jag är så ledsen för det vi tar ifrån dig.
Saknar?
Du är så himla nöjd, vad jag kan se, Elsa. Du springer runt, klagar när vi gör gröt för långsamt, skrattar när vi gör tittut eller blåser dig på magen, drar i allt, särskilt sladdar.
Men saknar du inget? Längtar du inte tillbaka? Tänker du aldrig: vad är det här? Varför är vi här, ska vi inte tillbaka?
Saknar du platser? Rutiner? Människor? Sånger?
Det kommer du att ha glömt när du har lärt dig prata så att jag förstår. Eller så sitter det kvar, men inte som något du kommer att kunna formulera.
måndag 23 november 2015
Ulambator
En dag på gatan i Taipei kom en kvinna med en svart t-shirt med texten Queen på. När hon kom närmre såg jag det finstilta: of Sweden.
Förmodligen är Sweden så enormt perifert att det är helt otänkbart, ett sagoland.
När jag var liten sa vi att man kunde åka till Ulan bator. Eller, vi sa Ulambator. Ulaanbaatar heter det nuförtiden. Och tvärtemot vad jag trodde, så kom Ulaanbaatar att angå mig. På väg till mina barn passerar man strax söder om Gobiöknen och Ulaanbaatar, enligt flighttrackern på planet. Det är en av ledstängerna på vägen till Taipei.
Jag tänkte mig nog heller aldrig att "Made in Taiwan" skulle betyda något annat än finstilt text på luktsuddgummin.
Hon med tischan som tycker att Sweden är Ulambator, hon anade nog inte att bredvid henne på gatan fanns en liten ettåring som är made in Taiwan, som kanske blir queen of Sweden. (Det hoppas jag inte, det finns nog roligare jobb för mina barn.)
Förmodligen är Sweden så enormt perifert att det är helt otänkbart, ett sagoland.
När jag var liten sa vi att man kunde åka till Ulan bator. Eller, vi sa Ulambator. Ulaanbaatar heter det nuförtiden. Och tvärtemot vad jag trodde, så kom Ulaanbaatar att angå mig. På väg till mina barn passerar man strax söder om Gobiöknen och Ulaanbaatar, enligt flighttrackern på planet. Det är en av ledstängerna på vägen till Taipei.
Jag tänkte mig nog heller aldrig att "Made in Taiwan" skulle betyda något annat än finstilt text på luktsuddgummin.
Hon med tischan som tycker att Sweden är Ulambator, hon anade nog inte att bredvid henne på gatan fanns en liten ettåring som är made in Taiwan, som kanske blir queen of Sweden. (Det hoppas jag inte, det finns nog roligare jobb för mina barn.)
Termobrallor
I Taipei finns de flesta produkter på temagator. Jag har aldrig riktigt fattat grejen. Om man vill ha friluftsartiklar ska man gå från tunnelbanestationen Da'an mot Da'an Park. Tiotals, tjugotals affärer som är Friluftsmagasinet. Samma jacka från NorthFace i flera av fönstren.
Men sen har jag hört att hemligheten med Starbucks succé bl.a. var att de etablerade ett nytt café tvärs över gatan från det gamla. Så hade ingen tänkt förr, och det kan jag förstå, och Starbucks verkar ju klara sig.
Jag behöver termobrallor, jag står inte ut med lekplatser i denna kyla utan termobrallor. Och som läget är nu måste jag springa mellan de stora kedjorna, fram och tillbaka över hela stan och det går inte, för alla barn, nästan, är förkylda och förresten gillar de inte shopping ens om de är i toppform.
Borde köpt termobrallorna i Taipei. Fast ärligt talat: de hade kanske ett och annat Goretexplagg. Och vissa Taipeibor utrustade sig med Hunterstövlar och grejor när det blev 22 grader och duggregn. Men jag tror inte att de har termobrallor.
Men sen har jag hört att hemligheten med Starbucks succé bl.a. var att de etablerade ett nytt café tvärs över gatan från det gamla. Så hade ingen tänkt förr, och det kan jag förstå, och Starbucks verkar ju klara sig.
Jag behöver termobrallor, jag står inte ut med lekplatser i denna kyla utan termobrallor. Och som läget är nu måste jag springa mellan de stora kedjorna, fram och tillbaka över hela stan och det går inte, för alla barn, nästan, är förkylda och förresten gillar de inte shopping ens om de är i toppform.
Borde köpt termobrallorna i Taipei. Fast ärligt talat: de hade kanske ett och annat Goretexplagg. Och vissa Taipeibor utrustade sig med Hunterstövlar och grejor när det blev 22 grader och duggregn. Men jag tror inte att de har termobrallor.
söndag 22 november 2015
Vanlig
Ett tag handlar allt om adoptionen. Alla papper, alla turer till läkare, jurister, översättare, ambassader.
Sen kommer barnet, om man har tur kommer barnet.
Då handlar allt om adoptionen igen. Anknytning, den första tiden i livet, hur ska det gå, adoption.
Men sen ser man att det är också en helt vanlig unge. Som iförd body och mjuka tights bankar med stackingcups i bordsskivan så den aldrig mer blir sig lik, som är så förkyld och kladdig efter mellis att man inte ser vad som är banan och vad som är snor, och det går inte ens att hacka loss.
Då tänker jag: tur att det finns snor. Så att man får en hederlig vanlig åkomma att ägna sig åt.
Sen kommer barnet, om man har tur kommer barnet.
Då handlar allt om adoptionen igen. Anknytning, den första tiden i livet, hur ska det gå, adoption.
Men sen ser man att det är också en helt vanlig unge. Som iförd body och mjuka tights bankar med stackingcups i bordsskivan så den aldrig mer blir sig lik, som är så förkyld och kladdig efter mellis att man inte ser vad som är banan och vad som är snor, och det går inte ens att hacka loss.
Då tänker jag: tur att det finns snor. Så att man får en hederlig vanlig åkomma att ägna sig åt.
lördag 21 november 2015
Tatt
Idag sade Elsa tack. Eller tatt. Inte xiexie.
Jag räckte fram en bit smörgåsrån och Elsa sade tatt.
Det är lite sorgligt. Men naturligtvis praktiskt att vi pratar samma språk.
Vi ska återvända till din mandarin såsmåningom, Elsa. Du ska gå i modersmålsundervisning. Och dessutom kommer jag alltid att säga gougou om hundar till dig.
Men naturligvis är det mer praktiskt att prata svenska i Sverige. I alla fall om ens familj pratar det.
Jag räckte fram en bit smörgåsrån och Elsa sade tatt.
Det är lite sorgligt. Men naturligtvis praktiskt att vi pratar samma språk.
Vi ska återvända till din mandarin såsmåningom, Elsa. Du ska gå i modersmålsundervisning. Och dessutom kommer jag alltid att säga gougou om hundar till dig.
Men naturligvis är det mer praktiskt att prata svenska i Sverige. I alla fall om ens familj pratar det.
fredag 20 november 2015
The boss
Jag tror att jag måste göra hela jobbet med Elsa. Kompensera för vår frånvaro de första 18 månaderna, reparera, föräldra, rent av mödra, laga mat (sötpotatis kör jag med, jag har lärt mig att det är så himla nyttigt; alla våra barn avskyr sötpotatis, men jag tvingar i dem det i alla fall, obildbar), leka, läsa, språkutveckla, hålla mandarin vid liv, inte ta ifrån henne något av det gamla, ge. Fixa.
Det jag glömmer är att Elsa ju är här och fixar en hel del själv. Man behöver mest finnas till hands. Hon har inte tänkt att inte samarbeta. Hon är barn. Hon är beroende av vuxna, och det vet hon. Hennes vuxna tänker hon ha till det man har sina vuxna till.
Hon är egentligen bossen i det här. Jag borde tagga ner.
Mitt jobb: älska Elsa (lätt), sätta fram mat (ganska lätt också, faktiskt), hålla Elsa ren (om än något kladdig om händerna) och se till att hon är lagom varm inne och ute, sjunga lite, läsa lite, knalla runt lite i olika miljöer.
Det är ett joint venture och jag har en kompetent, om än mycket ung, projektledare.
Det jag glömmer är att Elsa ju är här och fixar en hel del själv. Man behöver mest finnas till hands. Hon har inte tänkt att inte samarbeta. Hon är barn. Hon är beroende av vuxna, och det vet hon. Hennes vuxna tänker hon ha till det man har sina vuxna till.
Hon är egentligen bossen i det här. Jag borde tagga ner.
Mitt jobb: älska Elsa (lätt), sätta fram mat (ganska lätt också, faktiskt), hålla Elsa ren (om än något kladdig om händerna) och se till att hon är lagom varm inne och ute, sjunga lite, läsa lite, knalla runt lite i olika miljöer.
Det är ett joint venture och jag har en kompetent, om än mycket ung, projektledare.
torsdag 19 november 2015
Vår
Det är inte klart än. Elsa är vår i Taiwan. I Sverige är hon emellertid inte vår. Först måste ärendet upp i tingsrätt. Och för att komma dit måste pappren ha kommit från Taiwan, de sista pappren. De dröjer ytterligare någon månad. Och sedan dröjer tingsrätten ett tag.
Så Elsa reser på taiwanesiskt pass, om hon reser.
Och Elsas föräldrar, som inte är föräldrar i Sverige, riktigt, får inte så lätt bidrag. Barnbidrag, lite försäkringskassebidrag. Sådant funkar inte.
Men: hon är vår i alla fall. Och en jätterolig liten ordning.
Så Elsa reser på taiwanesiskt pass, om hon reser.
Och Elsas föräldrar, som inte är föräldrar i Sverige, riktigt, får inte så lätt bidrag. Barnbidrag, lite försäkringskassebidrag. Sådant funkar inte.
Men: hon är vår i alla fall. Och en jätterolig liten ordning.
måndag 16 november 2015
Fler duschar med A.
A. har inte lämnat sina absurditeter bakom sig i Taipei.
-Jag skall bara duscha av dig om rumpenstumpen, A., sen är vi klara.
-Jompenstompen.
-Ja.
-Jad heter den i efternamn?
-Jag skall bara duscha av dig om rumpenstumpen, A., sen är vi klara.
-Jompenstompen.
-Ja.
-Jad heter den i efternamn?
Vatten
Och när jag sanerade efter brandolyckan råkade jag hälla lite mycket vatten på diskbänken. Där stod tydligen en ipad.
Bäst att den får torka.
Bäst att den får torka.
Domino
Vi hade avslutat lunchen, jag och Elsa. Hon var inte så imponerad av maten, men hade nog kladdat i sig lite. Jag skulle bara sätta på en tvättmaskin i badrummet innan hon skulle stoppas i säng.
När maskinen är packad och laddad med tvättmedel, inser jag att sladden inte är i. Jag går ut i köket och sticker i kontakten. Inser att Elsa är kvar i badrummet, och det är aldrig bra. Jag släpper tvättmedelspaketet, tvättmedel över hela köksgolvet, och springer in till Elsa.
Mycket riktigt, Elsas överkropp är försvunnen ner i toaletten där hon just vispar om med sin tandborste. Nappen i sitt snöre dinglar i eller under vattenytan i holken.
Jag lyfter upp Elsa, tvättar henne upp till axlarna med tvål och vatten, tar tandborsten och slänger den i soporna, nappen lägger jag i en kastrull och sätter på spisen. Slår av den globala spärrknappen.
Jag tar ut dammsugaren. Vi dammsuger tvättmedel ihop, det är kul. Men vad är det som luktar?
Jo, på spisen står, förutom nappkastrullen, en plåt med frallor på jäsning under plastfolie. Någon liten person har tidigare under morgonen vridit om ett vred på spisen och då aktiverades den plattan, när jag slog av spärrknappen. Det brinner lite i bakplåtspappret och folien har smält.
Jag räddar de degklumpar som räddas kan, och lägger dem på ny plåt. Den ställer jag på samma spisplatta. När jag trycker ner bakplåtspappret bränner jag tre fingertoppar. Det gör ont att använda tangentbordet nu. Jag ställer mig med fingrarna under kallvattenkranen. Elsa är trött och kinkig, hon ska upp. I en kvart försöker jag roa henne genom vattenstänk medan fingrarna kureras.
Sendan dags att sätta på tvättmaskinen. Jag trycker på onknappen. Konstigt nog tittar jag på vredet också. Det har Elsa ställt om till nittio grader, antagligen innan hon började arbeta med tandborsten. Vi hade kunnat får ganska små kläder efter den tvätten.
Men: Nu sover Elsa och jag ska äta nybakade frallor som smöret smälter på.
Sen ska vi ut och köpa en ny tandborste.
När maskinen är packad och laddad med tvättmedel, inser jag att sladden inte är i. Jag går ut i köket och sticker i kontakten. Inser att Elsa är kvar i badrummet, och det är aldrig bra. Jag släpper tvättmedelspaketet, tvättmedel över hela köksgolvet, och springer in till Elsa.
Mycket riktigt, Elsas överkropp är försvunnen ner i toaletten där hon just vispar om med sin tandborste. Nappen i sitt snöre dinglar i eller under vattenytan i holken.
Jag lyfter upp Elsa, tvättar henne upp till axlarna med tvål och vatten, tar tandborsten och slänger den i soporna, nappen lägger jag i en kastrull och sätter på spisen. Slår av den globala spärrknappen.
Jag tar ut dammsugaren. Vi dammsuger tvättmedel ihop, det är kul. Men vad är det som luktar?
Jo, på spisen står, förutom nappkastrullen, en plåt med frallor på jäsning under plastfolie. Någon liten person har tidigare under morgonen vridit om ett vred på spisen och då aktiverades den plattan, när jag slog av spärrknappen. Det brinner lite i bakplåtspappret och folien har smält.
Jag räddar de degklumpar som räddas kan, och lägger dem på ny plåt. Den ställer jag på samma spisplatta. När jag trycker ner bakplåtspappret bränner jag tre fingertoppar. Det gör ont att använda tangentbordet nu. Jag ställer mig med fingrarna under kallvattenkranen. Elsa är trött och kinkig, hon ska upp. I en kvart försöker jag roa henne genom vattenstänk medan fingrarna kureras.
Sendan dags att sätta på tvättmaskinen. Jag trycker på onknappen. Konstigt nog tittar jag på vredet också. Det har Elsa ställt om till nittio grader, antagligen innan hon började arbeta med tandborsten. Vi hade kunnat får ganska små kläder efter den tvätten.
Men: Nu sover Elsa och jag ska äta nybakade frallor som smöret smälter på.
Sen ska vi ut och köpa en ny tandborste.
lördag 14 november 2015
Elefant
På ett par wa wa, sockar, finns en da chiang, elefant.
Om jag sjunger en kort stump av en elefantvisa på kinesiska, som D. har lärt mig, så gör Elsa elefantrörelsen, den där man håller om sin näsa med ena handen och krånglar in den andra armen i hålet i näsarmen. Det är en lika komplicerad rörelse som beskrivningen här, och hon lyckas bara med att ta tag om näsan.
Men åh, ändå. Ytterligare en sötchock.
Hon kan elefant.
Om jag sjunger en kort stump av en elefantvisa på kinesiska, som D. har lärt mig, så gör Elsa elefantrörelsen, den där man håller om sin näsa med ena handen och krånglar in den andra armen i hålet i näsarmen. Det är en lika komplicerad rörelse som beskrivningen här, och hon lyckas bara med att ta tag om näsan.
Men åh, ändå. Ytterligare en sötchock.
Hon kan elefant.
Många
-Ska du ha tre barn nu!? undrade min granne som såg Elsa i den genom Blocket införskaffade vagnen. Klarar du det?
Det vet jag inte om jag gör. Jag föreställer mig att vi gör det. Men idag var det jag, inte vi, som åkte till Plikta, Göteborgs roligaste lekplats mit drei Kindern.
Hur gör folk som har många barn? Medan jag gav Elsa lunch kom D. och rapporterade att A. hade fastnat uppe på valen. Det vill säga hon kunde inte komma upp, hon hade kunnat komma ner, men det tänkte hon icke. Nån annan mamma försökte lirka, förgäves. Jag kände mig som en slummamma, som inte direkt kom och fixade min unge.
Sen somnade A. på spårvagnen. Jag bar henne med en arm, puttade vagn med en arm och försökte hålla D. som kände sig marginaliserad på gott humör.
Hur gör man, egentligen? Jag tror inte att jag fick alla rätt idag.
Det vet jag inte om jag gör. Jag föreställer mig att vi gör det. Men idag var det jag, inte vi, som åkte till Plikta, Göteborgs roligaste lekplats mit drei Kindern.
Hur gör folk som har många barn? Medan jag gav Elsa lunch kom D. och rapporterade att A. hade fastnat uppe på valen. Det vill säga hon kunde inte komma upp, hon hade kunnat komma ner, men det tänkte hon icke. Nån annan mamma försökte lirka, förgäves. Jag kände mig som en slummamma, som inte direkt kom och fixade min unge.
Sen somnade A. på spårvagnen. Jag bar henne med en arm, puttade vagn med en arm och försökte hålla D. som kände sig marginaliserad på gott humör.
Hur gör man, egentligen? Jag tror inte att jag fick alla rätt idag.
fredag 13 november 2015
Tack
Elsa tackar (xiexie).
Idag vid två nya tillfällen.
När man beslagtar något från ett barn, något vasst, dyrt, farligt, då säger ju en del vuxna ett lite beskäftigt "tacktack", som om barnet gav ifrån sig den jättespännande grejen frivilligt. Idag nappade jag åt mig en sprayflaska som Elsa hade. Då: xiexie. Här är det någon som har tagit farligheter förr. Med ett tack.
Och så var det blöjbytet. Elsa krånglar vanligen så infernaliskt med blöjbyten att det är omöjligt att säga när aktiviteten börjar och slutar, men idag fick jag till ett lite koncist byte, på med blöja, kardborreband fästa, brallor på - klart! Då: xiexie.
Xiexie själv, hördu, Elsa. För allt.
Idag vid två nya tillfällen.
När man beslagtar något från ett barn, något vasst, dyrt, farligt, då säger ju en del vuxna ett lite beskäftigt "tacktack", som om barnet gav ifrån sig den jättespännande grejen frivilligt. Idag nappade jag åt mig en sprayflaska som Elsa hade. Då: xiexie. Här är det någon som har tagit farligheter förr. Med ett tack.
Och så var det blöjbytet. Elsa krånglar vanligen så infernaliskt med blöjbyten att det är omöjligt att säga när aktiviteten börjar och slutar, men idag fick jag till ett lite koncist byte, på med blöja, kardborreband fästa, brallor på - klart! Då: xiexie.
Xiexie själv, hördu, Elsa. För allt.
torsdag 12 november 2015
Honeymoon officially over
Nu börjar jag känna igen mig.
