Norrsken

-Titta mamma, det är norrsken, säger Dong-Mei och pekar på en bild.
-Ja, fint va?
-Kan vi se det?
-Nej, det kan vi nog inte, det finns inte här.
-Men när vi åker på semester och åker skidor då? förslår hon förhoppningsfullt.
 -Ja, fast man måste komma ännu längre bort för att att se norrsken, säger jag.
-Ja. Om vi ser det nån gång så vet vi att vi har kommit tillräckligt långt bort.

Äktenskapsråd

Ungdomar, som väl knappat läser här, men ändå: ungdomar, lyssna på ett gott råd från tant Elsamamman.

När ni väljer partner, så är det kul förstås om personen är rolig, spännande och tjusig. Om ni aldrig får barn är dessa kvalitéer kanske viktiga länge. Men om ni får barn är det bra med en partner som, när hen delat ut Alvedon, hållit kräkspåse, kokat nyponsoppa och gått omkring och tempat tre barn, hällt upp vatten och lagat skonkost säger att det ändå är mysigt att vi är hemma tillsammans allihop.

Digerdöden?

Perfekt. Två dagar efter att A har hundra graders feber vaknar också jag med hundra grader i min tydligen gamla kropp. På lunchen får Don-Mei också hundra grader. Hon vägrar medicin och är VARM.

Jag är orolig, men ganska lyckligt avtrubbad av mina hundra grader. I ett par dagar är vi tre sjuka. Inget händer. Alla tre sover.

Idag till lunch kom D hem. Han var ”varm i huvet”. Och hade ont i huvudet, och när han har det kräks han. Vilken fest. Arma lille pojk.

Min man vabbar nu en vuxen och tre barn.

Seriöst? Är det det här folk brukar mena när de pratar om jobbiga småbarnsår? Det brukar irritera mig. För man ska vara glad att man har dem.

Och jag är det. Men om febern inte går över snart, och om det fasansfulla kärnkraftverk som sitter i mitt struphuvud och gör att jag bara kan sova tills jag råkar svälja nästa gång inte snart går över så ska jag köpa lindring på Plattan tror jag. Och dela med mig till mina stackars kids.

Men jag orkar inte ta mig dit. Tar mig med svårighet till vattenkranen. Bloggar liggande från telefon.

Nej, det blir inget knark här. Orkar inte.

Stor men sjuk

Det här är första gången A. är sjuk som lite stort barn. Små barn kan ju ha över 39 grader och ändå studsa runt som gummibollar. Sen däckar de och sover på en halv minut på köksgolvet eller bakom soffan eller var nu energin tog slut. De är ofta inte så ankomna.

Det här var värre. A. vill inte gå upp ur sängen. Hon har legat hela dagen. Hon har självmant lagt ifrån sig ipaden och velat sova istället för att spela eller se på barnkanalen. Hon vill inte äta. Hon bad om spagetti, men åt bara två tuggor. Men hon har druckit en halv liter nyponsoppa med citron och en isglass. 

Nästan fyrtio grader trots Alvedon. Är maken hemma? Nej, han har åkt bort igen.

Jag minns en annan sjuk unge, en annan gång, med likaledes bortrest make. Det var Dong-Mei, som bara hade varit hemma i några månader och hade så mycket feber och bara flämtade. 

Sen glömmer man hur det är. Tills nästa gång man har en unge som är sladdrig i kroppen av feber och som hostar så snart hon försöker prata. Som inte ens klagar över hur hon mår. 

Jag vill att det ska gå över nu.

Brasa

Maken bortrest. 

Men man är ju inte en sån kvinna som inte klarar att genomföra saker bara för att maken inte är med. Nej. Utan man ska ut i skogen och GRILLA, det är manligt, alltså kan jag göra det själv.

Kol fanns inte på macken. Men ved. Okej, man är scout. Man var scout. Tändstickor fanns inte heller. Men tändvätska. Det får nog inte en scout ha, men skitidet.

Det tog eld till slut, fast tändarlågan blåstes ur femtio gånger i den friska brisen från sjön. Och när det faktiskt brann kom ett påpassligt slagregn. Då blev det "glöd", då stack vi fram korvarna. Och "grillade" dem. Titta, sade A. min korv börjar bli lite rund. Den värmdes såpass att kantigheten från paketet ändå försvann.

Sen åt vi ljummen korv, packade ihop återstående ved, dränkte brasan med vatten (från närbelägna sjön, ni vet?) och åkte och handlade i roliga affären med mat från hela världen. Katastrofalt att ha tre barn i rolig affär. Med migrän. Alltså jag hade migrän.

Sen grillade vi korvarna som var kvar i ugnen hemma, och sen målade vi mandalas en timme. Sen sov mamman. Migränen gick ju inte bort, men den kändes inte i den timme som jag sov.

Och sen var det mello, och sen kom pappan hem.

Inte den bästa helgen. Men lite bra ändå.