Förbättringspotential

Ibland när jag berättar för folk som frågar om hur en adoptionsutredning ser ut, vilka frågor som ställs, vilka läkare, socionomer, jurister, psykologer, vänner och präster som är inblandade i processen blir folk indignerade. Och att processen är ganska lik även när man adopterar syskon. Det blir liksom inte rabatt i utredningen för att man redan gått igenom det hela innan. (Snarare tillkommer nya instanser: äldre syskonens bvc-sköterska och förskolechef tillfrågas.)

Det är ju inte klokt, säger folk. Om man gör sina barn själv (nej, det säger de inte de säger "om man får egna barn", men skit i det nu) kontrolleras man inte, varför ska ni kontrolleras så hårt?

Jag håller inte riktigt med dem. Det vore bra om alla barn fick jättebra föräldrar. Men som läget är kanske man måste nöja sig med att utreda dem som faktiskt åtar sig att bli föräldrar åt barn som har en historia, som kan ha medicinska eller andra problem. Och då är det ju bra om åtminstone de föräldrarna är drägligt stabila. Jag förstår att det måste vara så. Det är rätt okej med mig.

Det jag inte förstår är att om nu samhället är så mån om att föräldrar som adopterar är så bra, så kunde man ju kanske se till att det fanns ett supportsystem kring dem. Adoptionsgrupper på bvc, i alla fall i större städer, kanske? Kanske ett par obligatoriska, stöttande, träffar med socionom eller psykolog, och inte bara utredande flera år innan man ens är i närheten av något behövande barn.

Istället vänds en del av det supportsystem som andra föräldrar har emot den nyblivna föräldern till ett barn som adopterats. Bvc-sköterskan, som man kanske kunde vänt sig till med oroliga frågor om man duger, är remissinstans om man ska adoptera ett syskon. Inte berätta där alltså om saker som inte gått så bra. Istället leverera fina bilder av härlig uppväxt. Samma sak med förskolan. Trygga ungar och glada föräldrar. Inga som klagar eller oroar sig över att det adopterade barnets speciella intressen tillgodoses.

Vi hade aldrig behov av att få stöd av vår bvc-sköterska. Men vi hade aldrig någonsin frågat där. Inte heller var vi missnöjda med förskolans hantering av våra barn, tvärt om. Men det kunde ha varit annorlunda. Hade vi vågat ta upp det?

Kan man kanske lägga lite av krutet på att se till att ungarna får det bra, inte bara att föräldrarna verkar bra, innan det kommer några riktiga barn in i bilden?

Ett litet förbättringsförslag i adoptionsarbetet.