D. tycker att lillasyster är söt. Men han får för lite tid med mig, säger han. Som får nästan all min uppmärksamhet, Elsa är ju tredje barnet, hon sitter i babybjörn och är nära hela tiden, men inte är det nån som har tid att stirra förälskat på henne hela dagen, som vi gjorde med D.
A. tycker helt enkelt att vi ska ge tillbaka lillasyster till Taijan. Det tyckte D. om A. också i början, sedan ändrade han sig och tyckte att vi kunde ge henne till mormor. Det såg jag som nån sorts utveckling i rätt riktning. Nu kan han inte vara utan henne, även om de är osams. Just nu extra mycket.
Så framtiden är nog ljus för Elsa också. Snart blir de osams med henne med, men kan inte tänka sig livet utan henne.
Jag kan inte alls tänka mig livet utan Elsa, och inte är vi osams heller. Jo, hon är lite osams med mig, när jag tar ifrån henne roliga, farliga ting. Jag är hennes kompis emellertid. Det går inte att bli provocerad av en som pekar på sin näsa och säger bi zi. Bara att kapitulera.
D. tycker att lillasyster är söt. Men han får för lite tid med mig, säger han. Som får nästan all min uppmärksamhet, Elsa är ju tredje barnet, hon sitter i babybjörn och är nära hela tiden, men inte är det nån som har tid att stirra förälskat på henne hela dagen, som vi gjorde med D.
A. tycker helt enkelt att vi ska ge tillbaka lillasyster till Taijan. Det tyckte D. om A. också i början, sedan ändrade han sig och tyckte att vi kunde ge henne till mormor. Det såg jag som nån sorts utveckling i rätt riktning. Nu kan han inte vara utan henne, även om de är osams. Just nu extra mycket.
Så framtiden är nog ljus för Elsa också. Snart blir de osams med henne med, men kan inte tänka sig livet utan henne.
Jag kan inte alls tänka mig livet utan Elsa, och inte är vi osams heller. Jo, hon är lite osams med mig, när jag tar ifrån henne roliga, farliga ting. Jag är hennes kompis emellertid. Det går inte att bli provocerad av en som pekar på sin näsa och säger bi zi. Bara att kapitulera.
onsdag 11 november 2015
Flyga
Flyga med barn har vi gjort mycket. Vi startar ju liksom alltid våra relationer till barnen med en längre flygresa.
Därför trodde jag att jag visste hur det gick till. Först pillar de lite på spännet till säkerhetsbältet. Sen sover de åtta timmar, får en flaska välling och sover två till.
Inte Elsa. Hon sov kanske sex timmar. Sen fick hon en flaska välling och tänkte godmorgon (zao an). Och krävde mycket tydligt och högt att få promenera runt. Det återstod fem timmars flygtid.
Vi promenerade i gångarna på flygplanet. Elsa hälsade på svenska, jehjeh, på alla, och sade hejdå till dem på engelska, ba-bye. De flesta tyckte att det var charmigt i ganska begränsad utsträckning och jag förstår dem. Jag vill också bara sova och glömma att jag flyger när jag flyger.
Vi tog nog femtio varv i economy class. Och kollade nödutgångarna och personalutrymmet. Jag lyckades avstyra toalettbesök med denna unga passagerare. Jag gillar fortfarande inte flygplanstoaletter.
Därför trodde jag att jag visste hur det gick till. Först pillar de lite på spännet till säkerhetsbältet. Sen sover de åtta timmar, får en flaska välling och sover två till.
Inte Elsa. Hon sov kanske sex timmar. Sen fick hon en flaska välling och tänkte godmorgon (zao an). Och krävde mycket tydligt och högt att få promenera runt. Det återstod fem timmars flygtid.
Vi promenerade i gångarna på flygplanet. Elsa hälsade på svenska, jehjeh, på alla, och sade hejdå till dem på engelska, ba-bye. De flesta tyckte att det var charmigt i ganska begränsad utsträckning och jag förstår dem. Jag vill också bara sova och glömma att jag flyger när jag flyger.
Vi tog nog femtio varv i economy class. Och kollade nödutgångarna och personalutrymmet. Jag lyckades avstyra toalettbesök med denna unga passagerare. Jag gillar fortfarande inte flygplanstoaletter.
Ta-da
Elsa blev ledsen när xiang xing xing-sången tog slut på Spotify idag. Och arg. Kanske för att den påminner om något som vi har tagit ifrån henne. Det är svårt att veta med ettåringar.
Hon pratar massor av kinesiska fortfarande, och ingen har hjärta att byta ut det. Idag har vi sett hur Max har blivit av med sin napp, eftersom inte vovven, men väl gougou, har tagit den. Alla fyrfota djur (och den tvåbenta kaninen på pipmuggen) är gougou. Så när Max förlorade nappen även till kissen, så var det också gougou.
Vi hann inte till ankan, då var Elsa redan på väg till pianot.
Men det kommer också svenska ord. Ta-da och attjo, till exempel.
Och så skrattar hon så att hon kiknar när hon leker livsfarligt med gunghästen och kastar sig i storebrors kulsäck.
Hon pratar massor av kinesiska fortfarande, och ingen har hjärta att byta ut det. Idag har vi sett hur Max har blivit av med sin napp, eftersom inte vovven, men väl gougou, har tagit den. Alla fyrfota djur (och den tvåbenta kaninen på pipmuggen) är gougou. Så när Max förlorade nappen även till kissen, så var det också gougou.
Vi hann inte till ankan, då var Elsa redan på väg till pianot.
Men det kommer också svenska ord. Ta-da och attjo, till exempel.
Och så skrattar hon så att hon kiknar när hon leker livsfarligt med gunghästen och kastar sig i storebrors kulsäck.
tisdag 10 november 2015
Landat
Nu har Elsas gäng landat i Sverige. Faktiskt. Allihop.
De sista dagarna var minst sagt ovissa och en del turer gjorde att väldigt plötsligt så gick vi från att skjuta upp hemresan till att - resa hem, allihop, med Elsas gröna pass i väskan.
Jag tror att ELSA-bloggen lever ett tag till. Det blir nog en del efterdyningar.
De sista dagarna var minst sagt ovissa och en del turer gjorde att väldigt plötsligt så gick vi från att skjuta upp hemresan till att - resa hem, allihop, med Elsas gröna pass i väskan.
Jag tror att ELSA-bloggen lever ett tag till. Det blir nog en del efterdyningar.
söndag 8 november 2015
Glömma
Jag vill inte att Elsa ska glömma allt hon lärt sig.
Det gör hon ju inte. Hon glömmer bara orden för erfarenheterna, men ord är en hel del.
Vi får behålla det vi kan. Några skärvor åt Elsa för framtiden.
Det gör hon ju inte. Hon glömmer bara orden för erfarenheterna, men ord är en hel del.
Vi får behålla det vi kan. Några skärvor åt Elsa för framtiden.
Party
En konstig grej med att vara en större familj: om man bestämmer att man ska gå ut och äta med en annan större familj, man bara avtalar med säg pappan, en person, och sen är man minst tio som ska äta.
Bord för tio, det var ju som när man var ute och åt med sina studiekamrater. Nu är det lika kul igen!
Hepp!
Bord för tio, det var ju som när man var ute och åt med sina studiekamrater. Nu är det lika kul igen!
Hepp!
lördag 7 november 2015
Vitt
Om man släpper ut A.och D. i solen på sommaren så tar det bara tjugo minuter innan deras små kroppar har en ny färg, man kan nästan se det hända.
Detsamma gäller mig också, men sen gör det så ont. Det är kanske också ett sorts försvar; när jag har bränt mig fem gånger en sommar stannar jag i skuggan.
I den kinesiska världen ska man vara vit. Inte på det sätt jag är vit, det tycker nog ingen är så snyggt, men kritvit i hyn. Fastlandskineser, som ofta är ute på gruppresa i Taiwan, känns igen delvis på att de har nån optisk kräm i ansiktet som gör dem vita bortom vitt. De är ultravioletta. Den krämen har inte slagit i Taiwan men alla produkter innehåller blekande substanser.
Deodoranter till exempel - bleker armhålan. Hur vit behöver en armhåla vara? Vad skulle hända om jag använde en sån? Skulle jag bli ultraviolett under armarna då?
Detsamma gäller mig också, men sen gör det så ont. Det är kanske också ett sorts försvar; när jag har bränt mig fem gånger en sommar stannar jag i skuggan.
I den kinesiska världen ska man vara vit. Inte på det sätt jag är vit, det tycker nog ingen är så snyggt, men kritvit i hyn. Fastlandskineser, som ofta är ute på gruppresa i Taiwan, känns igen delvis på att de har nån optisk kräm i ansiktet som gör dem vita bortom vitt. De är ultravioletta. Den krämen har inte slagit i Taiwan men alla produkter innehåller blekande substanser.
Deodoranter till exempel - bleker armhålan. Hur vit behöver en armhåla vara? Vad skulle hända om jag använde en sån? Skulle jag bli ultraviolett under armarna då?
fredag 6 november 2015
Conform to standards
Ofta när vi är ute med Elsa frågar folk om det är en flicka eller pojke. Elsa har ju ärvt en del kläder, och vi tycker att de är av unisexkaraktär. I Taiwan betyder det eländigt och pojkaktigt.
Flickor har på sig rosa Hello Kittyskor, tyllkjolar, Minniemousetröjor, glitter.
Det går ganska fort att få med sig ett nytt estetiskt system. Elsa och A. har numer rätt schyssta hårprydnader. Rosetter, glittriga katter i plast, bollar. Till sina gamla vanliga kläder i och för sig, men ändå.
Men en glitterkatt i håret gör ingen flicka, kan man säga. Inte när de fotriktiga lära-gåskorna är på plats, de upprullade jeansen, den blå t-shirten.
Fast folk tycker ju att vårt gäng är så underligt ändå, så den här könsförvirringen är blott en droppe i havet. Idag när vi åt middag, alla uppradade på en galonsits på en diner kommer en ung man fram.
-Are these your children? frågar han.
-Yes, säger vi.
Han jämför. Han fattar inte. Det är som om allt han någonsin lärt sig om fortplantning utmanas, det här går inte ihop. Till slut tycker jag lite synd om honom, det är ju inte meningen att rycka undan mattan för folk, jag säger "de är adopterade".
Det hjälper inte. Han hör inte längre. Han tittar. Han jämför. Han granskar. Nej. Det går inte att fatta.
Jag fattar inte heller riktigt. Hur kunde jag ha sån himla tur?
Flickor har på sig rosa Hello Kittyskor, tyllkjolar, Minniemousetröjor, glitter.
Det går ganska fort att få med sig ett nytt estetiskt system. Elsa och A. har numer rätt schyssta hårprydnader. Rosetter, glittriga katter i plast, bollar. Till sina gamla vanliga kläder i och för sig, men ändå.
Men en glitterkatt i håret gör ingen flicka, kan man säga. Inte när de fotriktiga lära-gåskorna är på plats, de upprullade jeansen, den blå t-shirten.
Fast folk tycker ju att vårt gäng är så underligt ändå, så den här könsförvirringen är blott en droppe i havet. Idag när vi åt middag, alla uppradade på en galonsits på en diner kommer en ung man fram.
-Are these your children? frågar han.
-Yes, säger vi.
Han jämför. Han fattar inte. Det är som om allt han någonsin lärt sig om fortplantning utmanas, det här går inte ihop. Till slut tycker jag lite synd om honom, det är ju inte meningen att rycka undan mattan för folk, jag säger "de är adopterade".
Det hjälper inte. Han hör inte längre. Han tittar. Han jämför. Han granskar. Nej. Det går inte att fatta.
Jag fattar inte heller riktigt. Hur kunde jag ha sån himla tur?
torsdag 5 november 2015
Något bra?
För nästan tio år sedan gick vi en kurs om adoption som man måste gå för att få adoptera i Sverige. Att säga att den kursen hade problemfokus skulle inte vara att överdriva. Alla kursdeltagarna satt i en hästskoform på samma platser vid varje träff och mitt emot mig satt en man som sjönk allt djupare ner bakom bordet för varje vecka.
Det fanns problem överallt, från vaggan till graven. Anknytningen, språkinlärningen, skolgången, puberteten, att finna en partner, att få barn. Man kunde ibland luras att tro att allt hade gått bra, men sedan väntade det nya faror i varje livsfas.
Framemot femte träffen, förmodligen efter att vi lärt oss mer om psykoser, räckte mannen mitt emot mig upp handen - nu syntes han knappt bakom bordsskivan:
-Finns det nåt som är bra med adoption? frågade han.
Den frågan kunde inte kursledaren hjälpa honom med på rak arm. Men jag skulle vilja erbjuda ett svar, så här åtta år senare:
Elsa.
Och D. och A.
Det fanns problem överallt, från vaggan till graven. Anknytningen, språkinlärningen, skolgången, puberteten, att finna en partner, att få barn. Man kunde ibland luras att tro att allt hade gått bra, men sedan väntade det nya faror i varje livsfas.
Framemot femte träffen, förmodligen efter att vi lärt oss mer om psykoser, räckte mannen mitt emot mig upp handen - nu syntes han knappt bakom bordsskivan:
-Finns det nåt som är bra med adoption? frågade han.
Den frågan kunde inte kursledaren hjälpa honom med på rak arm. Men jag skulle vilja erbjuda ett svar, så här åtta år senare:
Elsa.
Och D. och A.
onsdag 4 november 2015
Tredje
En av de stora poängerna med att ha fått ett tredje barn är att på kvällen, när Elsa sover, så går jag in och sniffar lite på henne.
Inte för att kolla att hon inte har satt nappen i halsen eller testa andningen, utan bara för att hon luktar så gott. Och för att hon har så mjuka lockar i nacken. Och för att ansiktet är så brett och fint att ta på. Och för att det är så sött att hon sover med blöjrumpan i vädret.
Och så kan man pyssla lite med täcket och råka nudda henne en gång extra.
Inte för att kolla att hon inte har satt nappen i halsen eller testa andningen, utan bara för att hon luktar så gott. Och för att hon har så mjuka lockar i nacken. Och för att ansiktet är så brett och fint att ta på. Och för att det är så sött att hon sover med blöjrumpan i vädret.
Och så kan man pyssla lite med täcket och råka nudda henne en gång extra.
tisdag 3 november 2015
Paraplypromenaden
A. har länge suktat efter ett paraply, i över ett år faktiskt. Häromdagen hittade hon ett, ett som var så vackert. Och tänk, det råkade sammanfalla med en sån där sak som händer sällan i en barndom (varför är man så tråkig som förälder?) att förädrarna sade: vill du välja ut något i den här affären?
A. trodde inte sina öron. Hon spärrade på riktigt upp ögonen.
- Ett tajaplu!
Jag var inte beredd på det här, jag trodde hon ville ha en nyckelringspanda.
- Vad?
-Ett tajaplu! Jag ska jisa!
Och sannerligen, där hängde tajapluer, rosa, med pandor på, och med inbyggd ficklampa i skaftet. Ett sånt fick det bli. A. hoppade och skrattade av glädje i kassan. (Varför är man så tråkig som förälder?)
Men det var bättre än så. När vi kom ut ur affären och spände upp vårt eget exemplar av detta tajaplu visade det sig att spröna och själva toppen kunde lysa upp i rosa, lila, blått, grönt och vitt. Och blinka.
För att nu inte A. ska ta med sig det här paraplyet överallt har vi infört paraplypromenaden. Varje kväll efter mörkrets inbrott går vi en sväng och gnistrar med paraplyet. Personalen i receptionen har fattat upplägget vid det här laget.
Under en av dessa promenader får jag en ny kärleksbetygelse från A. De är frekventa och delas ut frikostigt till rätt många människor, men de sitter alltid lika fint.
-Mamma, jag älskar dig. Men det är mörkt.
Japp, det är mörkt från klockan sex. Men vårt kvarter lyses ju upp av ett tajaplu.
A. trodde inte sina öron. Hon spärrade på riktigt upp ögonen.
- Ett tajaplu!
Jag var inte beredd på det här, jag trodde hon ville ha en nyckelringspanda.
- Vad?
-Ett tajaplu! Jag ska jisa!
Och sannerligen, där hängde tajapluer, rosa, med pandor på, och med inbyggd ficklampa i skaftet. Ett sånt fick det bli. A. hoppade och skrattade av glädje i kassan. (Varför är man så tråkig som förälder?)
Men det var bättre än så. När vi kom ut ur affären och spände upp vårt eget exemplar av detta tajaplu visade det sig att spröna och själva toppen kunde lysa upp i rosa, lila, blått, grönt och vitt. Och blinka.
För att nu inte A. ska ta med sig det här paraplyet överallt har vi infört paraplypromenaden. Varje kväll efter mörkrets inbrott går vi en sväng och gnistrar med paraplyet. Personalen i receptionen har fattat upplägget vid det här laget.
Under en av dessa promenader får jag en ny kärleksbetygelse från A. De är frekventa och delas ut frikostigt till rätt många människor, men de sitter alltid lika fint.
-Mamma, jag älskar dig. Men det är mörkt.
Japp, det är mörkt från klockan sex. Men vårt kvarter lyses ju upp av ett tajaplu.
Topplista
Elsa intar den givna förstaplatsen över en bästalista i Taipei. Men det finns mycket annat, stort som smått, att glädjas över. Ett smakprov:
Jag har fattat hur passionsfrukter är tänkta att smaka. Det rinner juice ur dem, de är inte skrumpna eller omogna, de är tjocka, lila, runda, stora och smakar himmelskt. Jag konsumerar stora mängder.
Detsamma om ananasar. Inte lila, men lokalt odlade och i en annan liga än de aldrig så fina i fruktkorgen till jul.
Det pågår alltid något i Taipei. Det handlas, äts, smakas av, görs reklam för, hålls öppet, hittas på. Fotograferas, spelas in. Det känns omöjligt att bli uttråkad här.
Mångkulturen är i högform. Taipeiborna äter lika gärna köttbullar med brunsås på IKEA som ris i bamburör. Kina är naturligtvis mest representerat, men här finns Indien, USA, stora delar av Europa och geografin gör att det också finns australiensare, japaner, koreaner, indoneser, filippiner. Och så alla dessa kök. Inklusive sydamerikanska.
Och alla dessa religioner.
Och språk. Mest kinesiska. Men allt möjligt om man spetsar öronen lite. Skyltarna är på alla språk samtidigt.
Det finns konst, alla sorter, alla yttringar. Gigantiska verk. Miniatyrer. Jade. PVC.
Och allt överskuggas av Elsa.
Jag har fattat hur passionsfrukter är tänkta att smaka. Det rinner juice ur dem, de är inte skrumpna eller omogna, de är tjocka, lila, runda, stora och smakar himmelskt. Jag konsumerar stora mängder.
Detsamma om ananasar. Inte lila, men lokalt odlade och i en annan liga än de aldrig så fina i fruktkorgen till jul.
Det pågår alltid något i Taipei. Det handlas, äts, smakas av, görs reklam för, hålls öppet, hittas på. Fotograferas, spelas in. Det känns omöjligt att bli uttråkad här.
Mångkulturen är i högform. Taipeiborna äter lika gärna köttbullar med brunsås på IKEA som ris i bamburör. Kina är naturligtvis mest representerat, men här finns Indien, USA, stora delar av Europa och geografin gör att det också finns australiensare, japaner, koreaner, indoneser, filippiner. Och så alla dessa kök. Inklusive sydamerikanska.
Och alla dessa religioner.
Och språk. Mest kinesiska. Men allt möjligt om man spetsar öronen lite. Skyltarna är på alla språk samtidigt.
Det finns konst, alla sorter, alla yttringar. Gigantiska verk. Miniatyrer. Jade. PVC.
Och allt överskuggas av Elsa.
måndag 2 november 2015
Xingxing
Jag kan vara väldigt långsam, men plötsligt slog det mig att man kan lyssna på kinesiska barnvisor på Spotify. Elsa lyfte blicken och sjöng med i "Blinka lilla stjärna". Ti-ti sjöng hon på xingxing.
Jag har googlat och pluggat, och nu sjunger vi den ihop på mandarin. Den och "Broder Jakob", som handlar om två små tigrar.
Jag undrar så mycket vad det mer är hon kan som vi aldrig kommer att få veta eller förstår innan hon glömmer det.
Jag har googlat och pluggat, och nu sjunger vi den ihop på mandarin. Den och "Broder Jakob", som handlar om två små tigrar.
Jag undrar så mycket vad det mer är hon kan som vi aldrig kommer att få veta eller förstår innan hon glömmer det.
Tårtan
Kanske är det ingen som har funderat över varför vi har en tårta som presentationsbild.
Det är Elsas ettårstårta. Hon bodde ju inte med oss då, men vi visste att hon skulle komma och man firar sina barns ettårsdag även om de inte är hemma.
Det är Elsas ettårstårta. Hon bodde ju inte med oss då, men vi visste att hon skulle komma och man firar sina barns ettårsdag även om de inte är hemma.
lördag 31 oktober 2015
Puss på dig
Igår fick jag en stor blöt bebispuss på munnen av bloggens huvudperson, tillsammans med ett mmm-mah.
Jag vill såklart tolka det som att Elsa älskar oss väldigt mycket nu. Men det kanske är lite tidigt. Det det i alla fall betyder är att Elsa har övats på pussar ganska mycket. Hon kanske kunde det innan, förresten, slängkyssar har hon varit generös med så länge jag har känt henne. I alla fall har jag inget alls emot en och annan mmm-mah, eller qing qing.
Lite mer osäkert är det med A. och pussar. Hon och jag lekte välj-en-av-två härom dagen. Man får välja mellan t.ex. glass och godis, eller utflykt eller saga eller nåt och säga vad som är bäst. D., som är en mycket analytisk person, har alltid gillat den leken. Jag tror han inser att om man har sagt att godis är godare än glass och att glass är godare än gurka, så kan inte gurka vara godare än godis.
Hursomhelst: A: fick välja på pussar eller kramar. Hon valde lekplats. Men Elsa pussas i alla fall.
Jag vill såklart tolka det som att Elsa älskar oss väldigt mycket nu. Men det kanske är lite tidigt. Det det i alla fall betyder är att Elsa har övats på pussar ganska mycket. Hon kanske kunde det innan, förresten, slängkyssar har hon varit generös med så länge jag har känt henne. I alla fall har jag inget alls emot en och annan mmm-mah, eller qing qing.
Lite mer osäkert är det med A. och pussar. Hon och jag lekte välj-en-av-två härom dagen. Man får välja mellan t.ex. glass och godis, eller utflykt eller saga eller nåt och säga vad som är bäst. D., som är en mycket analytisk person, har alltid gillat den leken. Jag tror han inser att om man har sagt att godis är godare än glass och att glass är godare än gurka, så kan inte gurka vara godare än godis.
Hursomhelst: A: fick välja på pussar eller kramar. Hon valde lekplats. Men Elsa pussas i alla fall.
Uh-oh
Elsa är trespråkig. Nu är det svenska såklart, men hon har talat och hört mest mandarin. Många av volontärerna där hon har bott har talat engelska och dessutom pratar många i personalen lite engelska eftersom de har med andra än taiwaneser att göra.
När Elsa säger hej då säger hon ba-bye och vinkar. Och när hon tappar nåt säger hon uh-oh. Idag åkte lite av kvällsvällingen upp och landade på hennes fot och då hördes också ett uh-oh.
Så näpet att det känns helt förtjusande att torka upp.
När Elsa säger hej då säger hon ba-bye och vinkar. Och när hon tappar nåt säger hon uh-oh. Idag åkte lite av kvällsvällingen upp och landade på hennes fot och då hördes också ett uh-oh.
Så näpet att det känns helt förtjusande att torka upp.
fredag 30 oktober 2015
Ännu mer gelé samt ett fynd
Bubble tea är en taiwanesisk uppfinning, vilket inte bör förvåna någon.
Igår var D. och jag på nattmarknad. Där kunde man köpa brun gelé ur tråg, och jag menar stora tråg, minst en meter i diameter full med bruna gelékuber i storleken två kubikdecimeter eller så. I dessa tråg simmade, eller flöt, eller låg ovanpå gelén limefrukter.
Men vi hittade också världens underbaraste nybakade sockerkakspannkakor, som æbleskivor, med en himmelsk vaniljfyllning. D. och jag var förstummade. Jag hoppades att han bra skulle orka två, tre, men han krävde (rättmätigt) hälften av de små bollarna. Mitt snälla barn ville att vi skulle ta hem några till pappa och A., men jag lyckades övertyga honom om att de skulle ätas helt nygräddade (hehe).
Igår var D. och jag på nattmarknad. Där kunde man köpa brun gelé ur tråg, och jag menar stora tråg, minst en meter i diameter full med bruna gelékuber i storleken två kubikdecimeter eller så. I dessa tråg simmade, eller flöt, eller låg ovanpå gelén limefrukter.
Men vi hittade också världens underbaraste nybakade sockerkakspannkakor, som æbleskivor, med en himmelsk vaniljfyllning. D. och jag var förstummade. Jag hoppades att han bra skulle orka två, tre, men han krävde (rättmätigt) hälften av de små bollarna. Mitt snälla barn ville att vi skulle ta hem några till pappa och A., men jag lyckades övertyga honom om att de skulle ätas helt nygräddade (hehe).
Elsas regler
Elsa är oemotståndlig. Hon fnissar innan hon somnar. Och skrattar när hon vaknar. Hon kräver att vi ska sjunga. Hon springer runt och babblar. Hon vill sova i stora sängen med resten av gänget. Hon vill bli buren. Hon stänger av teven när de äldre syskonen ser på barnprogram (som de inte fattar nåt av, men ändå, de försöker).
Ingen missar vad Elsa vill. Ingen blir arg när hon stänger av teven för trettionde gången. Ingen låter bli att sjunga med henne. Ingen säger "vänta, jag ska bära sen".
Elsa har listat ut precis hur man gör för att få det som man vill ha det.
Kanske måste vi justera det här lite så småningom. Men inte nu. Vi vill också ha det ganska precis så här.
Ingen missar vad Elsa vill. Ingen blir arg när hon stänger av teven för trettionde gången. Ingen låter bli att sjunga med henne. Ingen säger "vänta, jag ska bära sen".
Elsa har listat ut precis hur man gör för att få det som man vill ha det.
Kanske måste vi justera det här lite så småningom. Men inte nu. Vi vill också ha det ganska precis så här.
onsdag 28 oktober 2015
Varför barn inte vittnar i rättegångar
-Jag älskar dig, A.
-Jag älskar dig också, mamma. Lite.
-Jaha.
-Men jag kände mig lite ensam idag.
-Jaha, närdå?
-När jag gjorde projektet.
-Vilket projekt?
-På dagis.
Okej.
-Jag älskar dig också, mamma. Lite.
-Jaha.
-Men jag kände mig lite ensam idag.
-Jaha, närdå?
-När jag gjorde projektet.
-Vilket projekt?
-På dagis.
Okej.
tisdag 27 oktober 2015
Mer gelé
Förresten köpte jag en flaska av vad jag trodde var lemonad häromdagen. Men det var lemonadgelé visade det sig när jag försökte hälla upp den i ett glas.
Ett par dagar senare såg jag en tjej dricka den på gatan och jag spanade in hur hon gjorde. Man ska ha ett tjockt sugrör tydligen och sen får man liksom massera gelén lite i munnen innan man sväljer den.
Är det inte lättare att bara ta genvägen att inte göra den geléig?
Ett par dagar senare såg jag en tjej dricka den på gatan och jag spanade in hur hon gjorde. Man ska ha ett tjockt sugrör tydligen och sen får man liksom massera gelén lite i munnen innan man sväljer den.
Är det inte lättare att bara ta genvägen att inte göra den geléig?
Vad är grejen med gelé?
Vid vår närmaste lekplats, där vi hänger ganska mycket, står ofta en kvinna som kör en pytteliten pickup som är fullastad med puddingar. Hon står där vid lunchtid så att människor kan köpa puddingar i yoghurtburkar till lunch. Jag tror att det är söta puddingar av geléartad karaktär.
