Så här tänker jag:
Jo, egentligen, som i betydelsen det som spelar roll i vardagen, så som det faktiskt är, så är de syskon. Sen kan man ju alltid se allt på många olika sätt. Och då kanske de inte är syskon.
Men just egentligen är de ju det.
Vad är det för himla miffon som frågar honom om han och han syster är syskon egentligen? Är det kompisar? Har de lärt sig det av sina föräldrar? Har folk ute i stugorna inget bättre för sig än att fundera över mina barns genetiska kod? Det finns ju annat att ägna sig åt, menar jag.
Eller är det nån missriktad pedagogisk grej?
Varför denna genetiska iver?
Jag tänker mycket på Taiwanmammorna, det är sant. Men jag funderar aldrig över att de har gått miste om sin genetiska avkomma, det är bara inte så viktigt. Jag funderar över att de har gått miste om en människa som de kanske kunde ha haft och som de älskar, DNA eller ej.
DNA är bara molekyler. Älskar man någonsin någon för molekylernas skull?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar