Förbättringspotential

Ibland när jag berättar för folk som frågar om hur en adoptionsutredning ser ut, vilka frågor som ställs, vilka läkare, socionomer, jurister, psykologer, vänner och präster som är inblandade i processen blir folk indignerade. Och att processen är ganska lik även när man adopterar syskon. Det blir liksom inte rabatt i utredningen för att man redan gått igenom det hela innan. (Snarare tillkommer nya instanser: äldre syskonens bvc-sköterska och förskolechef tillfrågas.)

Det är ju inte klokt, säger folk. Om man gör sina barn själv (nej, det säger de inte de säger "om man får egna barn", men skit i det nu) kontrolleras man inte, varför ska ni kontrolleras så hårt?

Jag håller inte riktigt med dem. Det vore bra om alla barn fick jättebra föräldrar. Men som läget är kanske man måste nöja sig med att utreda dem som faktiskt åtar sig att bli föräldrar åt barn som har en historia, som kan ha medicinska eller andra problem. Och då är det ju bra om åtminstone de föräldrarna är drägligt stabila. Jag förstår att det måste vara så. Det är rätt okej med mig.

Det jag inte förstår är att om nu samhället är så mån om att föräldrar som adopterar är så bra, så kunde man ju kanske se till att det fanns ett supportsystem kring dem. Adoptionsgrupper på bvc, i alla fall i större städer, kanske? Kanske ett par obligatoriska, stöttande, träffar med socionom eller psykolog, och inte bara utredande flera år innan man ens är i närheten av något behövande barn.

Istället vänds en del av det supportsystem som andra föräldrar har emot den nyblivna föräldern till ett barn som adopterats. Bvc-sköterskan, som man kanske kunde vänt sig till med oroliga frågor om man duger, är remissinstans om man ska adoptera ett syskon. Inte berätta där alltså om saker som inte gått så bra. Istället leverera fina bilder av härlig uppväxt. Samma sak med förskolan. Trygga ungar och glada föräldrar. Inga som klagar eller oroar sig över att det adopterade barnets speciella intressen tillgodoses.

Vi hade aldrig behov av att få stöd av vår bvc-sköterska. Men vi hade aldrig någonsin frågat där. Inte heller var vi missnöjda med förskolans hantering av våra barn, tvärt om. Men det kunde ha varit annorlunda. Hade vi vågat ta upp det?

Kan man kanske lägga lite av krutet på att se till att ungarna får det bra, inte bara att föräldrarna verkar bra, innan det kommer några riktiga barn in i bilden?

Ett litet förbättringsförslag i adoptionsarbetet.

Plötsligt händer det

I onsdags hjälpte jag D. med något inne på toaletten. Samtidigt som jag höll på med välling till Dong-Mei och flätade A:s hår och åt en smörgås och packade ner en handduk i D:s jympaväska. Precis som varje förälder i hela landet har det en onsdagsmorgon.

-Vad duktig du är, mamma! Du gör ju allt samtidigt.

Ett erkännande, at last!

Förlåt

Så fort nån gråter här (oftast då D. och A.) springer  Dong-Mei fram och säger:

-Ehlåh!

Förlåt.

Och det beror på att alla tårar A. gråter verkar vara orsakade av D., och vice versa. Och för att dämma upp tårflödet brukar ett förlåt från syndaren vara ganska effektivt. Så hon har liksom lärt sig att man fixar ledsna människor med ehlåh, oavsett vem som har orsakat skadan, eller om det är ett skrubbsår någon gråter över, ett skrubbsår som helt enkelt är en liten sommarolycka.

Nu ska vi ut och fixa fler skrubbsår på Dong-Meis egna små knän. Hon har ingen broms, men en fin acceleration. Det blir många Elsaplåster.

Men..?

Ibland undrar jag om vi gör fel, för hjälp vad de kan obstruera, dra åt olika håll, förstöra för sig själva, oss och varandra.

Men sen, när jag tänker att det här kommer inte att funka, så händer nåt. Idag fick A. och D. följa med och köpa en present till Dong-Mei som har födelsedag i morgon.

Inga problem. Vi åkte buss, vi gick av, vi gick en bit, vi gick in i affär, alla skötte sig, vi köpte, vi gick ut, vi åt på McDonald's, vi åkte buss igen. Alla nöjda, nästan inget tjat.

Och födelsedagsbarnet var också med, hon åt sina morötter medan vi handlade, så hon var inte så observant på vad som hamnade i paketet. Också hon nöjd och glad, mutad med BAnan och mona.

Pinde, pinde, pinde

Dong-Mei är rätt söt även på rörlig bild, kan man säga. Och utan kamera mellan henne och omvärlden är hon ännu bättre. Hon luktar ju så bra, som jag brukar återkomma till. Idag luktar hon hallon, för hon har tippat över sig en flaska barnspraybalsam.

Hon sitter och sjunger det här:

Pinde, pinde, pinde, klätta opp åhå.

Så visst gör hon sig på annat än stillbild. Ljud, lukt-tv. Alla medier hade funkat.

Kärleksfull röra - the real deal

För några år sedan tipsade nån mig om bloggen Att vara någons fru.

I presentationen stod det att tjejen som driver bloggen och hennes man och barn bodde i en kärleksfull röra i ett hus någonstans i Skåne. Bilderna visade allt annat än kärleksfull röra. Helt säkert kärleksfullt, det tror jag inte annat, men röran? Hon hade det spotlessly perfect på alla bilder. Jag vet, det är bilder, det är kanske rörigt annars (nä, det tor jag inte), men läs vidare.

Attvaranågonsfru-tjejen: hos oss kan du få se kärleksfull röra! Jag gillar inredning och konst och arkitektur, så det plågar mig att säga det, men hoho, det här är röran. Särskilt efter några dagar utan den här frun (som kanske inte skulle vilja presentera sig som någons fru i första hand, utan mer som jag, men det gäller nog dig också, jag tycker inte att du verkar så himla avhängig någon annan egentligen).

Här var det rörigt redan innan det blev tre barn. När vi skulle ta foton till vår presentation som skulle skickas till Taiwan inför adoptionen av A. öste vi undan en skrynklig duk och lite jox som låg på den duken, och så tog vi ett fint kort på lussekattsbak eller vaddetvar. Och så scrapbookade vi och skickade ivaäg. Och sen kom barnet (Jaa!!) och vi fick tillbaka scrapbooken och satt och tittade igenom bilderna en dag.

Och då ser vi: bilden är inte alls beskuren som vi tänkt oss, och den där röran som vi sköt undan, den syns i högra nedre hörnet av bilden. Den leende frun och den trygga mannen, det mjöliga härliga barnet som inkluderas och den fina lussetraditionen, allt är fernissat och fint, men i hörnet: en kärleksfull röra.

Stillbild

Jag har fått influensa eller något och är helt däckad. Min man har alltså fått dra ett lite tungt lass här i några dagar. Innan jag fick den här åkomman fick jag ett paket från min moster med så vackra klänningar som min kusin hade när hon var liten. Själv har min kusin söner, så klänningarna kom inte till användning där. A. fick en sjömansklänning, Dong-Mei fick en rosarutig med band och puffärmar.

Jag tog ett kort och skickade till moster. Hon svarade och sade att flickorna var söta. Detta sade jag till maken - min moster tyckte att A. och Dong-Mei var söta. Medan jag berättar det rasar ungarna in och ut ur köket, det uppstår idel kriser, D. har varit dum mot A., A. har missuppfattat D. och fått frispel, Dong-Mei är upphetsad över den upphetsade stämningen och gapar "dumma, dumma" lite allmänt. Det ser inte ut som en reklamfilm för svenskt familjeliv.

Maken:

-Söta? Jaha, på stillbilder kan det kanske se så ut.

Jag tror att han är trött.

Mellanbarn

-Hur är det att vara både storasyster och lillasyster? frågar jag A.
-Jag vill inte sitta där i mitten.

Ojojoj, känner hon av detta att inte vara varken störst eller minst, att vara mellanbarn, det har man ju hört att det är så jobbigt. (Lite oklart varför, faktiskt.)

-Men du är ju både stor och liten. Är det bra? tjatar jag vidare.
-Jag vill sitta vid fönstret, inte i mitten.

Nehej. Jag vet inte om jag är så mycket klokare nu.

Mona

Det tog ett tag, men till slut förstod jag att mona är morötter och apeTA är apelsin. Två stora favoriter just nu.

Nä

-Heter du Elsa Dong-Mei?
-Nä.
-Elsa?
-Nä, Ong-Mei! (Och pekar på sitt bröst med ett finger som blir allt mindre knubbigt p.g.a. mycket spring och morötter och Sempervälling istället för gottegrisvällingen i Taiwan.)

Antar att detta är slutet för Elsa-försöken. Å andra sidan. Hon kanske inte överblickar det hela helt än.

Klättra

Dong-Mei leker inne i D:s och A:s rum, tillsammans med D. och A. D. tycker att hans far och jag engagerar oss för lite i dem, för vi viker tvätt och pratar i intilliggande rum. Så slappt, va.

Till slut hör vi ett triumferande:

-Dong-Mei klättrar upp i min säng!
-Dong-Mei klättrar upp i D:s säng!

Inget händer, vi låter henne klättra och fortsätter prata.

Då har D. fått nog av vår hållning:

-Är ni inte rädda om erat barn?!

En äkta guilt trip.

Jo, det är vi. Och hon är bärgad från sängen.

Galen rasist

Häromdagen var D. med mig på arbetet ett par timmar. När vi var klara för att gå hem kom en grupp personer jag känner och de hade med sig en man jag inte känner. Han var av asiatiskt ursprung. Och då frågar jag (jag, som alltid tjatar om att man inte kan förutsätta något om vad människor är utifrån hur de ser ut) om han kunde prata mandarin.

Nej, han kunde prata typ sex europeiska språk, varav några minoritetsspråk. Inte miljardspråket mandarin.

Varför antog jag att han skulle prata mandarin? Så äkta fördomsfullt, så rasistiskt.

Skjut mig nu!

Nej, gör inte det, jag har mycket att lära mina barn först om vad man ska och inte ska förutsätta. Fast de ser ut som asiater och de pratar faktiskt lite mandarin, för det har deras föräldrar sett till. Jag känner att min nya väns (nej, han kanske inte blir min vän, av förklarliga skäl) föräldrar borde gjort ett bättre jobb (för då hade jag liksom framstått i bättre, om än lika rasistisk) dager.

Jag borde ha gjort ett bättre jobb. Jag lovar, jag börjar direkt.

Gambi

Morfar bär Dong-Mei. Han gör inte det så ofta, för hon är lite tung för honom. Hon tycker att det är spännande. När han sätter ner henne säger hon det mest upskattande hon kan:

-Gambi.

Kompis, alltså. Vem vill inte vara gambi med en sån som Dong-Mei?

Treords

En treordsmening. Eller kanske tre enordsmeningar.

Anka bååda (hon är från Göteborg) dette.

Ankan badar vattnet.

Hej då

Vi stänger av vattnet i badkaret och de sista bubblorna slurpar ner i avloppet.

- Hejdå, lödder, säger Dong-Mei.

E

A. skriver bokstäver. Favoriten är Ö, för den har snygga prickar.

-Hur låter den då? frågar jag
-Ööö.

A. ritar ett E. En versal med många streck på magen, det får inte bli fula gluggar i ett E.

-Hur låter den då?
A. ser mycket införstådd ut med frågan och tar sedan pennan och bankar den tre gånger mot huvudet.

Så låter alltså ett E med många pinnar. Klonk-klonk-klonk.

Egentligen

-A. och jag är inte syskon, egentligen, sade D. vid frukosten.

Så här tänker jag:

Jo, egentligen, som i betydelsen det som spelar roll i vardagen, så som det faktiskt är, så är de syskon. Sen kan man ju alltid se allt på många olika sätt. Och då kanske de inte är syskon. 

Men just egentligen är de ju det.

Vad är det för himla miffon som frågar honom om han och han syster är syskon egentligen? Är det kompisar? Har de lärt sig det av sina föräldrar? Har folk ute i stugorna inget bättre för sig än att fundera över mina barns genetiska kod? Det finns ju annat att ägna sig åt, menar jag.

Eller är det nån missriktad pedagogisk grej? 

Varför denna genetiska iver?

Jag tänker mycket på Taiwanmammorna, det är sant. Men jag funderar aldrig över att de har gått miste om sin genetiska avkomma, det är bara inte så viktigt. Jag funderar över att de har gått miste om en människa som de kanske kunde ha haft och som de älskar, DNA eller ej.

DNA är bara molekyler. Älskar man någonsin någon för molekylernas skull?

Fingerfärg

Dong-Mei går ju inte på dagis och för att kompensera henne för utebliven pedagogisk verksamhet kokade jag idag fingerfärg.

Fingerfärg.

En syssla som nog platsar bättre i något målarsäkrat rum i pedagogisk verksamhet.

Hur tänkte jag?

Damer

Jämställdhet. Jag är för, tro mig.

Ibland krockar det med gängse föreställningar om artighet, som jag också är för. Det är så enkelt att ta sig fram i livet om man kan grundläggande artighetsregler, och jag vill att barenen ska kunna.

Det märks sällan hemma, men det visar sig att de ofta kan när de kommer bort. Inte alltid, men ofta.

Häromdagen kom inte D. ut ur hissen.

-Kom nu då, D., säger jag.
-Jag väntar på Dong-Mei, hon ska gå först. Damerna går först.

Jaså, minsann. Det har har lärt sig.