Gelé verkar vara det nya svarta i det taiwanesiska köket. Det går att få in gelé i allt. Häromdagen köpte vi några små pannkakor som gräddades i särskilda pannor på gatan. Man hällde smet i en form, lät det stelna lite och lade sedan i en skopa av jordnötskräm eller nåt brun kräm som inte är choklad, utan bönkräm, och så lade man på en pannkaksform till så att fyllningen bakades in i två pannkakshalvor.
Jag bet i en pannkaka, mycket god, som amerikanska pannkakor, och så sipprade det ut lite jordnötsfyllning, mycket gott, men! Jordnötsfyllningen inuti pannkakan var innesluten i en gelékapsel. Hur, hur kom gelén dit? Jag såg när fyllningen lades i, det var som jordnötssmör, inget geléartat tillsattes, ändå; en gelékapsel.
Och ikväll åt vi crème brulé. Eller kanske mer gelatinkokt mjölk, dallrande.
Gelé verkar vara det nya svarta i det taiwanesiska köket. Det går att få in gelé i allt. Häromdagen köpte vi några små pannkakor som gräddades i särskilda pannor på gatan. Man hällde smet i en form, lät det stelna lite och lade sedan i en skopa av jordnötskräm eller nåt brun kräm som inte är choklad, utan bönkräm, och så lade man på en pannkaksform till så att fyllningen bakades in i två pannkakshalvor.
Jag bet i en pannkaka, mycket god, som amerikanska pannkakor, och så sipprade det ut lite jordnötsfyllning, mycket gott, men! Jordnötsfyllningen inuti pannkakan var innesluten i en gelékapsel. Hur, hur kom gelén dit? Jag såg när fyllningen lades i, det var som jordnötssmör, inget geléartat tillsattes, ändå; en gelékapsel.
Och ikväll åt vi crème brulé. Eller kanske mer gelatinkokt mjölk, dallrande.
måndag 26 oktober 2015
Vokabulär
Elsa lär oss hela tiden nya ord på kinesiska. Häromdagen lärde hon mig blöja, som är ett centralt ord om man är ettochetthalvt. Hon bankade på blöjbytarplatsen samtidigt också för säkerhets skull, för hon har ju inte missat att man måste vara lite tydlig med det här gänget som inte fattar vad man säger.
Dessutom lär hon sig i rasande hastighet ord på svenska. Hon kan hej, pappa, tittut, ja (med ett så fint å-haltigt a att man kan vara helt säker på att hon inte har snappat upp det av sina mandarintalande vänner), och aj.
Hon har också fattat tycke för Lennart Hellsing. Det har jag full förståelse för, jag älskar Lennart Hellsing. Hon kräver, genom att göra fiskrörelsen med båda händerna, att vi ska sjunga "En liten båt". Den kan hon inte heller ha lärt sig innan, tänker jag.
Tänk om man snappade upp ens hälften så mycket som Elsa gör. Vad bra det skulle gå för en då.
Dessutom lär hon sig i rasande hastighet ord på svenska. Hon kan hej, pappa, tittut, ja (med ett så fint å-haltigt a att man kan vara helt säker på att hon inte har snappat upp det av sina mandarintalande vänner), och aj.
Hon har också fattat tycke för Lennart Hellsing. Det har jag full förståelse för, jag älskar Lennart Hellsing. Hon kräver, genom att göra fiskrörelsen med båda händerna, att vi ska sjunga "En liten båt". Den kan hon inte heller ha lärt sig innan, tänker jag.
Tänk om man snappade upp ens hälften så mycket som Elsa gör. Vad bra det skulle gå för en då.
söndag 25 oktober 2015
Samhällsorientering
En palm, havet och en strand med fotspår. D. är upphovsmannen. Men vad är det röda på det gula?
Eftersom vi har tagit vår skolpliktige son ur skolan ägnar vi oss åt home schooling. I samhällsorientering har vi kommit till användande av droger. Om man absolut känner att man måste prova droger i Taiwan ska man hålla sig till alkohol eller betelnöt, annat medför kännbara påföljder, som jag tror att man vill undvika. (Riktigt så ingående var inte informationen om droger i hemma-SO:n, det lovar jag.) Taipeis gator är fulla av fläckar från betelnöttuggares spott.
Och D. har nu lärt sig att betelnötsspott är en del av gatubilden. Och därför av konsten.
Det A. vet
Jag har tjatat på nämnt för A. och D. att de inte ska ta munfullar av vatten i munnen när de duschar. Då kan de bli magsjuka, kan det hända att jag har sagt. Varje gång de duschar.
När jag duschar A. säger hon:
-Man ska inte få jatten i munnen, då kan man bli avundsjuk.
-Avundsjuk?
-Ja, det jet jag.
När jag duschar A. säger hon:
-Man ska inte få jatten i munnen, då kan man bli avundsjuk.
-Avundsjuk?
-Ja, det jet jag.
lördag 24 oktober 2015
Yi, er...
Idag besökte vi tempel. D. är mycket intresserad av tempel och särskilt av sådana där det pågår någon typ av religiös ceremoni.
Inne på tempelområdet fanns flera buddhor uppe på ett berg. För att komma dit fick man gå i många trappor. Elsa var nedsläppt ur den babybjörn som hon numer framlever sina dagar i, för dels är det bra för anknytningen att ha barnen nära, dels har vi en krånglig fyraåring som måste åka sulky om man vill nånstans alls, och två sulkys på tunnelbanan i Taipei är inte att tänka på.
D. och jag tog Elsa i varsin hand och började gå uppför trappan. Och då säger Elsa:
- Yi, er, yi, er.
För varje högerfot yi, för varje vänsterfot er. Ett och två, ett och två. Nån har gått med Elsa i trappor förr och hejat på henne. D. och jag stirrar på varandra.
-Hon räknar! säger vi till varandra.
Buddha får ursäkta, men det var Elsa som bidrog med den mest religiösa upplevelsen idag.
Inne på tempelområdet fanns flera buddhor uppe på ett berg. För att komma dit fick man gå i många trappor. Elsa var nedsläppt ur den babybjörn som hon numer framlever sina dagar i, för dels är det bra för anknytningen att ha barnen nära, dels har vi en krånglig fyraåring som måste åka sulky om man vill nånstans alls, och två sulkys på tunnelbanan i Taipei är inte att tänka på.
D. och jag tog Elsa i varsin hand och började gå uppför trappan. Och då säger Elsa:
- Yi, er, yi, er.
För varje högerfot yi, för varje vänsterfot er. Ett och två, ett och två. Nån har gått med Elsa i trappor förr och hejat på henne. D. och jag stirrar på varandra.
-Hon räknar! säger vi till varandra.
Buddha får ursäkta, men det var Elsa som bidrog med den mest religiösa upplevelsen idag.
fredag 23 oktober 2015
Mam-mam
Vårt lilla barn äter. Det går knappast att sitta ner hela familjen tillsammans vid en måltid för då kräver hon utan uppehåll mam-mam. Och inte nöjer hon sig med några sorts bebiskex heller, det ska vara samma som vi äter. Att hon endast har fyra små tänder i överkäken och två i underkäken gör inte henne nånting. Kyckling, broccoli, cheesecake, mördegskakor, allt är gott, allt går ner. Hon hanterar också sugrör med bravur - då kan man får sig en slurk juice.
Det sköna med mångkulturella bebisar är att de inte behöver följa svenska matregler. Alla våra barn har fått en härligare internationell diet så länge vi inte är i Sverige. Vällingen är något sorts mjölkpulver med massor av socker och vanillin. Den luktar marsansås.
Och i Elsas papper står det att mellan måltiderna, som då huvudsakligen består av marsansås, gillar hon cake t.ex. Elsa får cake. Så länge hon är här.
Sen vankas det bara fullkornsvälling, osötade smörgåsrån och palsternacksmos. Du anar inte, Elsa, vad tråkigt det är att vara ettochetthalvt i Sverige.
Det sköna med mångkulturella bebisar är att de inte behöver följa svenska matregler. Alla våra barn har fått en härligare internationell diet så länge vi inte är i Sverige. Vällingen är något sorts mjölkpulver med massor av socker och vanillin. Den luktar marsansås.
Och i Elsas papper står det att mellan måltiderna, som då huvudsakligen består av marsansås, gillar hon cake t.ex. Elsa får cake. Så länge hon är här.
Sen vankas det bara fullkornsvälling, osötade smörgåsrån och palsternacksmos. Du anar inte, Elsa, vad tråkigt det är att vara ettochetthalvt i Sverige.
torsdag 22 oktober 2015
Mer om insidor och utsidor
Den kinesiska, alltså den fastlandskinesiska, konstskatten finns bevarad i Taiwan, i ett museum med ett mycket imponerande yttre. Det är möjligt att även insidan är värd ett besök, men det bör nog helst ske när inte hela Kina är där. Varje rum inuti museet var till bristningsgränsen fyllt av besökare från andra sidan Kinesiska sjön. Det gjorde att vi hela tiden hamnade i nån sorts matarkorridor i cement, som inte var så väldigt sevärd.
Vi gav upp. Utsidan fick liksom bli målet.
Och eftersom vi envisas med att resa kommunalt, först med brun tunnelbanelinje, sen med grön och sen med röd, varefter vi bytte till lokalbuss (Här fick vi hjälp av en av alla dessa änglar som uppenbarar sig om man ser nerregnad ut, har en guidebok i högsta hugg och tre ungar som sliter åt olika håll; ofta uppmärksammas man av någon vänlig själ i New York, eller London eller Taipei i det läget. Den här följde oss till busshållplatsen, föreslog att vi skulle äta lunch nere i stan och inte uppe vid museet - vi åt en sorts bröd med sesam och vårlök, det var gott, och jag lever än, trots att jag gjorde avsteg från min ingen-mat-från-hål-i-väggen-regel - och sen kom vi alla på bussen och av och fram) så var ju det hela ändå redan en dagsutflykt.
Vi tog taxi hem.
Vi gav upp. Utsidan fick liksom bli målet.
Och eftersom vi envisas med att resa kommunalt, först med brun tunnelbanelinje, sen med grön och sen med röd, varefter vi bytte till lokalbuss (Här fick vi hjälp av en av alla dessa änglar som uppenbarar sig om man ser nerregnad ut, har en guidebok i högsta hugg och tre ungar som sliter åt olika håll; ofta uppmärksammas man av någon vänlig själ i New York, eller London eller Taipei i det läget. Den här följde oss till busshållplatsen, föreslog att vi skulle äta lunch nere i stan och inte uppe vid museet - vi åt en sorts bröd med sesam och vårlök, det var gott, och jag lever än, trots att jag gjorde avsteg från min ingen-mat-från-hål-i-väggen-regel - och sen kom vi alla på bussen och av och fram) så var ju det hela ändå redan en dagsutflykt.
Vi tog taxi hem.
onsdag 21 oktober 2015
Huvud, axlar knä och tå
På melodin "Tower bridge is falling down" sjunger man den kinesisktalande världens motsvarighet till "Huvud, axlar knä och tå". Huvud, öron låter lite som tower, nämligen.
Den här sången har jag lärt mig av D. som läser mandarin som modersmål i skolan. Och den här sången kan Elsa, den har någon sjungit för henne. Sjunger man den så bankar hon entusiastiskt på huvudet och vet att det är fler kroppsdelar som ska med, men det är svårt att hålla ordning på alla.
Extremt roligt är det i slutet. Ögon, öron näsa och mun. Hon skrattar varje gång.
Och jag får peta på den lilla mjuka skrattrynkade näsan. Och lilla mjuka munnen.
Så då tar vi den igen. Och igen.
Den här sången har jag lärt mig av D. som läser mandarin som modersmål i skolan. Och den här sången kan Elsa, den har någon sjungit för henne. Sjunger man den så bankar hon entusiastiskt på huvudet och vet att det är fler kroppsdelar som ska med, men det är svårt att hålla ordning på alla.
Extremt roligt är det i slutet. Ögon, öron näsa och mun. Hon skrattar varje gång.
Och jag får peta på den lilla mjuka skrattrynkade näsan. Och lilla mjuka munnen.
Så då tar vi den igen. Och igen.
Utsidor och insidor
Taiwan är vackert. Höga, skogsbeklädda berg, ofta med dis kring. Alltid nära till kusten. Vackert, blått hav.
Taipei har fått förvånansvärt lite av denna skönhet. Taipei är så platt att man aldrig ser bortom kvarterets höghus. man ser fasader, och eftersom man har en del kolkraftverk är fasaderna, som alla ser ut att ha uppförts runt 1970 i betong eller kakel, grå med regnvattensränder. Det regnar en hel del också, så fasaderna slits fort.
Men inuti husen. Där finns vad som helst. Ofta missar vi fantastiska gallerior och resauranger, för att de ligger i en källare eller inuti något som ser ut att vara ett kontorskomplex. Rätt som det är: en pärla!
Jag tröttnar aldrig. Men ibland måste man ut ur Taipei för att få se på havet och bergen.
Taipei har fått förvånansvärt lite av denna skönhet. Taipei är så platt att man aldrig ser bortom kvarterets höghus. man ser fasader, och eftersom man har en del kolkraftverk är fasaderna, som alla ser ut att ha uppförts runt 1970 i betong eller kakel, grå med regnvattensränder. Det regnar en hel del också, så fasaderna slits fort.
Men inuti husen. Där finns vad som helst. Ofta missar vi fantastiska gallerior och resauranger, för att de ligger i en källare eller inuti något som ser ut att vara ett kontorskomplex. Rätt som det är: en pärla!
Jag tröttnar aldrig. Men ibland måste man ut ur Taipei för att få se på havet och bergen.
Kulinariskt utmanad
När jag kommer till en ny plats är jag tröttsamt tolerant. Jaha, här äter de hönsfötter och anknäbbar, ja, det klart att man kan göra det.
Ungefär samtidigt som jag blir magsjuk för första gången på platsen, trots att jag naturligtvis nogsamt undvikit nämnda maträtter, kranvatten och allt som inte är kokt och/eller sterilt, glass ska vi bara inte tala om, det äter jag knappt i Trollhättan, slår toleransen om och jag blir ogin. Ett lätt illamående och medföljande trötthet gör att jag inte orkar se fiskmjöl och ögon avsedda för konsumtion eller känna doften av gatufriterade ostron.
Jag hade kanske varit kvar i min falska tolerans ytterligare några dagar den här gången, om det inte idag hade varit för att D. blev sjuk. I över en timme vrängde han sig fram och tillbaka i sängen och skrek och grät för att han hade så ont i magen. Och plötsligt kände jag att jag avskydde ankfötter, vem äter ankfötter, varför gör de det? Varför har de inte vettigt kranvatten, varför lagar de mat på gatan, varför är det tillåtet?
Sen gick det onda över, och jag lugnade mig och inser att den vana som inarbetats under fyrtio år av dillkött och ugnspannkaka inte låter sig brytas så lätt, det är hela saken. En del lokala maträtter går bra att äta och andra går inte att vänja sig vid och dem kan man kanske undvika. Precis som jag gärna undviker blodkorv och tunga i det skandinaviska köket.
Ungefär samtidigt som jag blir magsjuk för första gången på platsen, trots att jag naturligtvis nogsamt undvikit nämnda maträtter, kranvatten och allt som inte är kokt och/eller sterilt, glass ska vi bara inte tala om, det äter jag knappt i Trollhättan, slår toleransen om och jag blir ogin. Ett lätt illamående och medföljande trötthet gör att jag inte orkar se fiskmjöl och ögon avsedda för konsumtion eller känna doften av gatufriterade ostron.
Jag hade kanske varit kvar i min falska tolerans ytterligare några dagar den här gången, om det inte idag hade varit för att D. blev sjuk. I över en timme vrängde han sig fram och tillbaka i sängen och skrek och grät för att han hade så ont i magen. Och plötsligt kände jag att jag avskydde ankfötter, vem äter ankfötter, varför gör de det? Varför har de inte vettigt kranvatten, varför lagar de mat på gatan, varför är det tillåtet?
Sen gick det onda över, och jag lugnade mig och inser att den vana som inarbetats under fyrtio år av dillkött och ugnspannkaka inte låter sig brytas så lätt, det är hela saken. En del lokala maträtter går bra att äta och andra går inte att vänja sig vid och dem kan man kanske undvika. Precis som jag gärna undviker blodkorv och tunga i det skandinaviska köket.
tisdag 20 oktober 2015
Wode zi
Elsas gäng syns i Taipei. Överst tronar jag och min man. Det är inte så konstigt med folk som är blonda och en och åttio i Taipei, men man ser nog inte fler än ett par stycken om dan, om man inte bor i expat-förorten, och där bor inte vi, inte den här gången.
Men lite spanar folk in oss ändå. Sen sänker de blicken och får se de tre svarthåriga barnen. Då börjar samma cirkus som ofta möter oss i Sverige också. Människor höjer blicken till enochåtti igen för att dubbelchecka - nej, de såg inte fel, föräldrarna (är detta föräldrarna?!) är blonda. De sänker blicken till enochtio - nej, de såg inte fel där heller, barnen är svarthåriga och en aning bruna.
Oftast släpper folk situationen här och går vidare. Men alla gör inte det, inte hemma och inte här. När vi gick igenom en av stans flottare gallerior häromdagen cirkulerade en dam runt oss för att få en ordentlig titt i ansiktet på samtliga tre barn och sedan ställde hon en fråga om det barn som jag just då höll i handen: D. sju år.
Jag vet inte vad hon sade, men troligen frågade hon inte var vi har köpt hans tröja. Så jag svarade på det jag förmodar att hon sa, och jag kan ju inte kinesiska så att det räcker för att diskutera adoptioner, vem som är förälder, hur det har blivit så här och hur det annars kunde ha blivit, så jag pekade på D. och sade:
- Min son.
Damen nöjde sig med detta. Hon accepterade att detta var min son. Konstigt, tyckte hon, men nåja.
Det är inte alltid man kommer så billigt undan i Sverige.
Men lite spanar folk in oss ändå. Sen sänker de blicken och får se de tre svarthåriga barnen. Då börjar samma cirkus som ofta möter oss i Sverige också. Människor höjer blicken till enochåtti igen för att dubbelchecka - nej, de såg inte fel, föräldrarna (är detta föräldrarna?!) är blonda. De sänker blicken till enochtio - nej, de såg inte fel där heller, barnen är svarthåriga och en aning bruna.
Oftast släpper folk situationen här och går vidare. Men alla gör inte det, inte hemma och inte här. När vi gick igenom en av stans flottare gallerior häromdagen cirkulerade en dam runt oss för att få en ordentlig titt i ansiktet på samtliga tre barn och sedan ställde hon en fråga om det barn som jag just då höll i handen: D. sju år.
Jag vet inte vad hon sade, men troligen frågade hon inte var vi har köpt hans tröja. Så jag svarade på det jag förmodar att hon sa, och jag kan ju inte kinesiska så att det räcker för att diskutera adoptioner, vem som är förälder, hur det har blivit så här och hur det annars kunde ha blivit, så jag pekade på D. och sade:
- Min son.
Damen nöjde sig med detta. Hon accepterade att detta var min son. Konstigt, tyckte hon, men nåja.
Det är inte alltid man kommer så billigt undan i Sverige.
Strumpor och skor
Elsa gör framsteg. Hon äter. Hon sover. Hon skrattar. Hon bankar kraftfullt i fönsterrutorna och tycker att det är utsökt humor.
Men så plötsligt, mitt i något, så minns hon att hon är rädd och sorgsen och då vänds hela den lilla blicken inåt och hon går inte att nå.
Då vill jag hoppa ut genom fönstret. Strunta i att göra jobbet, strunta i att se att hon har det så hemskt.
Men så gör man inte. När ens barn har slagit i huvudet åker man till akuten, när de har feber ger man Alvedon. När de är rädda håller man om dem. Jag håller om.
Och efter ett tag är hon klar, då får man kittla under foten eller prutta på magen. Eller fråga på kinesiska var sockorna är och då pekar hon. (Hon kan säkert fler klädesplagg, men det kan inte jag, så vi håller oss till strumpor och skor.)
Men så plötsligt, mitt i något, så minns hon att hon är rädd och sorgsen och då vänds hela den lilla blicken inåt och hon går inte att nå.
Då vill jag hoppa ut genom fönstret. Strunta i att göra jobbet, strunta i att se att hon har det så hemskt.
Men så gör man inte. När ens barn har slagit i huvudet åker man till akuten, när de har feber ger man Alvedon. När de är rädda håller man om dem. Jag håller om.
Och efter ett tag är hon klar, då får man kittla under foten eller prutta på magen. Eller fråga på kinesiska var sockorna är och då pekar hon. (Hon kan säkert fler klädesplagg, men det kan inte jag, så vi håller oss till strumpor och skor.)
söndag 18 oktober 2015
Javisstja
I en viss ålder verkar alla småbarn gilla att samla saker och lägga dem i högar eller påsar. D. hade en påse som han lade allt, allt han hittade runtomkring i lägenheten i. Om något saknades, örhängen, galgar, kläder, så kunde man titta i hans påse och där var det.
Elsa har samma fäbless för samlande, men hon tycker att alla sakerna skall placeras i toaletten. Hon hann lägga i vår enda hårborste där och nu är den slängd; ny inhandlad.
Min man hann hejda henne när hon stod med vänsterhanden på toalettlocket och fjärrkontrollen till teven i högerhanden.
Jag hade glömt att de gör så här. Förtjusande. Men nu har vi kommit på hur man låser toalettdörren från utsidan.
Elsa har samma fäbless för samlande, men hon tycker att alla sakerna skall placeras i toaletten. Hon hann lägga i vår enda hårborste där och nu är den slängd; ny inhandlad.
Min man hann hejda henne när hon stod med vänsterhanden på toalettlocket och fjärrkontrollen till teven i högerhanden.
Jag hade glömt att de gör så här. Förtjusande. Men nu har vi kommit på hur man låser toalettdörren från utsidan.
lördag 17 oktober 2015
Den lilla myran
-Vad ska vi kalla henne? frågar jag mannen över kvällsteet, vilket även övervaras av jetlaggad fyraåring, som inte kan sova.
(Nej, vi ska inte ta ifrån Elsa hennes kinesiska namn, vi ska lägga till ett svenskt. Hon har två par föräldrar som båda ville ge henne namn. Hon får kalla sig vad hon vill. Kanske också vi kallar henne det kinesiska namnet - hon vet ju själv att hon heter så.)
Mannen vet inte säkert. Men fyraringen har ett förslag:
- Ji kan kalla henne den lilla myjan!
- Den lilla myran?
- Ja!
- Är det ett namn?
- Nej, men ji kan kalla henne det!
Ja, kanske det.
(Nej, vi ska inte ta ifrån Elsa hennes kinesiska namn, vi ska lägga till ett svenskt. Hon har två par föräldrar som båda ville ge henne namn. Hon får kalla sig vad hon vill. Kanske också vi kallar henne det kinesiska namnet - hon vet ju själv att hon heter så.)
Mannen vet inte säkert. Men fyraringen har ett förslag:
- Ji kan kalla henne den lilla myjan!
- Den lilla myran?
- Ja!
- Är det ett namn?
- Nej, men ji kan kalla henne det!
Ja, kanske det.
Hon är rädd
Elsa är här.
Igår hämtade vi henne från hennes tryggaste plats på jorden och gjorde henne rotlös och rädd.
Det hjälper inte så mycket att veta att det är bättre för barn att växa upp i en familj och att vara älskade när man ser en flicka som leker, men så plötsligt minns hon att hon inte är där hon var och allt hon vet är att hon är så hemskt rädd.
Eller att lyssna på någons förtvivlade skrik mitt i natten. En som har en pyjamas i storlek 80 som är för stor ska inte vara förtvivlad på natten.
Det finns mycket man kan säga om internationella adoptioner. Jag kanske säger något om dem senare. Men Elsas problem just nu är inte att hon adopteras av en svensk familj. Det är att hon är så rädd för att inget är som det var.
Igår hämtade vi henne från hennes tryggaste plats på jorden och gjorde henne rotlös och rädd.
Det hjälper inte så mycket att veta att det är bättre för barn att växa upp i en familj och att vara älskade när man ser en flicka som leker, men så plötsligt minns hon att hon inte är där hon var och allt hon vet är att hon är så hemskt rädd.
Eller att lyssna på någons förtvivlade skrik mitt i natten. En som har en pyjamas i storlek 80 som är för stor ska inte vara förtvivlad på natten.
Det finns mycket man kan säga om internationella adoptioner. Jag kanske säger något om dem senare. Men Elsas problem just nu är inte att hon adopteras av en svensk familj. Det är att hon är så rädd för att inget är som det var.
Om att bli mamma
Man kunde tro att ställd inför så stora ting som att få ett barn skulle man förändras. Sluta vara futtig. Föräldraskapet, för att inte tala om detta mytomspunna moderskap, gör allt nytt.
Inte mig.
På planet på väg hit tänkte jag mest på detta: hur kan människor ta av sig skorna vid sina flygstolar, och sedan underlåta att ta på sig dem när de går till toaletten? Förstår de inte att strumplästen suger åt sig outsägligt läbbiga saker från flyplanstoalettens minihytt? Vet de inte att de flesta bakterierna finns på just golvet?
Kanske är det just det faktum att moderskapet inte har förändrat mig i grunden som gör att jag tycker att det är roligt med många barn. Allt förändrades, men blev ändå vid ungefär detsamma. Jag är lika småaktig, lika neurotisk. Inget att vara rädd för alltså.
Inte mig.
På planet på väg hit tänkte jag mest på detta: hur kan människor ta av sig skorna vid sina flygstolar, och sedan underlåta att ta på sig dem när de går till toaletten? Förstår de inte att strumplästen suger åt sig outsägligt läbbiga saker från flyplanstoalettens minihytt? Vet de inte att de flesta bakterierna finns på just golvet?
Kanske är det just det faktum att moderskapet inte har förändrat mig i grunden som gör att jag tycker att det är roligt med många barn. Allt förändrades, men blev ändå vid ungefär detsamma. Jag är lika småaktig, lika neurotisk. Inget att vara rädd för alltså.
onsdag 14 oktober 2015
Hon heter inte Elsa
Innan jag åkte sade jag att jag kanske kunde blogga från Asien. När jag satte mig ner här och skulle starta bloggen frågade jag fyraåriga A. vad hon tyckte att den skulle heta. Hon såg Frost, på engelska, tre gånger i rad på planet hit och förslog omedelbart att Elsa vore ett passande namn, innan hon frågade "Vad är blogg för nåt?".
Elsa blir bra. Förkortningen kom före "En liten stund i Asien". Jag var ju tvungen att rättfärdiga A:s akronym.
Så här långt har vi kommit: vi ska adoptera lillasyster, som vi väl kan kalla Elsa. Elsa bor här, och om några dagar bor hon tillsammans med oss. Vi har en liten lägenhet i Taipei, vi har jetlag. Vi har snart tre barn, förutom Elsa och A. även D., sju år.
A. älskar redan Elsa frenetiskt, men oroar sig något för att Elsa kan komma att ta hennes saker. D. älskar Elsa mer stillsamt, och oroar sig, eller orolar sig, som han skulle sagt, över att han inte känner henne. Jag orolar mig för problem med papper, för det orättvisa i att Elsa föddes till en lite rörig värld för det orättvisa i att stora delar av världen är rörig, medan min värld inte är det, och att jag trots detta orolar mig.
Men snart kommer Elsa.
Elsa blir bra. Förkortningen kom före "En liten stund i Asien". Jag var ju tvungen att rättfärdiga A:s akronym.
Så här långt har vi kommit: vi ska adoptera lillasyster, som vi väl kan kalla Elsa. Elsa bor här, och om några dagar bor hon tillsammans med oss. Vi har en liten lägenhet i Taipei, vi har jetlag. Vi har snart tre barn, förutom Elsa och A. även D., sju år.
A. älskar redan Elsa frenetiskt, men oroar sig något för att Elsa kan komma att ta hennes saker. D. älskar Elsa mer stillsamt, och oroar sig, eller orolar sig, som han skulle sagt, över att han inte känner henne. Jag orolar mig för problem med papper, för det orättvisa i att Elsa föddes till en lite rörig värld för det orättvisa i att stora delar av världen är rörig, medan min värld inte är det, och att jag trots detta orolar mig.
Men snart kommer Elsa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)