Bu!

-Mamma, hur stavas "bu"? undrar A. som just håller på som bäst att lära sig läsa och skriva. Här knäcks koden hela tiden. Det är väldigt roligt att vara med och se. D. fattade på nåt sätt det hela odramatiskt, och så var det klart. Nu får jag se hur hon ljudar snabbare för varje vecka. Vilken grej!

-Det stavas B,U. Bu.
-Jaha. Det var snabbt. säger A. närmast besviken över att ett så mäktigt ord har så få bokstäver.

Semlor

Först kom Dong-Mei ihåg att det hette semlor. Efter soppan tog vi en liten paus medan jag proppade ner mandelmassa och grädde i bullarna.

Men när hon kom tillbaka efter den lilla pausen hade hon ändå glömt vad det heter. Men inte att det är så gott:

-Messlor, messlor! Jag älskar messlor!

Jag älskar Dong-Mei.

Ta kväll

Bara att bokföra alla tider är ett heltidsjobb. Alltså utan att genomoföra planeringen. Det tar tid att skriva upp utvecklingssamtal för barnen, optiker, läkare, träning, körsång, lekdejt, besöksdag, utflyktsmat, skridskor, badbrallor, luciatillbehör, konsertklädsel.

Ovanpå att se till att de har för säsongen vettiga kläder och får lite middag.

När allt det där är uppskrivet och infört i googlekalendern som min man och jag delar, ja, då har det gått åtta timmar på en dag.

Så då tar jag väl kväll då.

Under hökens vingar

Igår släpade jag ut alla tre barnen, inklusive den med magont (alltid bra med testverksamhet, hon hade ont också på utflykt) till den lokala isen. Någon snäll person, eller kanske kommunen (kommunen Stockholm gör ganska mycket fint för sina invånare, klyftan glesbygd - stad blir tydligare för varje dag i Stockholmsområdet) hade spolat lite is på lekplatsen. Lite knölig, men åkbar.

Alla tre åkte runt. Dong-Mei åkte som vanligt fram till första bästa person och krävde att få veta hens namn. Den här gången var det tre fjortisar som hängde på isen utan skridskor, utan mössa och med uppknäppt jacka, på sedvanligt fjortissätt. Såg kallt ut.

Sedan styrde Dong-Mei upp. De skulle vara med på under hökens vingar. De förvånade fjortisarna kunde reglerna och snart lekte Dong-Mei, fyra år med tre fjortisar. Hon var den enda med skriller, och ramlade såklart hela tiden. Fjortisarna var lika hjälpsamma varje gång. Hon jagade dem med sina små hockeyrör och övade massor.

En kort stund tog DOng-Mei paus, men då fortsatte fjortisarna leken ändå. De hade superkul.

Vilka sjyssta fjortisar det finns.

Så kan det vara

A  är hemma och är sjuk. Hon har en konstig mage. Alltid, och det är dumt, för det blir ryckigt om man inte kan vara i skolan.

Jag: -A, du får vara hemma idag, och vi får göra lite läxor och sånt tillsammans.
A: -Åhhh, neejjj!
Jag: -Men det var väl att ta i för lite läxor?
A (med mycket förnumstig ton): -Ja, så kan det vara.

Parent of the week

I kategorin helt hopplös förälder skulle jag vilja nominera morsan i Elsas gäng.

På morgonen lyckades mamman :besvara skrik med skrik, bli irriterad på tioåring som berättade en sak mitt i morgonstressen, fräsa åt en sjuåring som hade ont i magen ("Det säger du jämt, hur ska jag veta när det är allvar!?" Den, ni! Den repliken kommer nog att bena ut problematiken kring faktiskt magont/oro/helt enkelt inte ha lust med skolan. Nej, just det.), bli försenad så att tioåring blev orolig att komma försent, komma försent till fyraåringens dagmamma, inte svara i mobilen när tioåringen ringde och ville veta om han skulle hinna.

Och mycket mer, men det har jag glömt. Ibland tänker jag att min man kan ha ensam vårdnad och så kan jag träffa dem korta stunder, och då ska jag ha förberett mig noga innan och vara i harmoni.

Mina kolleger är snälla och säger att det är okej ändå, om man t.ex. har ordnat frukost, väckt dem och lagt fram kläder. Att det ändå är en bit på väg mot okej parenting. Ja, kanske. Men det är en bit kvar tror jag, idag.

Kväver

När jag inte tjatar och skäller älskar jag dem på hög volym istället.

Frågan är om det är så mycket bättre.

Igår kväll nattade jag Dong-Mei. Låg bredvid henne i sängen och sa att det var så mysigt. Det tyckte hon med. Det gick en liten stund.

-Mamma?
-Ja?
-Det känns som att det är en bläckfisk runt mig.

Kanske kväver jag dem lite ändå med min kärlek?

Rådjursgryta

Ibland bara vet man att de har fått med sig rätt information.

Dong-Mei var på skogsutflykt med dagmamman. En pappa i dagmammegruppen har egen restaurang och jagar en del till restaurangen också. På skogsutflykten, som handlade om jakt (eller kanske mer vilda djur), fick barnen mat. Jag trodde korv.

Jag: -Vad åt ni då?
Dong-Mei: Gruuta.
Jag: -Jaha?! Vaddå för gryta?
Dong-Mei (kisar lite med ögonen): -Jag dror det var rådjur.

Då var det rådjur. Hon kan inte ha hittat på det.

Allt jag inte gör

Lista på saker jag vill göra, bara den här veckan, med barnen, men som jag inte kommer att hinna. Eller orka. Eller på annat sätt fixa.

• Rita med Dong-Mei. Hon är minst, ingen hinner ju utveckla henne.
• Läsa med A.
• Köpa böcker till A. och D.
• Gå med alla till det lokala biblioteket som jag ännu inte varit på själv.
• Baka med alla tre.
• Åka pulka med alla tre.
• Göra mer playdo till Dong-Mei som fick redskap till playdo i julklapp och snabbt blandade alla färger. Har bara stor grålila klump, alltså. Måste då köpa fler karamellfärger, finns på Panduro, Kräver tur till lokalt köpcentrum. 
• Åka med de tre barnen till det lokala köpcentret och köpa karamellfärg på Panduro. Undvika kriser av typen "jag måsteeee haaaa x". Orka.
• Förbereda kinesiskt nyår. Fattar inte ens hur. Kanske genom att köpa wontondeg på asiatisk livsmedelsbutik. Var? Med tre barn. Orka, igen.
• Spela kort med D.

Så det kommer ju inte att gå. Och snart är de stora.

Men vi kan ju inte vada i otvättad tvätt och inte äta nån mat, för att hinna allt det andra.

Finns balans?

Vänder igen

Ja, det vände igen. Imorse hade A. ont i magen. Jag skickade de tre syskonen i förväg mot A:s skola, och på håll såg jag att A. följde kattspår, hoppade, gick dubbel och rak och sprang. Men så fort jag kom i kapp hade hon ont igen.

Hon ville inte till skolan. Xerxes eller ej. Hon ville inte. Det är tråkigt.

Ska man låta ett barn byta till annan pedagogisk skolinriktning som kanske passar barnet bättre, även om barnet nu efter en tid har upparbetat ett kontaktnät och fått lite vänner? Ska hon tvingas börja om?

Eller ska man lirka barnet till skolan varje morgon?

Och barnen ska ju tillbaka till Göteborg så småningom. Det blir ett skolbyte till. Är det då bra att redan nu ha placerat barnet i friare roligare skolform, och så kan hon fortsätta i Göteborg på samma typ av skola?

Alltså. Om man skaffar barn (och vi har skaffat våra, fast vi fick dem ju också, det är såklart inte självklart att man får adoptera. Vi visste vad vi gjorde, i alla fall.) skaffar man sig livslång ångest. Det går att angsta över allt. Allt. Man får välja: känslan av skriande tomhet utan barn, eller en fullständigt överväldigande ångest med barn.

Jag tar med barn. Men det är inte lätt.

Det vänder med vänner

Det är omöjligt att veta hur det ska bli.

A. avskydde sin nya skola. Inte från dag ett, då hängde hon med några tjejer, men från dag fem. Och från oktober eller så var det fullt pådrag på morgonen. Hon tänkte inte gå!

Så vi började fundera. Ska hon byta skola? Är det så att hon är ensam? Leker hon inte med nån?

Sen, i december, hittade A. Xerxes. Hon älskar Xerxes. Och nu var det inga problem att få iväg henne till terminens första dag.

På terminens första dag frågar också Susannas mamma om A. kanske vill leka med Susanna efter skolan, för det vill Susanna så gärna.

Hur skulle man kunna ana att det skulle vända?

Hon tycker i och för sig fortfarande att det är bra drygt med lektionerna. Rast är kul, och fritids, och musik och idrott. Men det där med att sitta stilla i bänk och lyssna på sin, det får man tillstå, mycket akademiska, fröken, det är inte hennes grej. För statiskt för vår unge med blommor i hjärnan.

Men just nu är det bra. Strunt i om det är tråkigt på lektionerna. De har ju rätt mycket rast också. Nu finns det Xerxes och kanske Susanna. Då så. Då blir det väl.

Fast: om något är bra - vänder det då till något dåligt när som helst?

Lite otryggt, det här med livet.