Är de syskon. Da Capo.

Personal på skolan: -Åh, är de syskon?
Min man: -Klart de är syskon.

Inför barnen. Har de inga krav på takt, ton, eller kanske lite kunskap om familjebildning när de anställer folk i skolor?

Tur att det var min man och inte jag. Jag har tappat tålamodet.

Men vad ska man göra? Höra av sig och säga att hej, vi skulle vilja att ni hjälper till att stärka våra barn i deras utveckling mot en trygg identitet som syskon, våra barn och svenskar, fast de inte är blonda. Kan vi testa det i ett par månader som ett kul experiment? Om det visar sig vara menligt för barnen att de behandlas som syskon när de är syskon, så kan ni gå tillbaka till att ifrågasätta deras tillhörighet och skjuta självkänslan i sank igen. Va, vad tycker ni om det upplägget?

Fel

Det är ju lättast att vara som alla andra. Lättare förmodligen att vara straight än gay. Lättare att vara vit än brun, lättare att norma än att inte göra det.

Så då kan man ju undra varför vi ständigt har lärt barnen att det inte är nån skillnad på tjejer och killar. Finns inga killekar. Finns inga tjejskor. Man får välja själv.

För nu har de ju fått hela samhället om bakfoten. Nu vet ju inte D,.hur man boxas och brölar. Så han kan aldrig blir coolaste killen. Och nu vet ju inte A. hur man leker med Barbie. Så hon kan inte bli nuttigaste tjejen.

D. leker bara med flickor. Det går hur bra som helst. Han är jättepoppis i sitt gäng. Det kan komma att ändra sig om några år, men just nu är allt väl.

A. är kanske inte lika socialt kompetent, men nu verkar hon ändå ha fått en kompis i klassen, som hon är med lite mer. Han heter Jompa. Och är en han. A. är ganska brötig och vill inte sitta och glittra. Hon spelar king med Jompa istället.

Men vi kan ha gjort dem en otjänst. Kanske skulle vi sagt hur det är:

Killar gråter inte, de spelar fotboll. De får gärna skrika högt medan de gör det och ta upp hela skolgården för sin match. Tjejer hoppar twist, i skuggan av fotbollen. De får inte skrika, men gärna fnissa när det blir fel, och när en kille skjuter bollen på twistet så att det går av ska de bara himla med ögonen och säga ameh!

Då blir det rätt.

Meimei

D. och A. går i samma kinesiskagrupp i modersmålsundervisningen. De lär sig inte med stormsteg, men D. kan helt klart mer kinesiska än engelska, så något har gått in.

A. är nybörjare för terminen. Hon har fått i läxa att lära sig några familjeord: mama, baba, meimei, som är lillasyster och gege som är storebror. 

Hon koncentrerar sig överhuvudtaget inte på orden när vi övar över kvällsmaten. Hon brer leverpastejsmörgås. Men hon lyckas lära sig mama och papa. Inte baba, men nära nog.

-Men, A., säger jag, kommer du ihåg vad vi kallade Dong-Mei när vi skulle åka och hämta henne? Hon var ju Meimei!

D. minns det. A. minns inte det. Men vi övar: Nu ska vi hämta meimei. Lilla meimei. Vad bra att meimei kom. Vi är i Taipei och hämtar meimei.

-Vad heter lillasyster nu då? frågar jag A. när vi har övat meimei tjugotusen gånger i två dygn.

-Dong-Mei!

Gravid

Pratade med annan mamma. Jag undviker gärna uttrycket annan "mamma". Säger hellre annan förälder. Men här spelade det roll att det var en mamma. En Mamma, visade det sig.

Hon hade tre barn och den minsta var inte ens ett halvår. Väldigt bebisartad, tjock och söt.

Vi pratade lite om att det är roligt med barn. Detta var vi överens om. Vi sade också något om att det egentligen vore roligt med fler. Det var vi också överens om. Bonding.

Men sen tog samtalet den här vändningen, hon sa:

-Ja, jag vill gärna ha fler, just det här att vara gravid, det vill jag vara med om igen.

Hon väntade sig medhåll. Tror jag.

Jag körde ett nytt trick: jag sade ingenting.

Ser det ut som om jag har mycket erfarenhet av att vara gravid, när man ser mig och mina barn ihop?

Hur tänkte hon sig att bondingen skulle fortsätta i det läget? Eller tänkte hon att jag skulle säga:

-Åh, lyckliga du, som får vara gravid! Det har jag inte varit.

Det kommer jag inte att säga, nämligen. Nånsin. För jag har D., A., och Dong-Mei, och det hade inte varit de som kom ut som jag hade varit gravid. Och det är dem jag vill ha.

Samtalet tog lite slut där, kan man säga.

Enigma

A. lär sig bokstäverna. Varje vecka ska man skicka med en sak som börjar på en viss bokstav till förskoleklassen. Barnen lägger sakerna i en säck. Sedan får de presentera sin sak för varandra.

Idag skulle de ha med sig något på i. Det är inte lätt. Jag frågade A. om hon kunde komma på något som började på i. Jag antar att det är hela poängen, att barnen får gå runt hemma och öva på sina bokstäver.

Igelkott kom hon på. Ja, bra! Men det är förstås svårt att få tag på en samarbetsvillig igelkott att stoppa ner i en bokstavssäck. Ja, det förstod A. också. 

-Men en kotte då! föreslog hon.

-Ja, fast vad börjar det på?

-I?

-Nja, lyssna: kotte. K-k-k-kotte.

-Ja. K, k, k, kåh, kåh. Ja! Det börjar på e!

Om jag förstod hur hon tänker så skulle det vara lättare att hjälpa henne. Men hur hon är sladdad i huvudet, det kommer jag aldrig att förstå.

För alltid

Dongsan är väldigt dramatisk. Hon har kommit på att man kan lägga till ett "för alltid" till det mesta man säger.

Ibland stämmer det. Hon hade gömt en leksak, och ingen kunde hitta den. Då säger hon:

-Den är borta. För alltid!

Ja, så är det ju med saker som barn gömmer. Nu senast försvann ett av mina örhängen. Jag antar att det är för alltid.

Men ibland är det kanske inte så illa. Dong-Mei satt och målade med vatten på ett glas med en pensel.

-Nu är den blöt! För alltid!

Nej, det torkar. Hoppas örhänget också kommer fram.

Föresten vet jag något som är för alltid. Du, Dong-Mei är vår. För alltid.

Läppstift

Jag:- Kan jag tvätta bort lite läppstift innan vi går ut?

Dong-Mei: -Inte behövs. Har bara lite.

Födit barn

Idag hämtade jag A. och D. i skolan. Dong-Mei var med också och sprang genast och började leka med ett gäng sexåringar. En sexåring lösgjorde sig ur flocken och kom fram till mig.

-Har du födit henne? sade hon och pekade på Dong-Mei.
-Nej, då skulle hon väl inte se ut så, sade jag, som helt enkelt hade tröttnat på ämnet redan innan det började.

Dessutom tror jag att det här var en flicka i A:s klass och att frågan kanske gällde A. mer än Dong-Mei.

Jävla tjat.

A. verkar tycka detsamma.

-Nej, vi är födda i Taiwan, det är D. också, förklarade hon med en liten ton av irritation.

Det måste vara tjatigt att hela tiden förklara sin existens.

Och det här med vem som föder vem. Får man svara vad som helst?

-Japp, jag har födit henne, men inte nuppat. Det tycker jag är äckligt. Har dina föräldrar gjort det?

Nästa gång tror jag det blir så.

Min kvot är fylld.

Förresten, jävla framfusiga tjatunge, heter det inte födit. Fött heter det, lär dig prata!

Säger jag inte. Men nästa gång.

Som sagt. Min kvot är fylld.

Sanitärt lågvattenmärke

När jag kom hem från mina dagar på annan ort för arbete luktade det inte barnkiss utan pink i stil med offentlig urinoar i sovrummet. Jag tyckte att det luktade lite innan jag åkte, men det kanske kom utifrån eller nåt, tänkte jag. Men det här stank.

Jag sniffade runt som en spårhund och lukten var starkast nära Dong-Mei. Men det var inte hon som luktade. Hon luktade varmt sovande barn. Henne sanerar vi ju flera gånger om dagen ibland, så hon hinner aldrig börja lukta. Men om man sniffade ovanför hennes huvud, närmre väggen, så...där! Mellan sängen och väggen hittade jag en nerklämd blöja. Den hade hon väl tagit av sig nån gång, när den var tung och tråkig, och så lagt den praktiskt utom synhåll. Den hade torkat nu, men den luktade alltså inte alls bra.

Naturligtvis har sänggaveln och golvet, förlängningssladdsdosan och tapeten också sugit upp lite stank. Det ska jag tvätta bort i morgon, för nu är klockan halv tolv och imorgon är det morgonrejs vid sjutiden. Och jag vill inte väcka en sovande Dong-Mei genom att krypa runt med Ajaxflaskan i högsta hugg.

Och ändå. Trots att jag ska sova i ett sovrum som luktar apa, trots att jag ska upp för tidigt och kommer att vara stressad och snäsig, så är jag väldigt glad över att vara just här.

Två klänningar

Jag har ju sagt att alla kläder jag köper till barnen innan vi har hämtat dem är för stora.

Men en klänning var för liten, nämligen den som vi skulle ha på Dong-Mei när vi träffade hennes biologiska släktingar. Då vill man gärna att barnet ska se fint ut. Man vill väldigt gärna att släktingarna ska kunna lämna mötet förvissade om att barnet inte kommer att sakna vare sig kärlek eller kläder.

Därför hade vi hittat på att Dong-Mei och A. skulle ha likadana klänningar, som jag hade köpt i New York, när jag var där och jobbade veckan innan vi åkte till Taipei (för att jag bombis skulle vara maximalt uttröttad och laggad).

Två jeansklänningar med volang således införskaffade. Jag tycker personligen att det är en lite konstig grej att ha samma kläder på barnen, men jag vet att det uppskattas mycket i t.ex. USA och barnhemmet drivs av amerikaner. Klänningarna gjorde succé. Sisterdresses!

Men du gode tid vad vi fick klämma och dra för att få i Dong-Meis knubbiga kropp i det styva jeanstyget. Hon har aldrig haft klänningen sen dess.

Kläder

Åh, de där små kläderna som vi köpte till barnen innan de kom. Det är det enda man kan göra när det finns ett barn som man inte har fått än: köpa lite kläder.

Alltid för stora. Jag lär mig aldrig. De kläder som vi hade med oss till Taipei när vi hämtade Dong-Mei gick inte att ha då, och inte förra sommaren heller. Men den här sommaren har hon haft dem.

Och nu packar jag undan sommarklänningar och shorts och kanske är de där kläderna använda för sista gången nu. Jag kan inte ens tänka att nästa barn ska ha dem, för det finns inget nästa barn.

Så nu packar jag undan de förhoppningsfulla kläderna. Och det blev ju ett barn. Och nu känner jag hennee, det gjorde jag inte när jag köpte kläderna. Så det är ju bättre nu. Men det är vemodigt också.

Du sköna nya värld

Blippfunktionen i bilnyckeln hade pajat när A., D. och jag skulle åka och storhandla idag.

Det visade sig att den hade varit trasig igår också, och att min man hade låst bilen manuellt, utan påblippat larm. Så jag stack in nyckeln i förarlåset och så öppnades hela bilens dörrar med centrallåset.

-Kan man låsa upp bilen med en nyckel, vad coolt! utbrast D.

Jaa... De lever i en annan tid än jag gjorde. Jag tycker att blippgrejen, för att inte tala om såna där nycklar som låser upp bilen i fickan om man närmar sig bilen, är väldigt mycket coolare.

Det påminner mig om en kompis till mig vars dotter tyckte att när man sade mark menade man asfalt. Gräs var inte mark, det var ju gräs. Min kompis var lite förtvivlad över dotterns brist på naturupplevelse, när default är asfalt.

Times are achanging.

Ikon

Idag visade Dong-Mei upp en liten valnötsstor sak som låg i hennes ficka. Man kunde öppna den och det visade sig vara en uppfällbar ikon från dagis.

Så bra, mitt barn knycker saker och för säkerhets skull är det reliker hon snor.

Fast hon var ångerköpt och ville gärna lämna tillbaka den.

Fattar inte var hon hittat den, jag har aldrig sett några ikoner på dagis.

Duktig mamma

Men vad mycket saker man ska klara av att veta när man är förälder!

Ska de få mobil? Måste de ha en ball mobil i så fall? Måste de ha tevespel, jag tycker det är skittråkigt. Bättre att åka slalom eller nåt. Men alla barn har tevespel, det kanske är som att tvinga barn att sy Waldorfdockor istället för att få en vanlig Barbie.

Och ska man köpa märkeskläder? Det göra jag nog ändå, för det intresserar mig. Men måste de ha nåt visst? Och vad är coola kläder för en nioåring? Jag spanar på skolgården. De ser ut att ha vadsomhelst, det är ju bra.

Frisyr: Lång? Kort? Oklippt?

Regnkläder - är det bättre att vara blöt och ball än torr och, tja, en torris?

Stövlar. Se ovan.

Måste de vara med på allt? Fotboll, parcour och whatnot.

Jag kanske är helt hopplös.

Såna här strategier kollar de inte om man har färdiga när man ansöker om att få adoptera. Det är ett himla tjat om hur man löser konflikter och var man träffade sin partner. Men frågan om vilken sorts keps som man bör ha och inte. Det frågar de inte om.

Och inte om det här eviga med glitter och tajta jeans till flickor. Om behåtoppar till treåringar. Det frågar de heller inte om.

Hej, jag heter Elsamamman och jag löser konflikter genom att prata. Jag och min partner känner varandra väl och skrattar ofta år våra olikheter. Vi äter skitnyttig hemlagad mat och jag gillar att baka bullar (fast det är lite onyttigt, så bara ibland!). Men tyvärr fattar jag inte skillnaden på Playstation och X-box, så det är helt rökt för mina ungar i alla fall. Trots selleri och skötsamhet.

F*ck. (Jag svär aldrig, heller.)

Vi klarade det! En annan grej.

Jag kan ha återkommit till nämnt här på bloggen att jag får spader på barnens rum. Det ser ut som om nån försöker odla nån utomjordisk livsform där. SÅG ut som om nån försökte odla utomjordisk livsform.

För igår kväll, när jag skulle bädda rent i sängarna och inte kom fram pga grejor i vägen och när jag då bad A. att samla ihop sina presenter i en hög åtminstone och hon då skyfflade ihop ett berg av presenter, smutstvätt, halva pysselprojekt och konstigt materiel, så hämtade jag soppåsar och satte igång att slänga. Rätt argt. Klockan var mycket, mamman full av adrenalin i ådrorna.

Åtta soppåsar senare var allt fint. På hennes skrivbord står bara några lådor och pennor. På golvet inget, man kan alltså dammsuga och våttorka närhelst andan faller på.

Jag tror faktiskt inte att hon KAN städa, hon fattar inte hur man gör.

Men nu är hon så glad för att det är fint och man kan sitta med sina grejor och se att de är fina.

Jag trodde att man var tvungen att spränga rummet för att sedan bygga upp det, men det gick alltså att städa. De lux, men ändå.

Jag gjorde det.

VI klarade det!

Årets svåraste dag är över.

Vi har haft kalas för vår nyblivna 6-åring, och i år tror jag att det gick riktigt bra. Vi var utomhus, vädret var riktigt fint, barnen skrattade redan när vi gjorde snurra flaskan och lämna presenter. Tänk att det kan vara så spännande att se vem som ska lämna nästa present och att det blir så tokigt när flaskan stannar på en person som redan har lämnat sin present.

Och tänk att det är så tokigt och roligt när mamman läser upp vad som står på korten och läser helt fel.

Tur att de har så bred humor, jag är inte en så väldigt kul person.

Och så var det stafett mot föräldrarna som var där och väntade, och då vann barnen oftast. Vad bra.

Och skattjakt, fast jag fattade ju att man kan inte lägga ut nästa ledtråd på platsen dit den förra ledtråden ledde, för då nappar ju något barn åt sig den innan de andra har en chans. Alltså fick de se en ledtrådsbild, springa till platsen och så tog mamman fram nästa bild ur en mapp. Ingen hade några synpunkter på det upplägget.

Och så fick de plockmat på tandpetare, allt är gott på tandpetare och så, tänka sig, en glasspinne och godispåse.

Jag är så glad att det är ett helt år till nästa gång. Fast D. fyller år i början av oktober. Så då får det nog bli något också.