Lucköppning

D. har en adventskalender han har fått i kyrkan. I varje lucka står en sak man ska göra. Något snällt eller bra. En dag stod det att man skulle baka julgodis. Det var en av dagarna när lucialinnen och ljus stod mig upp i halsen och vi båda föräldrar hade ett logistiskt schema á la armén för att med tunnelbananoch bil lyckas få varje barn på plats till sitt luciatåg med rätt attiraljeroch tillräcklig matsäck.

-Idag ska vi baka julgodis, kvittrade D.

Det föll inte väl ut hos mamman.

Idag stod det i julkalendern att man skulle be för sin familj. Det tänkte D. då sannerligen göra, sade han. Han skulle be Jesus att hans familj uppgraderades. Sedan muttrade han tyst:

-Minst två nivåer.

Den här mamman har sån fruktansvärd gastrit, som hon aldrig brukar ha. Jag tror hon är stressad. Jesus behöver inte uppgradera oss än. För jag orkar inte mer.

Inga klappar

Okej, julklappar.

På grund av inträffad händelse med bråk och julklappar förra julen bestämde jag att ungarna inte får några klappar av mig i år. De ska få nåt annat istället, som jag hoppas ska bli bra. Men jag tänkter inte leta upp tveksamma plastprodukter och slå in för att de ska kunna slå dem i huvudet på varandra på annandagen. Nej.

De ska också få varsin summa att ge till ngåot de tycker känns viktigt. Jag har ingen aning om vad de tycker skulle vara viktigt att ge till och det tycker jag känns som en spännande sak att få veta om dem.

Men min man har aldrig slagit någon med en plastleksak, så vitt jag vet. Han måste få en julklapp. Jag har inte den blekaste aning om vad hanskulle bli glad av. Det har jag inte haft på alla de tjugo år jag har känt honom.

Alla andra, nästan alla andra, får något de har önskat sig eller något vettigt. Som jag tycker är vettigt. Och barnen får alltså inte några klappar. Men nåt annat som jag tror blir superbra. Jag ser fram mot det.

Mycket lusse

Sju lussetåg i år. Sju. Det är många.

Vi har blivit en sån där proffsig familj som bara sticker ner handen i källaren och upp kommer lusselinnen i alla tänkbara storlekar. De fållas upp, de läggs ner. Det finns ljus och luciakronor, vita strumpbyxor, vita t-shirtar att ha under, stjärnor, strutar och röda band. Tomteluvor och pepparkaksdressar. Till och med papptallrikar att ha som ljusmanchetter och en gammal trött lingonkrans, som man kan sätta nytt ris på om nån har fått för sig att tärnorna ska vara så där naturliga. Extra glödlampr och massa batterier.

Men det räcker ju inte. För mellan varje luciatåg ska ju någon spilla lite korvketchup eller  julmust på lucialinnet. Eller skratta med munnen full av skumtomte. Då måste man tvätta. Och stryka igen.

Jag har infört ett undantagstillstånd för egen del. Om jag bara överlever fram till jul, så behöver jag inte tänka på matlåda. Köpelunch är helt okej. Jag får dricka så många kaffelatte jag ser på vägen. Även finvarianter med kola och grädde om det skulle kännas som att det hjälper lite. Jag får bullar.

Det är bara en vecka kvar nu. Full med packning för skidor och jjulklappsinköp. (Ellerja. Nu har visst mamman glömt att boka skidresa. Kanske inte skidor.)

Hjälp.

Fler försvinnanden

Igår försvann Dong-Mei. Igen. Sist var i mars, och då försvann hon med sin syster. Det var bättre.

Nu stack hon argt från mig när jag väntade på att A. skulle klä om från luciakläder.

(-A, det tog väldigt lång tid?!
-Nejj! Man ska inte säga att nån är långsam, man kan bli ledsen!
-Ja, fast du är ganska långsam, faktiskt. Tror du att du kan tänka på att komma iväg lite snabbare från skolan?
-Nejj! Jag är inte långsam!!

Det tog nog 25 minuter för henne att ta av lucialinne och på en jacka. Jag tycker att det är lite långsamt. Vi var sist kvar.)

Jag och A. och en massa lärare letade efter Dong-Mei. I matsalen, i aulan, i de olika husen, lektionssalar och fritids. Och på skolgården, dit hon ju gått ut. Klätterställningar och cykelställ. Ingenstans.

Nej, för hon hade gått hem. D. hittade henne på väg hem från sin skola. Hon hade gått hem själv i decembermörkret utan jacka, bara med en fleece och vittjat brevlådan. Men när ingen var hemma blev hon "lite rädd". Vi hade "övergivit" henne!

Då gick hon hemifrån igen och började irra runt. Det var inte bra. D. hittade henne på en trottoar och hon blev väldigt glad att se honom, sa han. Jag hade ringt honom och bett honom gå hem och se efter om hon vad där. Han var väldigt orolig och tyckte att vi borde ringa polisen. Och det hade vi förstås gjort, ganska snart.

Jag skällde ganska mycket. Det hjälper förstås inte.

Hädanefter blir det lite hårda bandage för Dong-Mei. Hon kommer att sitta fast i en vuxens hand hela tiden fram till midsommar så fort vi är ute.

Hon är nämligen gränslös, men fullständigt underbar. Hon får inte komma bort.

Skyddad

Jag vaknade och kunde inte somna om. Jag tänkte smyga mig ut ur sovrummet där Dong-Mei och min man sov för att lägga mig på soffan och läsa utan att störa nån.

-Mamma, vart ska du?
-Till soffan, jag ska bara läsa en stund.
-Du kan stanna här hos mig. Då är du skyddad.

Så en stund låg jag och blev skyddad av Dong-Mei. Sen blev hon för varm. Inifrån sömnen mumlade hon:

-Nu vill jag sova friskt.

Då tog jag kudden igen för att ge mig av till soffan och min bok.

-Mamma, vart går du?
-Till soffan, jag tänkte läsa lite. Får jag inte gå?
-Nej, stanna.

Jaha. Därför har jag legat vaken länge i natt och lyssnat på radio. Katten Jordgubbe tog min kudde också, så jag fick ha huvudet platt på madrassen.

Skönheten och vaddå?

Min lilla Disneyfantast Dong-Mei: -Mamma, du är som Belle och pappa är rådjuret.

Närma mig

Det är morgon och Dong-Mei sover mellan mig och min man, som hon alltid gör. När vi föreslår egen säng säger hon att hon vill ha det. Till sina gosedjur. Sova, det tänker hon göra hos oss även framgent. Inte mig emot.

-Mamma, vet du varför jag närmade dig?
-Nej?
-För jag var rädd. Jag fick mardröm.

Du kan närma mig hur mycket du vill Dong-Mei. Jag älskar din mjuka femåringskropp under mitt täcke. Fast du har fått långa ben. Vad händer? Ska du bli stor?