Fler försvinnanden

Igår försvann Dong-Mei. Igen. Sist var i mars, och då försvann hon med sin syster. Det var bättre.

Nu stack hon argt från mig när jag väntade på att A. skulle klä om från luciakläder.

(-A, det tog väldigt lång tid?!
-Nejj! Man ska inte säga att nån är långsam, man kan bli ledsen!
-Ja, fast du är ganska långsam, faktiskt. Tror du att du kan tänka på att komma iväg lite snabbare från skolan?
-Nejj! Jag är inte långsam!!

Det tog nog 25 minuter för henne att ta av lucialinne och på en jacka. Jag tycker att det är lite långsamt. Vi var sist kvar.)

Jag och A. och en massa lärare letade efter Dong-Mei. I matsalen, i aulan, i de olika husen, lektionssalar och fritids. Och på skolgården, dit hon ju gått ut. Klätterställningar och cykelställ. Ingenstans.

Nej, för hon hade gått hem. D. hittade henne på väg hem från sin skola. Hon hade gått hem själv i decembermörkret utan jacka, bara med en fleece och vittjat brevlådan. Men när ingen var hemma blev hon "lite rädd". Vi hade "övergivit" henne!

Då gick hon hemifrån igen och började irra runt. Det var inte bra. D. hittade henne på en trottoar och hon blev väldigt glad att se honom, sa han. Jag hade ringt honom och bett honom gå hem och se efter om hon vad där. Han var väldigt orolig och tyckte att vi borde ringa polisen. Och det hade vi förstås gjort, ganska snart.

Jag skällde ganska mycket. Det hjälper förstås inte.

Hädanefter blir det lite hårda bandage för Dong-Mei. Hon kommer att sitta fast i en vuxens hand hela tiden fram till midsommar så fort vi är ute.

Hon är nämligen gränslös, men fullständigt underbar. Hon får inte komma bort.