Ja, det vände igen. Imorse hade A. ont i magen. Jag skickade de tre syskonen i förväg mot A:s skola, och på håll såg jag att A. följde kattspår, hoppade, gick dubbel och rak och sprang. Men så fort jag kom i kapp hade hon ont igen.
Hon ville inte till skolan. Xerxes eller ej. Hon ville inte. Det är tråkigt.
Ska man låta ett barn byta till annan pedagogisk skolinriktning som kanske passar barnet bättre, även om barnet nu efter en tid har upparbetat ett kontaktnät och fått lite vänner? Ska hon tvingas börja om?
Eller ska man lirka barnet till skolan varje morgon?
Och barnen ska ju tillbaka till Göteborg så småningom. Det blir ett skolbyte till. Är det då bra att redan nu ha placerat barnet i friare roligare skolform, och så kan hon fortsätta i Göteborg på samma typ av skola?
Alltså. Om man skaffar barn (och vi har skaffat våra, fast vi fick dem ju också, det är såklart inte självklart att man får adoptera. Vi visste vad vi gjorde, i alla fall.) skaffar man sig livslång ångest. Det går att angsta över allt. Allt. Man får välja: känslan av skriande tomhet utan barn, eller en fullständigt överväldigande ångest med barn.
Jag tar med barn. Men det är inte lätt.
Om mig
- Elsas gäng
- Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar